Så ger du din bok en starkare start

Det börjar med en fenomenal mening, följd av ett fängslande första stycke. Det första kapitlet i din bok bör helst fungera som en kedja, så stark att läsaren inte kan slita sig. Så här bygger du den.

Alla författare vet att starten är avgörande. Det är det första kapitlet som ska fånga förläggarna och läsarna, men också få dig själv att hitta in i den historia som du anar att du vill berätta. Så viktiga är de första raderna att det kan bli närmast förlamande. Du sitter framför datorn och stirrar på den blinkande markören. Du kanske provar några meningar som känns intressanta. Men sen då?

Ja, ett bra första kapitel hänger naturligtvis inte enbart på den första raden. Det utgörs av en kedja av ord, som bildar meningar och stycken, och vid varje länk i denna kedja kan dina läsare bestämma sig för att de är uttråkade och sluta läsa. Därför måste alla delar inte bara vara oemotståndliga i sig, de måste också hänga ihop med resten.

Annons

Det kan låta självklart, men är något många faktiskt missar. De tycks tro att allt en öppningsmening behöver göra är att vara cool, chockerande eller läcker i största allmänhet. Och visst, sånt kan vara effektfullt, men det som främst utmärker en bra första mening är att den får läsaren att vilja läsa nästa mening.

EN FÖRSTA MENING …

Litteraturen är full av exempel på berömda första meningar. Vi kan lära oss mycket av att studera dem och fundera på varför de fungerar så bra, eller som i vissa fall, varför de inte fungerar: »Det var en mörk och stormig natt.«

Få personer känner till att den här raden ursprungligen inte kommer från seriefiguren Snobbens envisa romanförsök, utan från Edward Bulwer-Lyttons roman Paul Clifford från 1830. Och det är ju inte romanen vi tänker på när vi hör meningen. Allt vi minns är meningen i sig, och enbart i form av parodi. Varför? Ställ den bredvid den klassiska inledningen till Moby Dick:

»Kalla mig Ismael.«

Båda meningarna är korta och båda har blivit ikoniska, men bara den senare är lyckad. Så vad är skillnaden? Nyckeln är helt enkelt: mystik. Första raden i Moby Dick verkar enkel och rakt på sak, men tittar du närmare på den så upptäcker du att den genast väcker frågor. Varför inte helt enkelt säga »Mitt namn är Ismael«? Jo, för att detta »Kalla mig« antyder att det är något annat på gång här, och för att få reda på vad det är så måste du fortsätta läsa.

Om vi nu återgår till »Det var en mörk och stormig natt…« Vad ger den meningen oss som läsare? Det är natt, det är mörkt och det är stormigt. Och? Allt meningen bär på är det som står där, som helt fristående information. Vi gäspar och stänger boken.

Det där elementet av mysterium är lätt att identifiera i många storslagna öppningsmeningar. Leo Tolstojs Anna Karenina börjar således: »Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.« Det är meningens andra sats som väcker läsarens intresse: Vad är det för familj vi ska få lära känna här? Varför är den olycklig?

För ett mer samtida exempel, titta på den underbara öppningsmeningen i Anne Tylers Förr när vi var vuxna: »Det var en gång en kvinna som upptäckte att hon hade förvandlats till fel person.« Du vill genast veta vem hon är, vilken person hon har förvandlats till, och vem hon istället borde ha blivit. På det här sättet fungerar en bra första mening inte bara som något snyggt att vila ögat på, utan som en stöt framåt, som knuffar läsaren in i berättelsen.

ETT FÖRSTA STYCKE …

Om du lyckats skriva en första mening som skickligt fångar dina läsare, så är syftet med ditt första stycke givetvis att hålla dem kvar. Låt oss ta en titt på öppningen i Haruki Murakamis Norwegian Wood:

»Jag var trettiosju när det hände och satt ombord på en Boeing 747:a. Det stora planet hade precis tagit sig igenom ett tjockt molntäcke och gått ner för landning på Hamburgs flygplats. Ett kyligt novemberregn hade givit allt på marken mörka, murriga färger: mekanikerna i sina regnställ, flaggorna på den trista flygplatsbyggnadens tak, reklamtavlan för BMW. Det hela såg ut som bakgrunden i någon av Flandernskolans dystra tavlor. »Jaha, så är man alltså i Tyskland igen«, tänkte jag.

Frågan som omedelbart väcks i första meningen är av det grundläggande slaget: Vad är det som har hänt? Sedan fortsätter stycket och bildar nästa länk i kedjan: själva anslaget och en antydan till intrig. De följande raderna utgörs av dysterheten, den grå flygplatstristessen som verkar ha med berättarens sinnesstämning att göra. Men de ger oss också ytterligare lite information på vägen (berättaren har varit i Tyskland förr, och det är ingen trevlig återkomst) och vädjar återigen till vår nyfikenhet: Varför återvänder han?

Vi förstår att vi kommer att få fler svar om vi läser vidare, samtidigt som nya frågor uppstår. Det är precis den framåtrörelsen vi vill etablera i första stycket.

Det behöver inte heller vara särskilt spektakulärt eller anslående tjusigt. Se bara på början i Donna Tartts hyllade roman Steglitsan:

»Medan jag ännu var i Amsterdam drömde jag för första gången på många år om min mamma. Jag hade varit instängd på mitt hotell i över en vecka, rädd för att ringa till någon eller gå ut, och hjärtat fladdrade och hoppade till för minsta ljud, hissklockan, den skramlande minibarsvagnen, till och med kyrkklockorna som slog en gång i timmen, de Westertoren, Krijtberg, med ett mörkt inslag i klangen, en sorts sagokänsla av fördömelse.

På dagarna satt jag vid sängens fotände och ansträngde mig att tyda tevenyheterna på det holländska språket (vilket var hopplöst, eftersom jag inte kunde ett ord holländska) och när jag gav upp satt jag vid fönstret och stirrade ut över kanalen med kamelhårsulstern över kläderna – för jag hade lämnat New York brådstörtat och det jag fått med mig var inte varmt nog ens inomhus.«

Den där första meningen kanske inte kommer att dyka upp på topplistorna över världens genom tiderna häftigaste öppningar, men om du tittar lite närmare på den så upptäcker du hur mycket den ändå lyckas åstadkomma på ett diskret sätt. Han var ännu i Amsterdam. Han drömmer om sin mamma – men varför, och varför för första gången på många år? Och varför är det viktigt? När stycket fortsätter är det så organiskt att det är lätt att missa hur mycket möda Tartt har lagt ner här: Samtidigt som hon bjuder på ytterligare information spinner hon hela tiden fler mysterier (Varför är han rädd för att lämna hotellrummet? Varför har han flytt så brådstörtat?). Det är nästan omöjligt att sluta läsa.

… OCH SÅ VIDARE

Så långt allt väl. Du har fångat läsaren med en effektiv första mening och behållit deras uppmärksamhet i första stycket. De första länkarna i kedjan har etablerats. Nu gäller det att fortsätta i den stilen genom hela första kapitlet. Inte vid något tillfälle får du tappa läsarna. Varje länk måste överraska, bygga spänning och framåtrörelse. Det finns oräkneliga sätt att göra detta på och det är bara din egen kreativitet som sätter gränserna. Här följer några av de mest beprövade strategierna för det första kapitlet:

1. IN MEDIA RES Ofta är det bästa sättet att leverera överraskning att hoppa fram några steg i berättelsen och dyka rakt in i händelsernas centrum. Redan de gamla grekerna förstod hur effektivt det var som berättargrepp: Du griper omedelbart tag i dina läsare och öppnar upp ett antal mysterier som behöver lösas. Ett av mina favoritexempel är den japanske Science Fiction-författaren Hiroshi Sakurazakas All you need is kill (som ligger till grund för filmen Edge of Tomorrow). Första kapitlet börjar på ett slagfält där berättaren ser sina vapenbröder dö – och sedan dör berättaren. Har vi hamnat i slutet av den berättelse som ska vecklas ut? Det vet vi inte, och Sakurazaka stannar inte upp för att förklara någonting. Det rasande tempot och överraskningarna som avlöser varandra knuffar oss obönhörligt framåt till nästa kapitel – och nästa och nästa och nästa

2. EN FRISTÅENDE HISTORIA Ett annat sätt är att låta första kapitlet bli en fullständig och nästan fristående liten berättelse i sig (nästan är nyckelordet här). Dina läsare kommer att bli överraskade av det prydliga lilla slut du levererar trots att romanen knappt hunnit börja. Och framför allt blir de nyfikna. Hur hänger den här historien ihop med resten? Kommer den att vävas in i den stora berättelsen eller kommer allt att cirkulera tillbaka till denna historia längre fram? Det oväntade i själva greppet driver dem att fortsätta läsa för att ta reda på hur det ligger till. Ett lysande exempel på denna strategi är Don DeLillos Under Jord. Romanen inleds med en helt briljant berättad historia om ett antal personer som bevistar en av historiens mest legendariska basebollmatcher. Samtidigt som berättelsen lägger fram bokens stora tema, står den på helt egna ben, och i nästa kapitel är spelplatsen plötsligt förflyttad flera decennier fram i tiden, med karaktärer som inte har någon synbar koppling till de vi just träffat. Vi blir överraskade, och vi vill ta reda på varför.

3. ETT KONCENTRAT Många författare ser första kapitlet som ett kraftprov i överdådigt skrivande. Här måste man visa vad man går för och briljera i stilistik och originalitet. Men det är inte alls nödvändigt. Det viktigaste är fortfarande att skapa en sammanhängande kedja, och den behöver varken vara särskilt lång eller komplicerad. I många stora romaner är öppningskapitlet tvärtom nedkokat till ett absolut minimum, vilket fungerar som en överraskning i sig. Även din publik förväntar sig nämligen att du ska jobba dig trött för att fånga dem. Om du då mer eller mindre släpper micken och går därifrån, ja då blir de tvungna att stanna kvar för att se vad det är frågan om. Första kapitlet i Stephen Kings Lida lyder i sin helhet: »umber vunnnn jerrrnnn umber vunnnn fajunnnn Dessa ljud – också i töcknet.«

Det är helt i klass med Hemingways berömda six word story: »For sale: baby shoes, never worn« – samma briljans, som på bara ett par rader lyckas innefatta en berättelse som kunde omfatta tusentals ord. Titta också gärna också på William Faulkners Medan jag låg och dog. Det första kapitlet är på mindre än 450 ord, men lyckas inrymma en helt underbar beskrivning av två bröder som närmar sig sin äldre bror, som bygger en kista till deras mor. Utan ett enda överflödigt ord är läsarna fast, från den allra första avskalade meningen (»Jewel och jag kommer upp från fältet och vi går efter varann längs stigen«) till de smått fantastiska sista raderna: »Jag fortsätter upp mot huset åtföljd av tjuck tjuck tjuck från yxan.«

4. SLUTET Du kan mycket väl börja din berättelse i slutet, antingen just före upplösningen eller kanske direkt efter. Första kapitlet i David Foster Wallaces jättelika roman Infinite Jest, berättas utifrån en huvudperson som uppenbarligen bär på fruktansvärda erfarenheter och som försöker fejka sig genom en antagningsintervju. Hela kapitlet är ett mästerstycke när det gäller att skapa mystik och frågor. Som läsare blir vi närmast kommenderade att läsa vidare, desperata efter att veta vad som pågår. Och så går det plötsligt upp för oss att detta i själva verket är efterspelet. Överraskningen är total. Och det enda sättet att få reda på vad som hänt och varför är att fortsätta läsa.

5. VÄRLDSBYGGANDE Motsatsen till det minimalistiska angreppssättet i punkt 3 är att ägna första kapitlet åt ett helt världsbygge. Du öser på med uttömmande beskrivningar, trots alla varningar om att man ska låta bli så stora mängder information på en gång. Precis som alla undantag från reglerna, kan den här tekniken vara effektiv i rätt händer. Det underlättar givetvis om din värld är så pass ovanlig och engagerande att den blir en överraskning i sig själv, som i Neal Stephensons hyllade cyberpunkroman Snow Crash. Första kapitlet börjar med en fantastisk mening fullpackad med mystik: »Leverantören tillhör en klass för sig, en helig underkategori« och drar sedan med läsarna till ett science fiction-universum så komplext och fantastiskt att man måste stanna kvar där. Med tanke på att huvudkaraktären är en futuristisk form av pizzabud, och att det tydligt framgår hur viktigt det är att pizzorna når sin destination inom 30 minuter, får sista raden i första kapitlet en tyngd som nästan garanterar att läsarna fortsätter till kapitel 2:

»De har just gett leverantören en 20 minuter gammal pizza. Han kollar adressen; det är 19 kilometer bort.«

En bra start ska fängsla. När den gör det kan den mest oförutsedda historia få folk att läsa något de inte hade en aning om att de var nyfikna på. Som vanligt finns det inga universalmedel, inga patentlösningar som du kan applicera på just din unika berättelse. Men en princip bör du alltid följa: Se varje ord, mening och stycke som länkar i en kedja, och gör dem så starka och oemotståndliga att läsaren varken vill eller kan slita sig.

Artikelförfattaren Jeff Somers har skrivit nio romaner och medverkar regelbundet i vår amerikanska systertidning Writer’s Digest. Den här texten är översatt av Skrivas chefredaktör Per Adolfsson.