3:a: Vindväsen av Eric Worén

Min mamma var en orkan över Norr- och Svealandskusten. Pappa en kuling runt Karelen.
”Token virvlade upp en bukett hasselnötter första gången vi träffades. Påstod att hälften av dem var övergivna drakägg.”

I årtionden karvades grottväggar efter deras kärlek.
Sedan inte.
”Stick du, stick till din tyfon-sköka och dra pesten över sig, under mina vatten håller du inte andan längre!”

Jag var fem vindbyar när skilsmässan gick igenom. Insvept en potatisränna, den kallaste natten i oktober.
Fick kramen innan han styrde flyttsläpet mot Orienten. Aldrig vykortet.

Småningom ersattes saknaden med tonårshormoner och mammas extraknäck över Norasjön – där fiskare blivit för giriga och måste svepas omkull.
Stränga order lät meddela att snusen skulle sväljas men kängorna sitta kvar. Några Gudrun-fasoner ville man inte höra talas om.
”Håll er till att skrämma och fälla. Knäck bara spön, inga ben. Kom ihåg att vi bara varnar i år.”

Mamma hade imiterat sin arbetsledare med gäll röst. ”Han är helt tokig. Helt…”
Hon pustade fram flygekorren som tappat höjd.
”Jamen helt tokig! Hur kan man vara så lojal mot människorna? Fattas väl bara att vi ska börja vagga deras barnvagnar också.”
Knäppte till ekorren en nöt och suckade.
”Kan du förstå det? Efter allt som dem har gjort.”
Hennes tonfall var mörkare nu. Sökte gensvar.

Visste hon att hennes egen son var den största boven av dem alla?

Annons

***

Ida la fram kvistarna av vana. Men för första gången dröjde det innan jag kunde blåsa fram bokstäver av dem.
Lät en kall vind slicka hennes rygg för att markera allvaret. Kände pulsen stiga under BH-bandets åtstramning.
Hon backade för att läsa.

”MAMMA KANSKE VET”

Sög blodet från en rispad tumme utan att säga något. Sökte kanske orden att skrika under springfärden därifrån.

Men stod kvar med tummen i munnen. Oberörd av att jag just skallrat sönder familjens hemmagjorda talgboll.

”Jag vill träffa din mamma personligen. Få henne… ja få henne att förstå.”

Slängde mig över bokstäverna för att styrka allvaret. Blåste till en dödskalle av bara farten.
Fumlade som besatt när en hand greppade utropstecknet i luften.

”Du behöver inte skriva något. Jag förstår.”

Hon stirrade på tummen som åter fattat blod under salivsträngen.

Annons

”Men ärligt talat så är jag mer nyfiken än rädd.”

Slickade såret.

Log.

”Och gällande BH:n så öppnar man den från framsidan.”

***

Idas rum gick i mörkrött, förutom kortväggen som blivit med tavlor på vitmålad masonit.
”Nej, nu får vi det här överstökat tycker jag.”
Tog av sig strumporna. Fnyste åt den svävande tampongen.
”Haha, jätteroligt du.”
Nickade mot skafferiet.
”Det finns salta pinnar där. Du kan ju stamma fram en ursäkt medan jag duschar.”

Grimaserade. Försvann. Kom tillbaka i en gul regnrock.
”Kommer du eller?”

Mardrömsscenarion tonade upp sig i det lätta kvällsdiset. Bilden av mamma som skakade Ida tills hennes upp- och nervända ansiktet blivit blått och börjat jäsa.
Som Gudrun gjort med en farbror när det begav sig.

Men hos Ida fanns ett lugn som hos ingen annan. Ett lugn som enbart överträffades av hennes bestämdhet.

Hon var orubblig. Människan jag älskade sådan hon var.

Plötsligt tog två kvinnor plats vid min sida. Den ena bakom, den andra framför.

Mamma var hemma.

***

Tystnaden förvandlades till en blodpannkaka framför våra ögon. Av den torpederade koltrasten återstod bara en fjäderlös, röd fläck.

Ida skakade av sig den gula näbben. Hon hade hunnit undan.
”Du kan kasta hur många fåglar du vill. För nu är det som det är. Jag älskar din son.”

Torkade tårarna med förlovningshanden.

”Framför dig står en svärdotter som du inte ens känner… så låt åtminstone bli att döda mig.”

Koltrastar pep från de många tallarnas kronor, möjligen syskon till den som fallit.
Ida skulle inte säga mer. Det slutgiltiga avgörandet låg hos mamma.

Blondinen log. Orkanen mullrade.

Tre näbbar punkterade ett hjärta.

 

Juryns motivering

Med rytmiskt språk och surrealism skapar författaren komiska möten och en unik kärlekshistoria.