1:a plats: Postfröken som försvann av Britta Ågren

Två snöstormar har satt djupa spår i halvöns blåsiga historia. I den ena brann Stenkyrkan ner. I den andra blåste Postfröken bort.

I Postens en gång vitmenade lilla trähus, granne med Stenkyrkan, har Postfröken just öppnat postluckan. För ett ögonblick fladdrar hennes vita händer över det gråsprängda håret, stryker över de grova halssenorna, vidrör de smala läpparna och lämnar antydan till ett leende kvar i mungipan. Sen sitter hon där som vanligt och klistrar frimärken, stämplar brev och skickar ut avier. Halvt bortvänd redan innan kubblixten från postbäraren, åttabarnsfadern och amatörfotografen Peter Hallqvists småbildskamera träffar henne i ögonvrån. Bara han såg hennes vita händers brevduvevingar breda ut sig och sväva bort i mörkret.

I 40 år, sex dar i veckan, har hon öppnat postluckan kl 9.00 och stängt den 18.00, innan hon går in till sig. Det vill säga tjänstebostaden på två rum och kök med avträde på gården. Hit kom hon som nykläckt tf postföreståndare efter realen och ett års praktik på postkontoret i stan. Härifrån försvann hon veckan innan årsskiftet när kontoret skulle läggas ner, tacktal hållas, blommor överlämnas och åtta år kvar till pensionen.

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades 30 november 2017 och är skriven av .