Andra plats: Ögat Av Maria Svensson

Fredrik Nässla bor på översta våningen och har bara ett öga.

– Om en fågel fastnar i det blir allt svart, suckar han och blickar ut.

Men svalorna rör sig i stora flockar, seglar på vindarna och dyker.

På avstånd är de många, och så små att de ryms.

För Fredrik Nässla ser bra. Han ser bättre än grannarna med den högljudda TV:n en trappa ner, bättre än flickan med kalejdoskopet, bättre än de flesta i huset som reser sig som en stad mot höjden.

Om man bara har ett öga, måste man hålla det i form.

Annons

Han sveper med blicken, vrider långsamt på halsen och spejar.

Jo, fåglarna är fortfarande som små seglande V:n, inte större än att han kan se dem tydligt mot den grå horisonten, inte större än ögats pupill.

Men det stramar i musklerna i nacken, och neråt skulderbladen.

Han sitter hela dagen i fönstret, i det svarta hålet längst upp, vänd mot svalorna som drar förbi med vindarna, och mot den grå horisonten.

Det är bra att det blåser.

Det är tur.

På kvällen droppar han saltlösning i ögat och baddar det noga, blinkar och lägger sig på rygg. Och blundar.

Efter en stund måste han tända sänglampan. Jo, han kan se kroken i mönstret.

Han ligger en stund, blundar och tittar igen. Tapetmönstret gör en liten oväntad krökning. Han kan se en liten krok där ingen förväntar sig det.

Annons

Så går han ändå upp och kontrollerar. Men fönstret går inte att öppna.

 

Han vaknar, tar ett djupt andetag, och slår upp ögat. Men det är som vanligt, med det grå ljuset utifrån.

Det är bara det att det är en ny krok på tapeten. En krökning som aldrig varit där förut.

Han går ut i badrummet och baddar ögat, men han ser att allt är precis som vanligt.

Han håller sig i tvättfatet, kniper ihop ögat, och öppnar det igen.

Jo, den grå irisen, det svarta hålet som öppnar sig i mitten. Precis som vanligt.

– Men om en fågel flyger in i det och fastnar med sina fjädrar …

Han skyndar ut i köket och känner på fönstret igen, men det går inte att ta sig igenom.

 

Han sticker gaffeln i burken. Någon gång ska han köpa en skinka och lägga in den själv. Undrar var man kunde få tag på sådant gelatin?

Han äter två burkar. För det är ansträngande för ryggen att sitta en hel dag.

Men han kan se dem segla på avstånd. Jo, de är fler än förut, men de ryms ändå i hans öga.

Varför får han då den domnande känslan i nacken?

Han går till skåpet och hämtar en burk till, öppnar den vid diskbänken och sätter sig igen.

Han ser vattendroppar på rutan, hur luften har tjocknat där ute.

Och han vrider på halsen, åt höger och vänster. Och höger igen. Men de är borta.

Då känner han hur det rycker till i skulderbladet på ena sidan.

Han försöker nå med handen, och skuldran hoppar upp och ned under fingrarna.

Han lägger ifrån sig gaffeln på fönsterbrädan. Han andas.

Men ingenstans kan han se dem.

Och skulderbladet som rör sig under fingerspetsarna.

Han känner på fönstret, trycker det utåt.

Han hämtar hammaren, och visst rörde det sig en liten aning?

Så tar han gaffeln, sticker in den i den lilla springan, hackar och bänder i det uppsvällda träet, och fönstret lossnar och flyger upp med vinden.

Han sticker ut huvudet, han vrider ögat för att fånga in fåglarna.

Och plötsligt ser han den närma sig.

Den lilla näbben, sedan fjädrarna. Och allt blir svart.

Juryns motivering

»Förtätat, poetiskt och en smula kafkaesk absurditet som livnär sig på detaljer och en krypande känsla av overklighet och ilningar längs ryggraden.«

Han sträcker ut nacken och sveper med blicken. Det lättar i musklerna, skulderbladen lossnar, som om kroppen förlorat sin stramhet.

Det är så skönt att det blåser.

De vilar på vindarna, och seglar runt det höga huset.

De flyger genom regnbågen som spänt sina färger över slätten.

Vattendropparna mot ansiktet.

En böljande rörelse går genom ryggen, som en våg genom hans kropp, och ut i de blåsvarta fjädrarna.

Och i fönstret längst upp ser han figuren som sitter där och spanar, så långt bort att han ryms i ögats pupill, men så tydlig i det violetta ljuset.

Han minns ett namn; Fredrik Nässla.

Han närmar sig, seglar långsamt förbi utanför fönsterrutan, men när han kommer helt nära är han inte längre säker.