Skriv bättre skräck: 5 råd från John Ajvide Linqvist

Skräckmästaren John Ajvide Lindqvist delar med sig av fem utsökta råd.

1. Se saker från den andra sidan

»När jag ser någonting som är väldigt fint faller det sig naturligt för mig att vända på det, se det från den andra sidan. Som Allsång på Skansen, när jag såg det tyckte jag att det var så fint att jag började lipa. Samhörigheten, glädjen, alla som sjöng. Men det fick mig också att tänka: om allt det här förbyttes till sin motsats, hur skulle det bli? Plus att jag kände att det hade varit en bra plats för en skräckpryl. Speciellt energin hos tonårstjejerna längst fram. Om det vore mörkret som drev dem, istället för glädjen? Det är inte så att jag måste profanera allt som är vackert men jag ser saker från den andra sidan. Vid det här laget har jag skrivit skräck så länge att min hjärna liksom har plöjts upp i det spåret.

2. Döda inte dina darlings – göd dem!

»Jag känner starkt att mina infall, det som drivit mig att skriva berättelsen från början eller det som känts häftigt att undersöka, det måste jag få behålla. Det måste få vara kvar. Det är klart att det har hänt att jag kastat ut saker ur berättelsen, men för mig är själva motivationen och glädjen i arbetet att göra det omöjliga möjligt. Om jag har en fix idé om två tonåriga spöken på flakmoppe som bara talar i The Smiths-citat, då ska de bara in, då ska jag lyckas konstruera en historia där de kan få finnas.«

3. Kroppar och äckel

»Jag använder mig en hel del av body horror, det hör till genren. Det finns andra som är värre än jag men jag går ganska långt när det gäller att beskriva fysiskt förfall och hemska saker som görs med kroppar. De flesta människor bär på en rädsla för att kroppen ska gå sönder, och har kroppsdelar som är extra laddade. För vissa är det tänderna, för andra ögonen. Jag själv är lite extra rädd om händerna, jag tycker att det är otroligt otäckt med fingrar som går sönder.

En av de värsta saker jag beskrivit är Döda parets projekt, i Rörelsen. På ett plan är den scenen en bild av två människor som fastnat i en existentiell problematik: hur nära kan jag komma en annan människa? Med hjälp av droger och tillhyggen försöker de att uppnå en total fysisk samhörighet och bli en enda kropp. Man kan se det som en visuell presentation av ett existentiellt problem: två ska bli en. Jag tycker själv att beskrivningen av Döda paret är rätt läskig. Det var lite som att jag testade en gräns för mig själv där. Men egentligen är det ingen drivkraft för mig att vada i äckel, jag försöker balansera det med annat.«

4. Bygg upp stämningen

»Jag försöker skrämmas på alla sätt jag kan, inte bara med äckel utan också med subtila antydningar. Som den lilla flickan Molly i Himmelstrand, som är väldigt empatilös och obehaglig. Jag försöker bara antyda vad hon är eller kan vara, och genom de antydningarna bygger jag upp en spänning som läsaren inte vet när den ska brisera.

Jag har rätt många obehagliga barn i mina böcker. Det är väl läskigt, helt enkelt. Skilje­linjen mellan verklighet och fantasi är mer upplöst i barnens värld, så läsaren vet inte riktigt vad som verkligen är där. Det är lättare att tro på ett ont barn, på sätt och vis. Det går att föreställa sig en liten människa som är ond utan att försöka maskera det, just eftersom barn är helt oreflekterade. De bara gör, och är. Som vuxen måste du nödvändigtvis reflektera över dina handlingar om du inte är helt galen, men när man är liten är medvetandet alltigenom formbart och man har ingen stor erfarenhetsbas att väga allt emot. Då blir handlandet renare, vare sig det är ont eller gott. Därför är det bra med onda barn.«

5. Gå på djupet

»Mina onda figurer är sällan onda på grund av en specifik omständighet. Det vanligaste är inte att de blivit som de blivit på grund av en taskig barndom eller sexuell perversion eller sjukdom, utan många av dem begår dåliga handlingar på grund av en sorts existentiell förtvivlan.

Det finns en scen där en av mina romankaraktärer hoppar från taket, och hennes vän – eller kanske pojkvän – låter det ske. Den scenen tycker jag själv är mer otäck i sin svekproblematik än en kropp som går sönder. På det där taket förstörs en moral och en identitet, romanpersonen sviker någonting han har varit, för någonting annat, mörkare.«