2:a-plats: Spelet av Ellinor Thörngren

Ellinor Thörngren tar hem andraplatsen i Skrivas novelltävling på temat Bordet med sin novell Spelet.

Text: Ellinor Thörngren

Jag tittade på farbrorn. Han hette August och satt framför mig på andra sidan bordet. Han var nittio år gammal. Ett helt år äldre än jag själv. Huden under hakan hängde som på en kalkon och rynkorna runt ögonen gjorde att han såg trött ut. Han hade lagt upp händerna på bordet. De var också rynkiga och blodådrorna såg ut att ligga ovanpå huden och bildade konstiga mönster. Han luktade instängt och hade slitna kläder på sig. Jag tyckte han såg larvig ut. Och långsam var han. Jag hade väntat i evigheter på att han skulle göra sitt drag. Jag visste att jag var bättre än honom. Hans kung hade varit blottad flera gånger. Och varken hästar eller torn hade han kvar.

”Det är din tur”, sa jag och hörde själv hur jag sluddrade. August kliade sig på huvudet där några få hårstrån fortfarande klamrade sig fast. Tillslut gjorde han sitt drag. Ett dumdristigt drag men han log nöjt ändå. Jag förstod inte varför. 

Det var mycket ljud omkring oss. Gamla människor som gick omkring och jämrade sig. Personal som pratade högljutt och radioapparater inställda på olika radiokanaler. Jag hade svårt att koncentrera mig. Den här matchen var viktig för mig. Jag sneglade på gamlingen framför mig som fortfarande såg nöjd ut. Jag kände mig äcklad. Hjärtat snabbade på och jag andades häftigare. Nervositeten kändes ut i fingrarna som började skaka mer än vad de brukade. Varför såg han så nöjd ut? Hade jag missat något? Även om mina ben ofta vek sig och ryggen var sned så var i alla fall mitt huvud fortfarande på skaft. Jag gjorde mitt drag. Försökte hämta andan och flyttade mig bakåt på stolen. Rumpan värkte. Bröstet smärtade. Jag drog tröjärmen mot pannan och strök bort några svettdroppar. August tittade på mig med ett leende. Han hade inga tänder kvar. Så tog han en pjäs och smällde bort min kung. 

”Haha!” gormade han och ställde sig upp. Han gjorde en liten klen segerdans. Jag kunde inte förstå vad som hänt. Hade han vunnit? Det kan inte ha hänt. Hade jag missat allt? Jag böjde mig över bordet där det gamla brädet låg uppdukat, tog av mig glasögonen och spejade ut över spelet. Försökte analysera allt. Efter bara någon sekund insåg jag att jag inte alls haft huvudet på skaft under spelets gång. Han hade vunnit. Jag sjönk ihop på stolen. Gjorde mig liten. Ryggen värkte mer än någonsin. Jag förstod vad jag just förlorat. 

Ilskan rasade inom mig. Jag slog näven i bordet så hårt att alla pjäser ramlade omkull och bildade en enda röra. Alla runtomkring tittade på mig. Det gjorde det samma. Jag visste att jag inte skulle träffa dem människorna mer ändå. 

August stod några meter ifrån mig. Han vinkade med handen att jag skulle komma med. Med böjd rygg och släpande steg följde jag honom. Vi gick längs korridoren. Han gick några steg framför mig. Också släpande.

”Jag har alltid hatat dig”, sa jag med blicken vänd mot golvet. 

”Jag har alltid hatat dig också”, sa han grötigt, nästan ohörbart. All form av artikulation var försvunnen. 

”Den dag du tog min Nancy ifrån mig, den dagen visste jag att jag alltid skulle hata dig”, sa jag och försökte behålla modet uppe.

”Hurrudu, Nancy lämnade dig. Hon valde mig istället. Men du ska veta, att jag har alltid förstått att det var du som bragt livet om min Nisse”. 

”Din Nisse var sjutton år och halt, gubbjävel. Jag må aldrig ha varit en hundmänniska, men döda djur sedu, det gör jag icke.”

”Gubbjävel kan du vara själv”. Han stannade till vid sin rumsdörr och öppnade med sina skakiga, fula händer och hasade sig in. Jag följde med men jag kände att det var något som tog emot. Kanske tanken på att han övervunnit mig. 

August stannade vid sitt nattduksbord och tog fram en tablettburk. 

”Min vinst”, sa han och sträckte fram burken mot mig. Jag tog några steg närmre och greppade tag om burken.

”Jaha”, svarade jag och öppnade locket. Demonstrativt kastade jag det på hans obäddade säng.

”Ett piller räcker, men du kan ju ta två för säkerhetskull du” skrockade han. 

”Tro inte jag gör det för din skull”, sa jag och stoppade en tablett i munnen.

 

Juryns motivering
Med svart humor berättar novellen ur ett nytt perspektiv om hur det aldrig är för sent.