1:a plats: Samma-samma Av Christina Ahlfors

Det fanns ett särskilt samförstånd mellan henne och mig. Hon beställde mat när vi åt ute, utan att fråga mig först. Jag log mot servitören och sa »samma-samma«. Vi var överens om det mesta. Klädde oss lika. Under en period gick vi till frisersalongen tillsammans, och gick ut därifrån med samma färgning och klippning. Vi såg ut som systrar, trots den stora åldersskillnaden.

– Samma-samma, sa frisörerna.

– Samma-samma, nickade vi.

Min dåvarande man förstod sig inte på henne och mig.

– Ni har en ovanlig relation, sa han.

– Vi är lika, sa jag. Medan du och jag är olika, men vi älskar varandra ändå.

Annons

– Vi brukade också vara vänner, sa han.

Jag trodde att vårt äktenskap skulle hålla trots våra olikheter. Jag trodde att hennes och min vänskap skulle hålla på grund av våra likheter.

– Hon är en stor influens i mitt liv, brukade jag säga.

– Alltför stor, brukade han svara.

Inför vår tioåriga bröllopsdag planerade vi att ha en enkel middag hemma, bara familjen och några få vänner. Hon och jag pratade om bjudningen en kväll över ett glas vin i baren på hörnan.

– Ha en fest istället, föreslog hon.

Jag slogs av hur ung hon var. Och hur gammal jag kände mig.

– Fest, sa han med höjda ögonbryn.

– Som när vi var unga, sa jag.

Annons

Han lutade sig framåt. Tog mitt ansikte i sina händer.

– Vi är inte unga längre, sa han.

– En stor fest passar oss bättre, sa jag. Lutade mig bakåt.

– Passar vilka bättre?

Inbjudningslistan växte. Klockan tre på festnatten dansade vi barfota till vår favoritlåt i vardagsrummet. Han gick och la sig före midnatt. Ensam. Kort efter festen lämnade han mig.

– Men varför tog det slut, frågade hon på restaurangen.

Vårt favoritbord var upptaget, så vi fick sitta vid ett annat bord. Det drog kallt från fönstret. Hon beställde åt sig, slängde menyn på bordet. Jag ville ha samma rätt som hon, men jag valde något annat, så att hon inte skulle tro att jag härmades. Vi bar likadana småmönstrade klänningar.

– Vi klickade inte längre, svarade jag.

Jag ville inte få henne att känna sig skyldig.

– Ni har ju varit tillsammans i över 25 år. Måste man klicka hela tiden, frågade hon vresigt.

– Samma-samma, sa jag för att byta ämne, och pekade på hennes klänning.

Hon gjorde en grimas.

– Jag ångrar köpet, sa hon. Den ser tantig ut på mig. Men den passar dig jättebra, la hon till.

Det hela kändes obekvämt.

Senare i veckan stötte vi på varandra på stan. Hon var nyklippt i en kort pojkfrisyr. Rågblond. Hon såg yngre ut än sina 28 år; obekant och bekant på samma gång. Bredvid henne stod en ung man som jag aldrig sett förut.

– Oj, vad fint, men jag visste inte att du planerat att klippa dig kort, sa jag.

Överraskningen överrumplade mig. Hon måste ha hört det på min röst. Hon ryckte obekymrat på axlarna. Log. Den unge mannen var hennes pojkvän fick jag reda på. Han hade tydligen varit det ett bra tag. Han bockade artigt när han tog min hand.

Vid mitt nästa frissabesök frågade jag om jag också skulle passa i en pojkklippning. Samma-samma?

Juryns motivering

»På rytmisk prosa lyckas författaren med konststycket att trots det vardagliga ämnet såväl knyta an som medvetet förfrämliga, samt väcka frågor om kärlek och föräldraskap.«

– Den frisyren är klädsammare för yngre kvinnor, sa frisören, och undvek min blick.

När jag gick därifrån såg jag ut som jag brukade.

Min förra man och jag har börjat träffas igen, i baren på hörnan. Vi har det roligare tillsammans nu, än när vi var gifta. Pratar mer. Pratar bättre.

– Jag saknar hennes vänskap, beklagade jag mig för honom.

– Hon är din dotter, inte din vän, sa han. Du har kvar din dotter. Saknar du mig, frågade han sedan.

– Du och jag, vi ses ju hela tiden.

– Om du vill ha min vänskap så har du kvar den, sa han.

– Även om vi inte är samma-samma?

– Särskilt för att vi inte är samma-samma.

Vi skålade. Jag noterade att han inte bar sin vigselring längre. Jag vet inte riktigt varför jag fortfarande bär min.