Christa Nordlund-Hiltunen tar hem andraplatsen i Skrivas novelltävling på temat Vilse.

Text: Christa Nordlund-Hiltunen

Det var ingen pinsam tystnad, likväl en tystnad full av längtan efter att någon skulle bryta den. Det blir så när det är för många människor, för nära varandra, för rädda för sin egen röst.
”En gång…”, sade han slutligen. Tacksamma blickar riktades omedelbart mot honom. Efter de två första orden stannade han till, sträckte sig efter det halvfulla vinglaset som stod på trälådan bredvid fåtöljen han satt i. Höjde glaset mot det svaga ljuset från den vägghängda lampan och snurrade det vant motsols så att vinet fort gled runt likt kulan i ett roulettehjul. Tryckte in näsan i glaset och sög i sig ångorna. Med näst intill stängd mun sörplade han i sig en klunk pinot noir men svalde inte direkt, han lät vätskan ligga kvar i munnen ett tag, förde den från den ena kinden till den andra. När han väl lät vinet glida ner genom strupen visste alla i rummet om det, man kunde höra det passera svalget, forsa ner genom bröstkorgen och landa i magsäcken.
”En gång”, upprepade han och ställde tillbaka vinglaset på trälådan innan han fortsatte. ”Ja, det är nog tjugofem år sedan. Hon satte på sina sönderskrapade knän i förarsätet på min gamla Volvo. Ni minns, 240:an, kalsongblå med ljusa lädersäten och fungerande bilbälten.” Alla nickade och om någon hade vågat möta någon annans blick hade någon kunnat skymta ett och annat leende. Han lyfte upp glasögonen på huvudet, de fungerade som ett diadem men en liten grå hårtest lirkade sig ut och hängde ner över vecket i pannan.
”Hon hade en skitful t-shirt på sig, förmodligen någon av dina gamla.” Han tittade snabbt på Johan som satt på golvet, lutande mot vitrinskåpet, innan han fortsatte. ”Backspegeln hade hon vridit ner så att hon kunde se sitt fräkniga ansikte. Och där gjorde hon det. Bände ut sina två framtänder så att blodet rann ner över den fula t-shirten och mina nyputsade lädersäten.” Han suckade och skakade på huvudet. Några fnittrade nu, och en sträckte sig efter vinflaskan på bordet och fyllde sitt glas, frågade om någon annan ville ha. Två nickade.
”Jag trodde att hon hade fått stryk av någon grannunge när hon kom springande, blodig som ett slaktat svin. Jag var redo att ha ihjäl någon. När jag märkte att hon inte bölade trodde jag att hon hoppat ner från eken nere vid ån och inte vågade gråta. När hon sedan skrattande gapade och stolt visade den enorma gluggen och gaddarna hon höll i sin hand, ja, då var jag nära att själv börja gråta.” Han sträckte sig åter efter glaset och tog en stor klunk av vinet. Ställde inte tillbaka glaset på lådan, lät det vila mot magen. Mötte Johans blick.
”Smart tjej, ville köpa godis och visste att tandfen skulle komma med stålar. Hon gjorde det med en smörkniv som det stod Visby på. Vi måste ha fått den av er, visst? Ni åkte ju dit varje sommar.” Johan tittade på Gretel som satt på träbänken vid matbordet. Hon log och nickade.
”Ja, jag minns faktiskt den där kniven, Sara tyckte att vi skulle köpa den till er eftersom era smörknivar alltid var så söndriga. Sade hon.”
Sara steg upp och gick till farstun, kom tillbaka med ett par burkar läsk.
”Alkoholfritt någon?” frågade hon men när svar uteblev ställde hon ner den ena på bordet och öppnade den andra. Ljudet av bubblande kolsyra fyllde rummet. ”Men det var sant”, fortsatte hon, ”era smörknivar var slitna som fan, man fick alltid en liten träflisa på mackan. Inte konstigt att hon valde den nya till sitt projekt.” Hon såg på Åke som satt i den bruna fåtöljen, med vinglaset lutande mot magen och fötterna uppe på soffans armstöd. Han svarade henne med en varm blick och ett brett leende innan han ställde ifrån sig glaset, knäppte ihop sina fingrar över magen och blundade.
”Det är som att tappa den sista kartan”, sade Kristina från den andra fåtöljen. ”Man måste hitta varje väg, varje liten stig, på egen hand. Rita en ny karta, en ny värld.” Tårar glider ner längs hennes kinder. Gretel räcker henne en servett.
”Vi är alla vilse”, säger hon och det är åter tyst i rummet.