Tid för gestaltning – Tomas Bannerheds bästa exempel

Det tar tio gånger längre tid att gestalta ett skeende än att återge eller förklara det, menar Augustprisvinnaren Tomas Bannerhed. Och det är just gestaltningen som lyfter en text och gör den litterär. Därför valde vi, tillsammans med Tomas, ut fem exempel på lyckad gestaltning ur hans roman Korparna.

1. Klas föräldrar och vad de betyder

»Mamma i trädgårdslandet. Så kvickt och lätt hon gick när hon fick vara ute och sköta om sitt, gå bland blommor och grönsaker och gallra och lukta och göra fint. Plantera perenner och så bönor och spenat, sätta ut dahlior och gladiolus.

Far var visst också där. Stod inne i krusbärsbuskarna och rökte med giftsprutan på ryggen.«

Tomas Bannerheds kommentar: Den här passagen visar hur olika Klas föräldrar är och vad de representerar för honom. Mamman står för liv och rörelse, pappan för död. Och just krusbärsbusken är ju också ganska taggig.

2. Olikheten mellan Klas och hans kompis

»Han vände sig förvånad om, som om han hade glömt att jag fanns. Bröt av en maskrosstjälk och stack giftmjölken i munnen.

– De som trivs i skolan får ett helvete sen i livet, sa han. Det är de som sitter och läser och aldrig får något uträttat. Har du fem och noll så hamnar du på dårhus eller kontor. Du vet väl inte ens hur en riktig fitta ser ut. Det är inte som i skolböckerna om du trodde det.«

Tomas: De här raderna är ett försök att visa på skillnaderna i personlighet mellan Klas och hans kompis, hur olik och bortkommen Klas känner sig jämfört med de som kan snacka och ta för sig. Om man inte gestaltar sådana saker kan det lätt bli övertydligt, att man förklarar för läsaren hur han eller hon ska tolka eller känna.

3. Klas ångest eller oro

»Jag la mig på knä och rättade till fransarna på trasmattorna, såg till så att knippena låg parallellt och inga trådar hade trasslat sig eller nuddade varandra om de hörde till olika knutar.

Allting kommer att gå bra, viskade det lugnande. Du behöver inte vara rädd längre, allt är som det ska.«

Tomas: Gestaltning kan ju ibland beskrivas som något högfärdigt eller fint men det handlar om att ge liv till texten och det tjänar alla på. Att skriva fram ett liv, inte berätta om livet. Inte för att göra sig märkvärdig, utan för att ge läsaren en starkare upplevelse och större möjlighet till inlevelse.

4.  Faderns psykiska sjukdom

»Han gick bort till fönstret och tittade ut över myren. Rörde käken malande fram och tillbaka som en idisslare. 

Annons

– Det är inte lätt för mig nu, sa han in i rutan. 

Han lutade sig närmare och andades på det nyputsade glaset, andades så häftigt att imfläcken växte för varje gång han blåste ut. Som om han inte tålde att se sitt eget ansikte. 

– Om någon bara kunde tala om vad det är för fel, skrek han tyst.«

Tomas: I Korparna är det uppen-bart för de flesta att Klas pappa är psykiskt sjuk, men det framgår egentligen ingenstans, det nämns till exempel aldrig någon diagnos. Från pojkens perspektiv är det bara något skrämmande och svårt och obegripligt, ett barn tänker ju inte i termer av diagnoser. Sedan har jag som författare förstås haft tankar om det här när jag skrivit, att pappans sjukdom och beteende måste verka rimligt.

5.  Klas relation med sin pappa

»Jag sneglade ner på hans rödsvullna hand som höll i grinden, tänkte att jag skulle vilja röra vid den, stryka försiktigt med fingertopparna över de uppsvällda blodådrorna, känna på den läderaktiga huden. 

Snart ska jag göra det, om bara en liten stund. Men då måste du lova att inte bli arg på mig.«

Tomas: Det här stycket visar hur Klas känner för sin pappa. I Korparna ville jag skriva fram ett textens »nu« där läsaren kom in i skallen på romanpersonerna. Jag ville att romanen skulle vara en gestaltning av Klas medvetande, hans intryck, hans förnimmelser, hans tankar, hans rädslor, hans fantasier, hans sätt att se på omgivningen. Sista meningen är alltså ingen replik utan Klas tanke, en sorts inre monolog.

Korparna

Tomas Bannerheds Korparna utspelar sig på en bondgård i Småland på 1970-talet och fick fin kritik, bland annat för de omsorgsfulla skildringarna av natur och fågelliv.

Boken är skriven i imperfekt och med ett jag-perspektiv som utgår ifrån bokens tolvårige huvudperson Klas.