2:a plats: Matdags av Jessika Devert

Jessika Devert tar hem andraplatsen i Skrivas novelltävling på temat Djuret.

Text: Jessika Devert

Det kryper, det tassar, det sliter, det river. Det finns på insidan och det gör sår i hennes kärl. Hon blöder under huden och det syns inte ens. Men det finns där, djuret som hon inte kan stoppa. Det springer ibland, det går ibland, det travar, töltar, går passgång och smyger. Men inget gör mindre ont, inget kan hon stå ut med, allt är samma på olika sätt. Hon drar med högerhanden över sin vänstra underarm. Hon känner djuret därinne. Det kan vara en hon och det kan vara en han men hon föredrar att på lite avstånd kalla det en hen. Något inte på riktigt, bara något som ger en känsla. Kanske är det bara en känsla? Nej, hon skakar på huvudet. Inte så som det känns. Så illa som det känns.
Nu är djuret i halsen. På sidan av halskotpelaren, strax under örat. Om någon hade bett henne tala nu så hade det inte gått. Djuret sitter där. Nu häckar det. Eller kanske ruvar, kläcker, bajsar, trycker. Sitter still i alla fall. Det gör inte det hela bättre på något sätt, det gör lika ont, river på samma sätt fast bara på ett ställe. Samma ställe. Det krafsar sig långsamt och smärtsamt igenom ännu ett kärl. Pillar och känner, undersöker och grottar in sina klor, fingrar, fötter, tassar, ramar i hennes kött. Hon slår snabbt till sig själv på halsen. Snärten i handen lämnar röda ränder på halsen. Djuret stannar till i ungefär två sekunder och smärtan från handen tar dess plats. Sedan gräver det in sina tänder på samma plats igen, djupare. Hon rusar upp och hoppar frenetiskt upp och ner samtidigt som hon slår och slår och slår på halsen. Hennes hälar dunkar i golvet och håret flyger, smutsigt och i stripor kring hennes ansikte och munnen vrids i en grym grimas. Ett gutturalt ljud kommer ur hennes hals, allt som får plats kommer ut. Handen slår fortare och fortare tills hon känner att djuret ger sig av. Vart det ska vet hon inte, men det kommer att göra sig påmint igen, det vet hon. Hennes magra kropp darrar av trötthet, hon slutar slå och dråsar ner på en skitig madrass som knappt är mjukare än golvet. Hon drar upp knäna mot bröstet och kramar sina tunna underben medan hon njuter av känslan av att ha jagat djuret på flykten en liten stund. Hon gungar fram och tillbaka till hon somnar.

Hon vaknar av ett skrik. Sitt eget. Djuret är i fötterna och det drar i och gnager på henne. Det tuggar, äter, smaskar och smakar på henne. Det käkar sin väg från hälen till tårna och tillbaka igen. Hon försöker stå, hoppa bort det, precis som hon kunde slå bort djuret då det satt i halsen, men nu går det inte. Det gör för ont. Kärlen i fötterna är speciellt känsliga – och det vet djuret – därför sitter det ofta där. Sitter och kurar och väntar tills hon är stilla och lugn, då börjar det igen. Stillhet, sova, vakna, djuret. Hon bankar sina knytnävar mot ovansidan av fötterna och tårarna studsar på hennes kinder. Inte ledsen, bara jävligt förbannad och då vill tårarna ut. Förbannad på sig själv, på sin kropp, på djuret som bor i den. Ett ljud kommer ut genom hennes mun. Hon formar ett långdraget o och det ljuder högre och högre. Det känns som om att munnen tänjer ut sig och till slut så kommer läpparna att vara så stora att de går runt hela hennes huvud. Ljudet från hennes kropp är så högt att hon inte hör ytterdörren öppnas och inte heller ser hon mannen som kommer in. Men så står han alldeles nära henne, stor och med ena handen utsträckt. Hon släpper sina fötter och kryper bort till honom. Handen har hjälpen, handen ska ge henne hoppet, handen är livet, räddningen, den ska få djuret på flykten. Tanken på det gör att hon nästan lättar från golvet och ett leende tar form i hennes ansikte. För ett par sekunder glömmer hon djuret som sitter i hennes fötter och som långsamt makar sig upp i vaderna, knäna och upp till låren. En sista kraftansträngning sedan är allt lugnt. Hon sträcker sig fram och tar emot sprutan, pulvret, skeden och tändaren. Nu ska djuret få.

 

Juryns motivering

En tät och svettig skildring av lidande. Till en början gåtfullt, men utan att tappa läsarens intresse.