2:a plats: Elva på två av Sandra Johansson

Sandra Johansson tar hem andraplatsen i Skrivas novelltävling på temat »Buren«.

Av Sandra Johansson

Jag går fram till killen vid bardisken och frågar,
”Kan du köpa en öl till mig? Jag är så kort och folk tränger sig bara före mig hela tiden.”
Han är lång, har mörkt hår och en lila fluga knuten runt halsen. Han säger ja, jag säger skål och nästa morgon vaknar jag i hans korridorsrum på elva kvadratmeter. Han frågar om jag vill se en film, men jag säger att jag ska fira min mammas födelsedag i stan om en halvtimme. Han himlar med ögonen och säger ha det bra. Jag frågar,
”Tror du inte mig?”
”Det kan ju vara sant. Men om du ljuger behöver du inte skämmas, det är lugnt.”
”Skulle du vilja träffa mig igen, alltså?” frågar jag med väskan i handen.
Han himlar med ögonen igen.
”Vi kanske möts någonstans igen. Men då får du köpa ölen.”
Jag stänger hans dörr bakom mig. Det stinker av stekt fläsk från ett av korridorsköken och jag snor ett äpple från en av hans grannars hylla i kylskåpet.
Det blir vinter snabbt. Först kommer snön, sen kommer minusgraderna, sen kommer det ihåliga mörkret. Jag känner en saknad i mitt bröst. Längtan efter att ha någon att skriva *kan jag komma över* till vill inte lämna mig.
En annan lördag finner jag mig själv i en annan korridor, vaknar först och vinklar upp persiennen. Huset som ligger tvärs över gatan känner jag igen för att det är hans. Han som kanske ville träffa mig igen. Öl-killen. Jag klär på mig snabbt, tyst. Slinker ut genom dörren och stänger den försiktigt. Utomhus drar jag runt halsduken ett extra varv och lägger armarna i kors för extra värme. Jag kliver in genom hans port och går upp för trapporna till hans våning. Jag knackar på dörren och hör hur det rör sig där inne.
”Vem är det?” frågar han med en förvirrad röst.
”Det är… jag?”
”Va?”
”Det är jag, vi sågs för två veckor sedan?”
Jag börjar ångra att jag gick dit. Dörren öppnas och han kikar ut genom en liten springa.
”Du? Oj det trodde jag aldrig.”
”Men hade du hoppats, kanske?” Frågar jag osäkert.
Han rynkar sin panna och stirrar ner på sina bara fötter. 
”Jag vet inte. Lite, möjligtvis.”
Jag stänger dörren bakom mig när han bjuder in mig. Jag går inte därifrån förrän två dygn senare. Jag lär känna varje hörn av hans rum, där han bott i snart två år. Han berättar om böckerna i bokhyllan, dvd:erna under tv:n och tavlan på väggen. Han har fyllt sina elva kvadratmeter omsorgsfull och till max. På vissa ställen går det inte ens att komma fram och byrålådorna går bara att dra ut om man flyttar stolen som står mitt emot.
Efter två dygn går jag därifrån, för min mamma fyller år, på riktigt nu. Jag slår upp hennes födelsedag på nätet och visar att jag inte ljuger för honom. Efter för mycket tårta tar jag bussen tillbaka. Jag snor ännu ett äpple från grannen och går in i rummet som är hans. Dagen efter frågar jag,
”Undrar hur det skulle vara att bo två stycken i ett sådant här litet rum.”
”Jag tror man skulle känna sig lite instängd. Det skulle kännas mer som en fängelsecell än ett hem.”
Jag nickar försiktigt, och trots att vi bara umgåtts i ett par dagar vill jag att han skall ge mig sin nyckel.
Vintern fortskrider och jag fortsätter att ta bussen hem till honom, men med tiden blir det alltmer sällan. Jag fryser för mycket och stannar hellre i min lägenhet än går ut. På helgerna hånglar vi och turas om att köpa öl till varandra på puben. När snön töar gör vi också det. Och några veckor senare vaknar jag upp i ett annat rum än hans. Ett annat rum på elva kvadrat. I det rummet vill jag inte stanna, från det rummet går jag direkt. Jag torkar en tår från kinden och minns de dagar då jag bara ville vara nära någon, så nära som det bara gick. Så nära att jag kunde tänka mig att dela elva kvadratmeter på två.
Nu vet jag att det hade varit galet.

 

Juryns motivering

»Mycket små nedslag ringar effektivt in såväl stor ensamhet som en tidsrymd längre än formatet borde tillåta.«

Annons