2:a: …och den fula flugan flög av Åsa Wensfelt

 

Richard hade känt det när han vaknade. Känslan av att något hade förändrats. Som när man känner att något är annorlunda på morgonen men inte inser vad det är förrän man drar för gardinerna och ser att årets första snö har pudrat världen gnistrande vit.
Men det låg ingen snö utanför fönstret och han kunde inte sätta fingret på vad det var. Hela morgonen låg den där, den underliga känslan i magen.
Richard var inte den typen av man som bröt sina vardagsrutiner för vaga känslor utan han svalde hårt och tog sedan på sig sin allra vitaste och krispigaste skjorta, som för att balansera upp morgonens obalans.
Motorvägen sträckte ut sig ut i ett band av välkomnande asfalt och ovanför rusade molnen över himlen som om de hade bråttom någonstans. De hade en annorlunda färg idag, samma mjuka lila som lavendel. Men det var inget som Richard la märke till. Han körde samma väg till jobbet varje dag, och idag var inget undantag. Han kunde vägen så bra att han kunde ha blundat, men det gjorde han inte, så klart. Han körde på instinkt, blinkade och bytte fil lika omedvetet som han andades.
Opeln svängde lydigt in på parkeringsplatsen och tystnade när han vred nyckeln mot sig. Tre hjärtslag senare klev han ur bilen, smällde dörren bakom sig och hörde bilen pipa förutsägbart när han tryckte på bilnyckelns enda knapp.
Kontoret låg på sjunde våningen vilket gav Richard en utsikt över staden värdigt vilken IKEA-tavla som helst. En horisont av trädkronor, toppiga och mörkt mossfärgade; runda och mjukt gröna, delade av en park av vidsträckta ängar där hundar lekte och barn hade friluftsdagar från himlen som sträckte sig blixtrande blå och oändlig ovan.
Det var dessvärre inget Richard någonsin lagt märke till. När han kom in på sitt kontor satte han på sin dator, öppnade ett excel-ark och lät det suga upp honom som hushållspapper kunde suga upp en saftfläck. Richard kunde inte komma på något som gav samma känsla av tillfredsställelse som att se siffror guidas in i rätter celler av hans hand. I vanliga fall la sig arbetet som försiktigt vispad grädde kring alla vassa kanter men inte idag. Idag hände ingenting. När Richard hade dragit sig igenom dagens första två sirapstimmar och stormen i magen inte lagt sig lutade han sig tillbaka i sin stol, rullade ut några decimeter från skrivbordet och slöt ögonen. Våg efter våg av sprakande elektricitet slog upp som tsunamis mot revbenen.
Ett ljud som inte passade in i vardagens ljudkuliss fick honom att öppna ögonen igen. Från parkeringsplatsen hörde han receptionisten omisskännliga gälla röst skrika ut sin förvåning över något han inte kunde se. Och då gjorde Richard något han aldrig gjort tidigare. Han reste sig från stolen, lämnade datorn övergiven och påslagen och gick ut ur kontoret. Korridorerna var öde; ljudet av hans skor öronbedövande högt mot nystädad parkett. Han tog hissen eller trapporna ner, men la inte märke till vilket. På parkeringsplatsen stod en mindre folksamling med öppna munnar och pekande fingrar. All uppmärksamhet var riktad mot himlen, där molnen snodde runt varandra snabbare än Richard någonsin sett.
Han ställde sig stadigt på marken, lyfte blicken mot himlen och kände hur elektriciteten strömmade genom honom. Och sen, som på en given signal han inte hört men ändå varit beredd på, sprängde hans vingar fram ur ryggraden. På instinkt och helt utan fruktan vecklade Richard ut dem, böjde knäna och sköt mjukt ifrån med fötterna. Med starka, säkra vingslag tog han sig uppåt, hemåt. Aldrig tittade han tillbaka.

 

Juryns motivering

Kontrasten mellan det välkända och det absurda låter berättelsen lyfta på mer än ett sätt.

Annons