Så skapar du subtilitet och undertext i din berättelse

Den största dramatiken ligger ofta i det outsagda. Men hur vet du när du ska berätta något och när det bara bör antydas? Vi ger dig några nycklar till lyckad gestaltning.

Den klassiska grundsatsen »Less is more« talar till det sunda förnuftet när det gäller skrivande. Konsten att berätta mycket med små medel, att vara subtil, är viktig på alla nivåer: i stilen, rösten och grammatiken, såväl som i intrigen och karaktärsbygget. Brister det i subtilitet leder det till överflöd och överdrifter, förutsägbara karaktärer, uppblåsta dialoger, scener som antingen bara pågår eller urartar i en explosion istället för att leverera dramatiska ögonblick, och handling och sidohistorier som far iväg som skenande tåg.

Subtilitet är svårt att förklara, men när den fungerar så är det som en viskning mellan raderna. Det ger texten en skärpa som dröjer sig kvar mycket längre än uppenbart effektsökeri, skrikiga färger, praktvurpor, svordomar och övertydliga hintar.

Annons
FÅNGA DETALJERNA

Har du skrivit ett tag så har du säkert insett att det finns situationer som kräver ren information och konstateranden, men att det ofta fungerar bättre med anspelningar och försiktiga fingervisningar.

I en miljöbeskrivning kanske syftet är att bara antyda en fara eller en annalkande katastrof. Utspelar sig din historia till exempel i en sömnig semesterby kanske du väljer att skildra havet så där turbulent eller bottenlöst djupt att det i sig tycks förebåda en kommande händelseutveckling. Har du en karaktär med mordiska avsikter eller mörka hemligheter kan det räcka att nämna några besynnerliga egenheter hos personen. Kanske har hen en tendens att slingra sig undan vissa frågor om sitt förflutna, eller så får vi en glimt av karaktären i en miljö som slår an en udda ton. De flesta karaktärer, särskilt antagonister och skurkar, behöver demaskeras långsamt, tills deras rätta jag blottläggs i de dramaturgiska höjdpunkterna. Om du har en karaktär som på något sätt är obalanserad, men vill undvika att läsaren genast förstår det, kan du slänga in någon till synes obetydlig underlighet – kanske sättet som personen arrangerar maten på sin tallrik, så att moroten aldrig får vidröra köttfärslimpan eller potatismoset.

Eller låt säga att din karaktär är en konservativ hemmafru av den gamla skolan. Hon uppenbarar sig som både älskvärd och charmerande, men för den kommande historien behöver du samtidigt antyda att hon har ryggrad och en vilja av stål. Då kan du till exempel skildra hur hon sköter hushållet som ett väloljat maskineri, organiserar möten för den lokala hembygdsföreningen och sätter upp regler för hur familjen ska bete sig på ett sätt som skulle göra en gammal överstelöjtnant stolt. Ge en bild av henne i köket efter att familjen avslutat middagen, då hon inleder sin städrutin och eliminerar varje spår av matrester tills det råder blänkande perfektion. Varenda rörelse är invand, effektiv och metodisk.

Sådana scener är ofta en helt avgörande aspekt av karaktärsteckningen. Om vår hemmafru i stället drog sig tillbaka till verandan med ett glas rödvin för att titta på solnedgången medan resterna koagulerade på tallrikarna och flugorna flockades runt den smutsiga disken, ja då skulle vi ha en helt annan karaktär. Men nu vill du att hon ska vara pedant, och det finns en anledning till det. Kanske ska hennes barn göra uppror mot hennes personlighet, längtande efter en mamma som är mer flexibel och lättsam. Eller så ska hon efter ett helt liv av självkontroll råka ut för en tragedi som skakar om henne i sina grundvalar, får hennes självkontroll att rasa, och blottar den kvinna hon är bakom sin korrekta fasad. Poängen är att hitta några få väl valda detaljer som berättar något mer.

NYANSERA MERA

Fiktiva karaktärer är ofta »större än livet«, med enorma begär, passioner och mål som synliggörs genom deras handlingar. Tänk bara på några av litteraturens mest minnesvärda gestalter – Huckleberry Finn, James Bond, Sherlock Holmes, Scarlett O’Hara, Frankenstein, Hannibal Lecter. Inget särskilt subtilt gäng kanske, men även sådana karaktärer behöver ögonblick av normaltillstånd, nyanser och subtila gester. För om de väsnas och ställer till rabalder i varje ögonblick på varenda sida, kommer de att trötta ut läsaren. Fiktion balanserar mellan dramaturgiska höjdpunkter och mer finstämda skiftningar i känsloläget. Det kräver ett varsamt växelspel mellan intensiva scener och lugna stunder av reflektion.

När du behöver var tydlig kan du hoppa in i karaktärernas huvuden och beskriva vad de tänker, men stanna inte där så länge att det tar över gestaltandet. Ett evigt idisslande tynger läsaren och kan bli statiskt. Läsaren behöver inte fullständig tillgång till dina karaktärers inre liv och du bör spara något till de dramaturgiska höjdpunkterna där du vill leverera omvälvande eller smärtsamma insikter, svåra beslut, och påträngande eller plågsamma minnen. Släpp också gärna in en karaktär som utmanar huvudpersonens föreställningsvärld när det är lämpligt. Sådana figurer fungerar ofta som startskott för stora förändringar och vändpunkter.

GESTALTA KÄNSLORNA

Den amerikanske författaren John Gardner kallade detaljerna för fiktionens livsnerv, medan andra författare menar att det är känslorna som är det. Känslor ingjuter kraft i karaktärer, och därmed också i berättelser och läsare. Din djupa förståelse för dina karaktärers känsloliv och psyke är det som ger dem liv. Och vill du skriva drama istället för melodram är det i karaktärernas känsloyttringar som subtilitet är särskilt viktigt.

Sinnesrörelser strömmar genom oss med skiftande intensitet, några stannar kvar länge, andra passerar snabbt förbi. När de uppstår ökar blodtillförseln till hjärnan och frigör hormoner som påverkar flera av kroppens fysikaliska system. För omvärlden avslöjar de sig som en snabb skiftning i våra ansiktsuttryck, kanske bara något som flimrar förbi. Till de grundläggande känslorna brukar man bland annat räkna ilska, avsky, ledsnad, tillfredsställelse, glädje, rädsla och överraskning, med oändliga variationer av varje.

Se till att du som författare arbetar med dessa grundkänslor och dess nyanser, och att dina karaktärers känslor kommer till fysiskt uttryck på ett intressant sätt. Känslor är individuella och det är det som gör människor så fascinerande (och mimare så irriterande). Även fiktiva personer bör vara mångdimensionella, och deras olika lager måste uppenbaras gradvis och via de förändringar de genomgår. En karaktärs övertygelser och värderingar skapar hennes attityder och sätt att tackla livet. Det påverkar hennes beslut och val, och kommer också att få henne att reagera på ett sätt som är typiskt för just henne. Kriser får vissa människor att reagera med hysteriska utbrott och andra med ett stoiskt lugn. Svåra utmaningar kan göra somliga uppspelta och hos andra väcka ilska eller bitterhet.

En persons känsloliv kommer att leda till vissa förutbestämda reaktioner och handlingar, varav samtliga påverkas av personens bakgrund och förflutna. Som din karaktär påverkas av händelseutvecklingen kommer också dina läsare att påverkas. Och i allt detta, kom ihåg att det ofta är de djupaste eller starkaste känslorna som är svårast att återge på ett realistiskt och subtilt sätt.

Här är några tekniker för att skapa trovärdiga, nyanserade känslouttryck för dina karaktärer:

  • Befria din text från klichéer och standardfraser som »gråten i halsen« och »bankande hjärtslag«. Hitta fräschare beskrivningar av känslor genom bilder och språk.
  • Iaktta och notera originella och specifika sätt som människor kan uttrycka känslor på. Din karaktärs innersta känslor kommer att bidra till hur reaktionen blir, men påverkas också av den aktuella situationen och vilken miljö personen befinner sig i.
  • Analysera känslouttryck i filmer och pjäser och notera när de inte gestaltas på allvar.
  • Ha klart för dig vad dina karaktärer fruktar mest av allt. Är det sjukdom, fattigdom, ensamhet eller döden? Är rädslan rationell? Hur försöker de undkomma det som skrämmer dem? Hur långt är de redo att gå?
  • Undvik generellt att ange olika känslolägen rakt ut, till exempel »Lisa kände sig eländig«. Ibland är ett enkelt konstaterande nödvändigt, men känslor bör i allmänhet gestaltas hos dina karaktärer genom handlingar och reaktioner.
  • Gör känslorna till något utmärkande hos karaktärerna, och använd dem som starka motiv. Girighet, kärlek, hat, svartsjuka och skuld är sådant som sätter igång stora berättelser.
  • Ge dina karaktärer känslomässiga valsituationer och låt dem ångra dessa val ibland. Att inte agera kan också vara ett val med konsekvenser.
  • Var uppmärksam på när dina karaktärer går och puttrar inombords och när de passerar kokpunkten och agerar ut helt och hållet. Om din karaktär reagerar med samma grad av raseri av att spilla kaffe på sin rena skjorta som av att bli dumpad av sin partner, ja då har du skapat en psykopat och inte en trovärdig och igenkännbar människa.
TÄNK PÅ UNDERTEXTEN

Läsare vill se känslor skildrade genom handling och dialog, men även i den så kallade undertexten, det som så att säga ligger under ytan. Det osagda är ofta mer kraftfullt än det som uttrycks öppet, och undertext kan skapa lager av spänning, symbolik och mening i vilken historia eller scen som helst. Kanske är just undertexten ditt allra viktigaste verktyg när det kommer till subtilitet. Den brukar ofta uttryckas som »det som egentligen står mellan raderna«.

Väldigt mycket av det som händer folk i verkliga livet uppfattas undermedvetet eller förmedlas utan ord. Experter på mänsklig kommunikation har i själva verket hävdat att 97 procent av all kommunikation är icke-verbal. Du kanske sitter och kallpratar med din arbetskamrat, registrerar hennes korsade armar och de mörka ringarna under ögonen, och även om dessa detaljer inte tas upp i samtalet så har de kommunicerats. Din slutsats kan bli att hon sovit dåligt, känner sig obekväm eller är på defensiven.

Eftersom undertext i verkliga livet ofta förmedlas i kroppsspråk eller outtalade små ledtrådar, krävs det både skicklighet och list för att förmedla det som författare. Tänk på att människor ofta inte förstår sig själva helt och hållet. Ofta går de inte rakt på sak och säger vad de menar. Man kan säga att undertexten är all den underliggande drivkraft och betydelse som inte är uppenbar för karaktären men som blir uppenbar för läsaren.

Med detta i bakhuvudet – leta efter ställen där en karaktär befinner sig i förnekelse eller känner sig sårbar eller förvirrad. Kanske är hon rädd eller oförmögen att visa kärlek. Kanske vägrar hon erkänna sina rädslor och bekymmer, eller döljer en hemlighet eller önskan. Ofta antyder undertexten någon form av motsatsförhållande till den yttre handlingen. I efterdyningarna av en våldsam uppgörelse kan den hänsynslöse gängledaren till exempel visa prov på stor ömhet för sin flickvän och deras nyfödda barn, vilket kan tyckas stå i strid med hans kallblodiga brutalitet när det kommer till att försvara gängets territorium.

Våra val av kläder och andra föremål kommunicerar också något, så när du skapar dina karaktärers hem eller arbetsplatser, se till att deras tillhörigheter och accessoarer också speglar delar av deras personligheter. Ägodelar kan kommunicera välstånd, status, intressen och mycket mer. Om din karaktärs hem är fyllt av familjefoton, kan det indikera sentimentalitet, starka familjeband eller föräldrar som lever i första hand för sina barns skull. Ett hem helt utan fotografier eller personliga föremål kan å andra sidan signalera helt andra aspekter av en karaktär.

Se till att då och då ge dina karaktärer rekvisita eller aktiviteter som avslöjar deras känslor. Cigaretter och alkoholhaltiga drycker har länge använts för att skildra upprörda sinnestillstånd, men du kan också låta någon gå loss på grönsakerna i köket, köra bil med ett krampaktigt grepp runt ratten, städa som en besatt, slita loss ogräs i trädgården eller skrika ut order till barnen. Eller så kan en karaktär gosa med ett barn för att skingra sin ångest eller klappa familjens collie för att lugna ner sig själv.

Intensiva sex- eller våldsskildringar riskerar ofta att kännas omotiverade eller patetiska om det saknas undertext. Se till att använda dem för att gestalta känslor som inte kan uttalas rakt ut. Det är detta som är undertext; den avslöjar mänskligheten, drivkrafterna och begären bakom karaktärernas handlingar, och fyller dem med mening.

Kort sagt: Fiktion, liksom verkliga livet, utspelar sig ofta mellan raderna. Det är ofta i det subtila som en berättelse greppar tag i tillvaron och gör det hela verkligt. Hitta sätt att bygga in subtilitet – de outtalade, lätt antydda och nyanserade ögonblick som inte framställs direkt i texten, och de handlingar som bär på känslor alltför flyktiga för att uttalas högt. Leta också efter ställen i berättelsen där du bör dra dig tillbaka som författare och låta läsaren använda sina egna insikter om den mänskliga naturen i din berättelse.

Jessica Morrell är amerikansk författare och skrivlärare. Hon har gett ut flera uppmärksammade böcker om skrivande och den kreativa processen, bland annat Between the Lines, som denna text är ett utdrag ifrån.

Översättning: Per Adolfsson