2:a plats: ”Det som blev kvar”, av Anna-Clara Söderlund

Anna-Clara Söderlund tar hem andraplatsen i Skrivas novelltävling på temat Skördetid.

Text: Anna-Clara Söderlund

Nu behöver vi ett avbrott från den allvarsamma tystnaden, en paus från den sista utmaningen. Det har gått så bra hittills – det gäller bara att vi fortsätter följa planerna- och håller koll på vår tid. Vi rör oss ut från garaget med händerna nerkörda i jackfickorna. Så långt tillbaka som vi kan minnas har han sett till att det varit absolut efterhållet, krattat och prunkande här omkring. Vi andas frisk höstluft och det är mitt uppe i avbrottet som vi ju längtat till. Vi kastar uppgivna blickar. Vi önskar att vi rökte, eller hade en hund som kunde kräva lekfulla promenader, det skulle vara någonting. Men vi står bara och suger på orden och ser bort mot grässlänten, bidar vår tid.

Efter allt vårt rumsterande, rensande och huserande- tänk bara alla mängder med skruv, plugg, krokar, plastbyttor, små korta snören, tomma kuvert, 50-öringar, tidningar och manualer för köksmaskiner från 60-talet som vi gjorde av med – så hade en känsla av övermod men också en viss tomhet infunnit sig. För att inte slukas av den faktiska betydelsen av alla ekande rum och tomma väggar som burit bilder med våra barnsligaste ansikten, så prisade vi högt, både en och två gånger effektiviteten, vårt ordningssinne och hur väl vi höll tiden. Det kan nog också vara så att vi lite anade och ganska mycket hoppades att det fanns ännu en utmaning som vi förbisett innan det var över. Och långt in i garagets dunklaste vrå, där ljuset inte med den godaste vilja kan nå, hade han som blivit en liten böjd figur i Helly Hansen Jacka, med nävar fläckade av trädgårdsjord och ett snett flin, med god eftertanke och precision placerat sitt allra tyngsta och heligaste föremål. Det krävde inte bara kraft från minst två ladugårdsdörrs-breda muskelberg i sina bästa år för att rubba, utan också balans och extrem känsla för proportioner i en form som knappast var vanligt förekommande i kombination med rejäla kroppshyddor och tyngdlyftarbetonade nypor. Vi förbannade därför under en gemensam men tryckt tystnad hans utpräglade känsla för svåra placeringar, omöjliga viktförhållanden och hamstrande av orimliga pinaler. Vi hade vår tidsgräns för förflyttningen av saker och ting. Det var en tidsgräns som plötsligt närmade sig likt en löddrig kapplöpningshästs frustande strävan mot mållinjen. Vi saknade förstås publiken, målkameran, oddsen och pengarna, men hade känslan av att vara minst lika drabbade som tävlingsdjuren av omgivningens drömmar och hopplösa förväntningar. Garaget skulle givetvis vara tomt, en öppen plats redo att härbärgeras av lite vad som helst annat än detta som egentligen inte var mer än ett överflödigt tungt och heligt föremål, som var besynnerligt och alldeles ovidkommande för var och varannan människa, utom för någon som han, en in i döden väldigt envis liten man.

Nu rör vi oss klumpigt mot grässlänten. Vi följer glosögt vildsint natur som letar sig bort från hans rabatter, tränger fram genom avgränsningar, lämnar märken på kläder och hud i saknad efter hans tidigare så regelbundna drivna åtgärder, hårda nypor och tillgivna uppmärksamhet kring skördetid. Det här är första gången som höstsolen lyser utan löften om utflykter, överraskningar i grönsakslandet, sköna dofter från våt jord och brinnande löv. Spretande grenverk tyngs av övermogna klasar, skottkärran gapar tom nere vid staketet, äpple efter äpple har fallit till vila i fuktigt gräs. Vi ser bort mot garageporten som står på glänt. Innan nästa familj intar huset, rummen, garaget och trädgården, är det vi som står på varsin sida om björnbärsbusken och plockar. För allra sista gången tar vi förstås bara bären som lossar. Vi tänker att vi väntar med den sista utmaningen. Den sträva björnbärssmaken vilar i munnen och vi står där tills schemat är spräckt och tiden runnit ut.

 

Juryns motivering

En stämningsfull närvaro i en smärtsam situation där ett ”vi” metodiskt motarbetar den gemensamma sorgen med praktiska ting. De visar sig plötsligt vara mitt i ett framtida minne.

Annons