2:a plats: Precis som Camilla av Lisa Magnusson

Lisa Magnusson tar hem andraplatsen i Skrivas novelltävling på temat ”Attack”.

Text: Lisa Magnusson

Hon skulle inte ligga vaken, men hon ligger vaken ändå, och varje gång porten öppnas lyssnar hon utåt trappen. Till slut är stegen hans. Hon kan inte säga vad det är som gör dem till hans, inte peka på något särskilt i tyngden eller hastigheten eller så. Hon bara vet. En sista gång tittar hon på bilden. Camilla är så snygg, hon har alltid varit den snygga. Själv står hon lite vid sidan av. Tråkig. Stel. Utanför. Mamma var sur på henne för det, att hon inte kunde försöka anstränga sig ens på sin egen systers bröllop. Men han såg henne. Hon gömmer fotoalbumet under sängen och släcker. Blundar. Hjärtat slår som ett dåligt eurodiscobeat, men hon tvingar sig att andas långsamt. Lugnt och stilla andas hon. När nyckeln sätts i låset. När han sparkar av sig skorna ute i hallen och går in. Tröskeln till sovrummet är inte högre än några andra trösklar, och han känner den väl, han har ju bott här i snart ett år. Ändå snubblar han.
Hon låtsas sömnig. ”Hej älskling.”
”Men är du uppe?”
”Jag vaknade nu.” Hon famlar efter lampknappen på nattygsbordet. Månar sig om att kisa i ljuset. ”Hade ni kul?”
”Jovars.” Han sätter sig tungt på sin sida av sängen.
”Vad gjorde ni då?”
”Vad tror du?” Han drar av sig strumporna. Tröjan stramar över ryggen. ”Vi gjorde vad vi brukar göra. Drog några bärs och Jäger. Snackade lite.”
Hon borde låta honom vara. Men de hundrafyrtio centimeter som sängen har mätt ut mellan hans hörn och hennes är alldeles för långa.
”Ska du inte ta och krypa ned?”, säger hon.
”Vad du hetsar. Kan man få ta av sig kläderna först eller?” Hans huvud fastnar inuti tröjan en sekund innan han lyckas kränga den av sig. Han kastar den mot Ikeakassen med smutstvätt i hörnet, missar. ”Alltså jag orkar inte med sådant här jävla tjafs. ’Var har du varit? Vad har du gjort?’ Du är fan precis som Camilla, det är som en enda dålig repris.”
Han lägger sig ovanpå täcket och hasar av sig jeansen, blicken fästad på sprickan i taket. Hon hatar den där sprickan. Flera millimeter tjock är den på de värsta ställena, det är inte normalt. Hon drömmer ibland om hur allt krackelerar som äggskal, hur taket rämnar över dem och krossar dem i en skur av gips och cement.
”Jag vet vad du tänker.” Han rullar över på sidan, reser sig på armbågen. ”Säg det rakt ut i stället.”
”Vaddå?”
”Du tror att jag är otrogen. Men så dum är jag inte att jag skulle göra om en sådan sak. Inte efter dig. Vet du hur mycket jag har offrat för dig? Alla mina polare. Typ hela mitt professionella nätverk. Jag är så trött på den här skiten att jag kan spy. Innebandygrabbarna är för fan det enda jag har kvar.”
”Och mig. Du har ju mig.” Hon sträcker sig efter honom, men han skyggar bakåt. För ett ögonblick ser de på varandra. Hennes mage knorrar i tystnaden. Hon får inte gråta. Bara jobbiga brudar gråter. Sådana som man lämnar, hur snygga och lyckade de än är. Sådana som Camilla.
”Alltså det var inte meningen att verka anklagande”, säger hon. ”Förlåt om du tog det så.”
”Jaja. Vi får snacka mer imorgon.” Han drar täcket över sig. ”Släcker du?”
Hon skulle vilja säga att hon inte heller har några vänner. Att hon knappt har någon kontakt med mamma och pappa. I går såg hon Camilla med en kompis utanför Ica, de vände bort blicken när hon hälsade. Men det tjänar ingenting till att berätta sådant. Vissa saker går inte över hur mycket man än pratar om dem, man får lära sig att leva med dem bara. I mörkret tänker hon på frukosten hon ska göra till honom i morgon bitti. Kaffe, scones, ägg med gulan perfekt krämig. Försiktigt makar hon sig intill den man som är hennes värld nu, borrar in näsan i den varma huden på hans hals. Han luktar svagt av cigg, märker hon, och det där kryddiga, söta som är Dolce & Gabbana The One. Precis som Camilla.

 

Juryns motivering

Den uråldriga berättelsen om ensamheten i att vara två får nytt liv med hjälp av stark närvarokänsla och stor ömhet.

Annons