2:a plats: Monty av Paolo Nobis Sandén

Paolo Nobis Sandén tar hem andraplatsen i Skrivas novelltävling på temat Spöken.

Text: Paolo Nobis Sandén

Det var jag, Samuel, Ida och Victor som hade fått inbjudningar till Montys övernattningsfest. Jag vet inte varför han valde just oss, men jag tror att det var för att Bild-Birgitta tvingade oss att ha med honom i vår grupp när vi gjorde den där kollage-grejen för ett tag sen. Men ja i alla fall, först så tänkte ju ingen av oss gå dit eftersom … ja eftersom det var hemma hos Monty och vi inte ville sova där med honom och hans weirdo-mamma. Men sen sa Samuel att det kunde bli rätt skoj eftersom vi kunde köra massa roligt med att hålla på och skrämma Monty och sådär. Och jag menar är det någon som är lättskrämd så är det ju Monty – sparkar man typ en boll mot honom så börjar han gråta, och nu med hela den här grejen att hans pappa precis hade flyttat ut, ja då skulle det ju nästan bli för enkelt.

Övernattningen var en vecka senare. Den började klockan sju men jag var där kvart över eftersom jag inte ville komma först och vara med Monty själv. Victor var redan där (haha, ägd) och han och Monty var på Montys rum och höll på med något skittråkigt dataspel. Efter ett tag kom Samuel och Ida också. Det måste ha varit typ vid åtta för det var redan mörkt och weirdo-mamman hade varit uppe flera gånger och frågat om vi kanske skulle ringa dem.
– Förlåt, sa Samuel och log mot Monty medan vi gick in på hans rum. Men okej, vad säger ni om att kolla på någon skön rulle? Jag har en riktigt bra som vi kan ta.
Innan någon hann säga något hade han satt sig vid Montys dator och börjat ladda ner. Han visade en bild av omslaget också och det såg helt sjukt ut och medan vi väntade släckte vi ner och Ida gick bort och låste dörren ifall weirdo-mamman skulle komma upp och kolla vad vi gjorde.
Efter ett tag började vi titta på filmen och den var precis sådär sjuk som jag trodde, nästan sådär så man undrade om de hade gjort vissa av grejerna på riktigt. Den handlade om något slags spöke, eller demon eller något – ja någon slags grej som tog över en liten tjejs kropp och gjorde så att hon började springa runt och döda massa folk – mer än så hann vi inte se innan Monty började bli helt stirrig och ville att vi skulle stänga av. Först låtsades vi som att vi inte hörde honom, men så sa han till igen, och sen en gång till, och sen när han sa till en fjärde gång och var helt så skakig när han pratade så stängde Samuel av – fast vi lät det vara släckt fortfarande och hade så dataskärmen igång så att den lyste helt creepy i mörkret.
– Jag tror jag måste gå ner och kolla en grej … sa Monty och försökte resa sig ur sängen där vi satt, men då tog Ida tag i hans arm och såg helt rädd ut.
– Shhh! sa hon. Vad var det där?
– Vad? sa Monty
– Det där! Det där skrapandet.
– Vadå skrapandet?
– Ni hör väl? sa Ida och kollade på oss andra. Alla nickade.
– Ja vi hör.
– Äh lägg av, sa Monty och försökte skratta.
– Vadå lägg- Ida blev tyst. Ah nu försvann det …

En stund senare skulle vi sova. Weirdo-mamman hade varit uppe och lagt ut madrasser åt oss och jag såg hur Monty verkligen ville säga något till henne, men han vågade inte och hon gick ner. Direkt efter skyndade Ida bort till dörren och låste och släckte och sen turades vi om att berätta spökhistorier och då och då hyschade någon de andra och sa att de hörde det där skrapandet igen.
– Fast jag hör inget … försökte Monty första gångerna, men sen blev han tyst och sa inget mer. Han berättade inga historier heller, han bara låg där och lyssnade på oss andra och jag kunde som liksom se lite av hans ansikte i ljuset som kom in genom fönstret. Jag såg att han grät och att han försökte göra så att vi inte skulle höra det. Ibland satte han händerna för öronen också.

Nästa morgon vaknade jag vid nio. De andra sov men Monty var vaken och låg och tittade upp i taket som en zombie eller något. Jag väckte de andra och vi gick ner och åt lite frukost som weirdo-mamman fixade. Monty sa typ inget under hela tiden. Sen gick jag hem. Eller ja, jag hängde med bort till Victor ett tag, men sen gick jag hem.

 

Juryns motivering

Lekens vårdslösa grymhet skildras med obönhörlig precision och träffsäker ton.

Annons