2:a plats: Göra slut av Ann Christin Skoglund

Ann Christin Skoglund tar hem andraplatsen i Skrivas novelltävling på temat Stenhård.

Den tomma stolen. Mittemot mig. På andra sidan middagsbordet. Där skulle babbelidioten ha suttit.
Jag stirrade på den tomma platsen. Jag stirrade på hans tomma tallrik.
Jag hade retat mig på honom så länge. Hans svada störde mig enormt. Denna ständiga ström av hurtiga utrop och klämkäcka kommentarer fick mig att må illa. Och detta med att ständigt bli avbruten. Att aldrig få prata till punkt. Mina tankar fick aldrig formuleras färdigt i lugn och ro.
Jag ville berätta. Om min rädsla. Om min oro. Om den tomhet som fanns inuti. Men hans höga röst motade undan alltsammans och jag, hans lilla fru, kunde väl inte ha några bekymmer och kunde väl inte sakna något för vi hade det ju så bra och trivdes tillsammans, och han brydde sig verkligen om mig, och vi hade välbetalda arbeten, och vår fritid var ju fylld av så trevliga aktiviteter, och sommarstugan som snart skulle stå färdig med den där trädgårdstäppan som jag hade längtat efter så mycket, och förresten blev ju vår senaste resa till solen extra lyckad. Varför kunde han inte bara hålla tyst ibland?
Mina ord kunde liksom inte stå emot, ungefär som när en å rinner ut i havet och dess flöde måste lösas upp i det främmande, kalla vattnet. Eller som när en klamrande insekt tappar taget om sitt grässtrå under ett skyfall.
Sedan en längre tid hade jag börjat känna det som om jag sakta gröptes ur. Ett diffust frätande tärde på min märg, mina krafter. Någonting måste förändras. Jag behövde få förståelse och hjälp att återfå balansen. En röst i telefonen meddelade mig tidpunkt för sjukhusbesöket.
Själva undersökningen hade inte varit smärtsam. Inte heller samtalet med läkaren efteråt. Det svåraste återstod. Att åstadkomma en förändring. När jag kom tillbaka skulle jag försöka förklara. Allting måste förändras. Det var väl så läkaren hade sagt.
När jag kommit hem igen började jag förbereda vår middag. Stek och potatis i pannor. Glas och tallrikar på bordet.
Ljudet av nyckeln i dörren och han hade klivit över tröskeln. Under det då jag hade stått i köket hade mina tankar antagit färdiga formuleringar. Men då jag skulle lägga fram allt som jag hade att säga så avbröts jag av hans enträgna avfärdande och han sa att det var ingenting att oroa sig över, och ingenting att bry sig om, och ingenting att fästa sig vid. Ingenting. Mina meningar bröts sönder och blev till fragment som virvlade bort likt fjolårslöv och bortkastat papper i blåsten en mulen vårdag.
Men allting måste förändras. För det var väl så läkaren hade sagt.
Lukten av överstekt kött vände min uppmärksamhet tillbaka till mina sysslor. Dryck att bäras fram. Stek att skäras upp. Jag kunde se en antydan av min spegelbild på knivbladet. Det tycktes som om jag såg beslutsam ut.
Det var ingen större konst att skära upp den torra steken. Eller att skära av den gastande halsen.
Efter att kroppen dunsat hårt i golvet blev allt tyst. Stilla. Tiden. Stannade.
Jag satte mig vid bordet och stirrade rakt fram. Jag såg några blodstänk. På den tomma stolen. Mittemot mig. På andra sidan matbordet. Där babbelidioten skulle ha suttit.

 

Juryns motivering

Författaren lyfter fram den förtärande sorgen hos ensamhet i tvåsamhet och kryddar skickligt med en gnutta galghumor.

Annons