Transportsträckor: Så lär du dig leva med dem

Vi visar hur du kan röra dig framåt mellan scenerna utan att det blir tråkigt.

Förr eller senare kommer det att stå klart för dig att varje scen i din roman inte kommer att vara en stark, viktig och gripande nyckelscen. Du kommer till en punkt där du måste låta en karaktär genomlida några grå vardagar. Du kommer också att behöva skildra händelseförlopp och processer som är viktiga, men inte på det där rafflande, elektrifierande sättet som skulle få Jessica Gedins hår att stå åt alla håll. Du står inför olika former av transportsträckor.

Och det är faktiskt ingen fara.

Dels för att ingen (inte ens Jessica Gedin) orkar läsa en bok som enbart består av starka, viktiga och gripande nyckelscener. Dels för att det inte är en trovärdig beskrivning av livet. Livet ägnar sig förbluffande ofta åt just transportsträckor av ett eller annat slag och följaktligen är det helt rimligt att även din berättelse har dem. Vardagen passerar, helt plötsligt har det gått ett par år och man tänker »alla dessa transportsträckor, inte visste jag att det var livet.«

Nu står transportsträckan där och stirrar på dig och vill bli skriven. Hur ska du gå till väga? Lägg de här knepen i din verktygslåda.

1. STRUNTA I DEM

Vi börjar med patentlösningen: hoppa över så många av transportsträckorna som rimligtvis är möjligt. Stryk så skoningslöst du kan. Ta bort allt som inte krävs för att de viktiga scenerna ska vara begripliga.

Du kan till exempel gå direkt från nyckelscenen i Oskars ungdom där han nästan vågade bjuda ut den fagra Elin, till när de springer på varandra fyrtio år senare och Oskar återigen står och undrar om han ska våga bjuda ut den fortfarande fagra Elin. Vad Oskar ägnar sig åt under de där fyrtio åren kanske inte är så viktigt. När du väl börjat rensa kanske du rentav vill stryka nyckelscenen från Oskar och Elins ungdom, och gå direkt till scenen när de två nyblivna pensionärerna, fyrtio år efter den där studentfesten, ses på en vinprovarresa i Rhonedalen (man får stryka även viktiga scener).

Studietips: TV-serien The Wire är skriven av folk som in­nan de skrev The Wire redan hade skrivit fem–sex säsonger deckare som utspelar sig i Baltimore. Manusförfattarna är så skickliga på att hoppa över transportsträckor att man först inte märker det. (De undviker också många tråkiga action­scener och mycket våld på detta vis, vilket faktiskt är befriande. Mycket och realistiskt våld ger inte nödvändigtvis autenticitet.)

2. BEJAKA TRANSPORTSTRÄCKAN

Det finns de som säger att resan är ett mål i sig själv. Så varför skulle inte transportsträckan kunna vara det? Precis som livet är en lång räcka av märkliga sammanträffanden och underliga möten på vinprovarresor som först i efterhand tycks ha någon mening. Varför inte skildra detta halvt slumpmässiga sicksackande mellan tillfälligheter? Den här metoden lämpar sig bäst för längre historier där den får tid att blomma ut.

Du kanske till och med kan låta din karaktär häpna över slumpen och växa med omständigheterna. Eller se en gudomlig plan även i den allra minsta transportsträcka. Vi söker alla efter mening i de liv vi alla vet är en lång serie av misstag och tillfälligheter. Och ibland kanske det är just författarens uppgift att ge mening åt någonting ganska meningslöst.

Studietips: Charles Bukowski skrev ofta i ett mellanläge mellan roman och novell. Han raddade upp skrönor som efter ett tag började haka i varandra och bygga en större helhet. Det fungerade mer eller mindre bra beroende på hur packad Bukowski var, men när han fick till det – som i Postverket – blev det en lång lysande transportsträcka.

Annons

3. PLÅTTRA BORT DEM

Ett sätt att dölja att man bara transporterar läsaren är förstås att ha någonting vettigt att berätta under resans gång. En längre underberättelse (eller »subplått«, som vi säger i TV-serie­svängen) är en kortare historia som ger styrsel och mening åt vad som egentligen bara är ett flöde av händelser under vinprovarresan.

Låt en bifigur som figurerar i just de här delarna av berättelsen få en tydligare roll. Ge karaktären ledningen i historien och låt hennoms avarter eller intressen driva på ett tag. Det går faktiskt att bygga hela romaner på bihistorier.

Studietips: Flera av Henry Millers böcker går att sammanfatta med att han börjar berätta om hur A kommer förbi och berättar om att hen dejtar B och så kommer Miller på någonting festligt han måste säga om B:s pudel och håller en lång utläggning om hur den kräktes på en matta hemma hos F och så kommer vi in på F:s sexliv och vet ni vad hon gjorde med K? K, som för övrigt var med om något skitskumt när han provade vin med Jessica Gedin och så vidare och så vidare. Henry Miller gjorde aldrig research. Han var den som hade mat hemma även på söndagsmorgnar, och under förmiddagen hittade Gertie Stein och gänget hem till honom och pratade av sig sin ångest efter lördagskvällens bravader.

4. PRATA OM NÅGOT ANNAT

Alla de där scenerna där karaktärer berättar saker för varandra som både de och läsaren måste känna till blir ofta dödligt tråkiga. Deckare skrivna av folk som kan sina polisiära rutiner hamnar ofta i långa genomgångar. Mycket på grund av att verkligt polisarbete är ett ändlöst rapporterande poliser emellan. Detta ger så klart en känsla av autenticitet och att författaren vet ved hen pratar om, men riktigt bra deckar­författare lyckas dra dessa ­rapporter utan att de riktigt märks. Ett klassiskt sätt är att få karaktärerna att prata om något helt annat samtidigt som de pratar jobb. Det ska pratas om någon rövarhövdings förehavanden på Stureplan men det enda våra hjältar vill prata om är hur de ägnat helgen åt Mello och ungar. Vi lär känna karaktärerna och får samtidigt den information vi behöver.

Studietips: Återigen mästerverket The Wire. Tre snutar pratar basket en stund och plötsligt vet vi något om dem och deras relation till sina föräldrar och basket och samtidigt har vi som av misstag fått den information vi behöver om skurkarnas förehavanden.

5. EN DAG I GULAG

Men låt det blir tråkigt då … Gör en grej av monotonin. Understryk att detta är en monoton transportsträcka. Upprepa händelser, upprepa detaljer. Nöt dem om och om igen så att texten blir nästan hypnotisk. Låt händelser som upprepas bli som refränger. »Och så prövade de viiin med Jessica Gediiin. Igen.«

Den här tekniken lämpar sig extra bra till monotona arbetsmoment eller situationer där den ena dagen är den andra lik eller den andra kunden den andra lik. Du frågar »ska det vara stor eller liten cola« för tusende gången samma dag och »smaklig måltid.« »Äta här eller ta med?« »Och ditt person­nummer?« »Har du leg?« Och vad hinner man tänka i det där bruset? Egentligen?

Studietips: Charles Bukowskis Kvinnor är en närmast ändlös radda mer eller mindre tarvliga samlag lagda i en lång rad med ett sexpack öl mellan varje. Det är precis så monotont och deprimerande som det låter, men efter ett tag får det monomana samlagandet en närmast hypnotisk kvalitet. Det är som att se en bilolycka i slowmotion om och om igen och av någon anledning är det svårt att sluta titta.

(Den som tycker att Bukowski är för deprimerande lyssnar i stället på Patti Smiths Piss Factory – en tonsatt dikt om att jobba vid ett löpande band. Ett fullständigt mästerverk.)

6. LÅT MIG FÖRKLARA …

Det finns få saker som är så tråkiga att läsa om som när någon Frodo Skywalker storögt vandrar omkring i en enorm sagovärld och får saker förklarade för sig av en skäggig gubbe. Det är som att vallas runt på en busstur för pensionärer med skillnaden att man besöker Mordor istället för någon vingård i Provence. Men okej då, det fungerar konstigt nog ibland. Det är därför folk använder dessa lama storögda karaktärer som går runt i femhundra sidor och frågar sin skäggiga mentor »vad är det?« »Varför gör de så?« »Varför är Sauron så sur?«

Studietips: Nej.

7. Iliader och odysséer

Transportera oss igenom en ny värld, en ny kultur eller en ny hobby och låt dina karaktärer ägna sig åt sin hobby eller vad det nu är med liv och lust och förklara inte ett skvatt. Bara utgå från att läsaren hittar i Mordor, vet skillnaden på en Merlot och en Sauvignon och vem Jessica Gedin är. Är du och dina karaktärer tillräckligt engagerade så kommer deras intresse att smitta av sig på läsaren. Man kommer att lära sig under resans gång.

Det här kräver givetvis en hel del av författaren och vett att undvika romaner om cricket eller strängteori, men det funkar. Du kan lära dina läsare genom att visa och vara engagerad istället för att låta någon predika.

Studietips: John Le Carrés trilogi The Quest for Karla utbildar i princip läsaren till spion utan att någonsin hemfalla till att predika eller rapa instruktioner. Vi sugs in i karaktären George Smileys värld av lykttändare, Moskvaregler och Sarratmän och lämnar den som annorlunda människor, fullständigt medvetna om hur viktigt ett kritstreck på en parkbänk kan vara.

8. DET FINNS INGA TRANSPORTSTRÄCKOR

Det finns ytterligare ett sätt att förhålla sig till transportsträckan. Detta förhållningssätt är dock bara för verkliga hårdingar och jag varnar alla som försöker gå längs denna stig. Lyssna på detta: den riktigt djärva kreatören struntar inte bara i att skriva transportsträckor – han vägrar att erkänna att det ens finns några transportsträckor. Allt i hennoms berättelse är intressant. På olika vis.

Det finns en viktig poäng här: varför gå i fällan att öronmärka vissa saker som mindre intressanta redan innan man börjat skriva dem? Jag är säker på att Jessica Gedin skulle hålla med mig.

Studietips: Sätt dig med nästan vad som helst av Stephen King (min favorit är Knackarna) och studera hur han med ren berättarglädje och utan att forcera och ta billiga poänger kan ägna tio sidor åt något skenbart trivialt i en småstadsidyll. Det är mästerligt och så skenbart enkelt.

Låt inte transporten hindra resan!

En viktig sak att alltid komma ihåg är att det egentligen bara finns en regel för framgångsrikt skrivande och det är »skriv klart den jävla texten«. För det är först när du ser helheten som du vet vad som blev en seg transportsträcka, vad som fungerade bra eller dåligt och var det behövs mer research eller karaktärsutveckling. Innan du är klar med din text gissar du faktiskt bara. Och slösar tid som kunde användas till att skriva klart den jävla texten.

Det är i slutändan du som bestämmer om någonting i din text är en transportsträcka. Och det är du som bestämmer om det är ett problem.