2:a plats: Om vi sågs igen av Ida Ömalm Ronvall

Ida Ömalm Ronvall tar hem andraplatsen i Skrivas novelltävling på temat »Saknade«.

Det blir inte mer okej ju mer tiden går. Det blir bara ännu mer orimligt.

Vad det konstigaste med döden är? Att inget händer. Att det slutar hända. Att en person upphör att hända. Att morgonpasset är på P3 som vanligt morgonen efter att någon fucking dött. Att det är personalmöte veckan därpå, precis som planerat. Att öppettiderna på Ica är de samma och de automatiska dörrarna fungerar som vanligt. Att tunnelbanans tidtabell inte ruckas på. Hallå, min kusin har dött, har ni inte märkt det? Har inte alla fått veta det? Har ingen berättat det för er? Låt mig berätta det och sen kommer radion att tystna, varenda möte ställas in eller åtminstone försenas, dörrarna på Ica börja krångla och tunnelbanans tabell sättas helt ur spel.

Tiden har gått och jag skulle bli mindre förvånad om han faktiskt KOM tillbaka än vad jag varje dag blir över att han inte kommer tillbaka. Om han skickade ett mess på Facebook eller kommenterade en bild på Instagram. Om någon av de där smala killarna med rakat huvud, samma huvudform, bandtisha och skägg som jag ser överallt och hajar till på, att någon av dem vänder sig om och inte visar sig vara någon annan, utan faktiskt är han. Som den jag såg igår.

– Men hej, skulle jag sagt. Är du också här? Jag hade ingen aning om att du skulle till bokmässan du med.

Han skulle ha berättat att han var där för att typ hans jobb fått för sig att bjuda alla på mässa eller att nån på jobbet hade kontakter som…. Hursomhelst. Sen skulle vi pratat om vilka seminarier vi gått på och skulle gå på. Vilka böcker vi skulle kånka hem. Jag skulle hastigt svängt i mina planer och hängt på honom på vad han nu skulle på härnäst. Vi skulle gått och tagit en kaffe, eller en öl och vi skulle inte pratat om det där som nu var en parentes. Att han varit död de senaste månaderna. Istället skulle jag visat den där videon med den fåniga inspirationsläsaren som kom till mitt förra jobb förra hösten. Han skulle sagt något sarkastiskt om att strössla med floskler.

Annons

– Och förresten, har du bytt jobb?
– Ja, just det. Jag började på nytt jobb i april.

Han skulle såklart frågat om det kändes bra och frågat var kontoret var och sånt man frågar när nån har fått nytt jobb. Jag kanske skulle ha visat några bilder på mina barn och han skulle ha visat bilder på sina. Vi skulle ha pratat om att våra ungar fortfarande inte haft vattkoppor och de där vattkopporna ska man inte bara försöka få dem nån jäkla gång. Han skulle ha frågat hur det var med mina föräldrar och jag skulle frågat hur det var med hans och vi skulle ha garvat åt våra föräldrars rätt jämbördiga teknikokunskaper och särskilt åt hans föräldrars dator som han alltid brukar expertis-tillfrågas om i vad han kallade sitt extra yrke: datasupport åt 40-talister, och särskilt åt den gången min pappa med bestämdhet hävdade att internet höll på att ta slut för att folk laddat upp så mycket gamla instruktionsböcker. Appropå teknik, kanske skulle jag ha berättat att vi äntligen gjort oss av med tjock-tvn och han skulle ha sagt välkommen in i nutiden.

Till slut skulle vi kanske ha kommit in på det där ändå. Jag menar, hur mycket mindre konstigt det nu skulle vara att träffa honom än vad det skulle vara att aldrig mer träffa honom, så är det klart att vi ändå skulle benämnt det. Att han varit död. Han var ju inte den som la locket på och skulle inte gjort det om han kom tillbaka heller. Såklart skulle han undrat vilken musik som spelats på hans begravning. Om inte han nu redan träffat på andra som berättat det förstås. Jo, han hade nog redan fått veta det.
– Du kanske hörde att vi gick och tog en öl på Bishops efteråt, skulle jag ha sagt.
– Jo, jag hörde det.
– Det var så jävla konstigt att du inte var med. Shit, vad jag saknade dig.

 

Juryns motivering:

»Utan att gå på grund bland välbekanta klyschor sätter författaren ord på orimligheten i sorgen efter en älskad vän.«