3:e plats: Allt kommer att bli bra av Urban Johansson

Urban Johansson tar hem tredjeplatsen i Skrivas novelltävling på temat »Saknade«.

Utredningen av mors död blir okomplicerad. Bakom en ring på hans högerhand finner man rester av hennes hår som ryckts ur rötterna. Mönstret från hans ring kan matchas mot de spruckna benen i ansiktet från det dödande slaget.
Det är värre med utredningen av hans död.
Polisförhören med mig utförs med varsamhet. En kvinnlig polis med erfarenhet av barn i missbrukarfamiljer kallas till platsen. Hon talar lugnt, säger alla rätta saker. Finfina ord studsar som flipperkulor inne i det tomma skal som är jag.

De viskar Föräldralös, jag tänker Familjefri.
Det är en skola och ett barnhem, säger en tant medan hon lojt skakar bort sommarregnet från ett paraply med franska anor & vita Eiffeltorn på rad. Skola och barnhem. Som om något av orden skulle göra mig lugnare.
Fler avskakade paraplyer anländer. From Vienna With Love. London Calling.
Så det här är Fiona, säger den ene. Så söt du är, allt kommer att bli bra.
Allt kommer att bli BRA?
Jag dödade nyss min styvfar som dödade min mor. Jag är nyss fyllda 13 & min närmaste släkting är en sommarkatt.
Allt kommer att bli BRA?
Jag är Vesuvius med planer för Pompeji.

Vi är på väg någonstans & jag vet inte vart. Ekträden som flankerar den smala vägen pekar framåt, som om ingen återvändo finns.
Där framme anas målet, en herrgårdsliknande byggnad. Nedanför står en kvinna & en man. På håll känns den ene varmare än den andre.
Vi går ut, först de två, sedan tre små. Händer räcks & mottas, jag är sist i en kö.
Hon är varm som lera i ugn och lika stel, han har grå kostym & känns tvehågsen under saklig yta. Jag ryser.
Varm som en ugn säger Jag heter Birgitta, detta är Jonathan. Vi förestår Fridhem. Vaktmästaren här – pekar på liten man, många nycklar i liten hand – visar er till era rum.
Jag tittar upp mot Fridhem. Är detta månne den vackraste platsen på jorden att vissna & dö på?

I mitt rum är vi fyra. Bara två väter säng, bara tre vet vilka.
Jag sätter upp min svartvita bild och fördubblar rummets färger.
Är det din familj?
En flicka med spetsigt hår frågar, två andra tittar på, den ene leker med den andres långa, tjocka fläta. Alla tre stinker av kollektiv hemlängtan och förvånansvärt mycket vrede.
Jag säger Jag dödade min far och han rörde inte ens denna bild.
Jag tror att de tror att jag skämtar.

Husmor välkomnar oss med gröt och hurring.
Tvillingarna Broman, säger hon med oväntat ljus stämma i stor kropp, stal bröd från köket föregående natt. Så gör vi inte här.
Det smäller. De kvider. Jag kokar.
Jag har en åkomma mot vilken Alvedon sällan hjälper. Mina ord är inlåsta, och det är ganska långt in till rummet där kassaskåpet finns. Ibland träffar jag barn som är som jag, barn som fått för mycket stryk, som har sina egna kassaskåp djupt inne i ett hus som ingen har adressen till. När jag träffar dem rasslar det till, skåpet öppnas, husets väggar rasar.
Detta är vad som händer den där första måltiden. Jag ställer mig upp och ropar
Ingen kan låsa in era själar!
När jag lika snabbt sätter mig ner är det redan för sent, bubblan har spruckit, det börjar mumlas, fnissas.
En dam med hätta över meningslös frisyr knackar försiktigt på min axel & säger att skulle fröken vilja vara vänlig att följa med.

Annons

Vi har överseende med nya elever, säger Varm Lera I Ugn. Men, tillägger hon leende, inte särskilt länge.
Det är något med hennes leende. Som dragkrok på en Ferrari, det är inte riktigt gjort för just den modellen.
Det är en åkomma, säger jag.
Leendet stelnar när Varm Lera kallnar & spricker.
En åkomma?
Jag mår bättre nu, mumlar jag och tittar på hennes händer på skrivbordet. Hon kan ju inte veta att jag inte kan möta hennes blick trots att jag försöker. Så ser hon att jag stirrar på hennes händer och drar hastigt in fingrarna på den vänstra handen, den som bedyrar hennes kärlek till Grå Tvehågsen Saklig, och plötsligt känns kärleken tvehågsen & osaklig.
Det känns nästan oförskämt men jag saknar mors ärliga slagsmål med styvfar.

 

Juryns motivering: 

»Med vibrerande noggrannhet och stor närvaro skildras skickligt det övergivna barnets vrede.«