Så använder Johanna Thydell sitt eget liv

Prisade ungdomsförfattaren Johanna Thydell utgår ifrån sina egna erfarenheter när hon skildrar ungas vardag. Vi bad henne kommentera utdrag ur tre av sina romaner, och berätta hur hon tänkt.

Ur I taket lyser stjärnorna:

Mamma andas tungt, huvudet har lagt sig i en konstig ställning och Jenna lutar sig fram för att rätta till det.

Mamma. Minns du den där vårdagen när vi satt på balkongen? Du, du sträckte dig över kanten, du skulle vattna blommorna och vips ramlade din löstutte ut ur linningen! Du skrattade och jag fick springa ner och hämta den. Du var rädd att den skulle ha spruckit. Men den höll.

Mamma. Minns du när vi skulle åka skridskor? Vi hade med oss apelsinklyftor i en blöt påse och du hade gjort choklad. Men när du skulle ut på isen såg du ut som Bambi, du hade ju glömt att ta av skydden! En man skrattade lite när du föll, du skrattade också. Då sa du att man måste bjuda på sig själv. Att jag skulle komma ihåg det.

Mamma. Minns du att jag alltid tittade på när du sminkade dig? Jag tyckte att du var så vacker och jag satt på toalocket och följde varje rörelse du gjorde med borsten och pudervippan. Sen hjälpte jag dig att välja kläder. Minns du att du en gång sa, tänk Jenna, tänk sen när du blir större, då kan vi låna varandras kläder?

Minns du att du sa så?

Mamma?

Blir det inte så nu?

Johanna Thydells kommentar: »Ett av de mest känslosamma partierna i boken för min del, då jag här helt delar med mig av mina tankar från tiden när min egen mamma var sjuk. Eftersom hon var sjuk så länge, och eftersom jag den sista tiden också visste att hon skulle dö, tänkte jag mycket på allt vi inte skulle få vara med om, borde få vara med om, och det var naturligtvis otroligt smärtsamt. Jag minns särskilt ett tillfälle, som inte finns med i boken, när mamma just fått läsa en av alla mina berättelser och bestämt gick iväg för att hämta något. Det var en helt vanlig mapp i skinn, men den kom att symbolisera så mycket mer. »Den här ska du ha till dina texter«, sa hon, och det var som om hon visste att jag skulle bli författare, ville uppmuntra det och kanske framförallt, att vi båda visste att hon inte skulle finnas där då. 

 

Annons

Ur Det fattas en tärning:

Tårarna droppar ner på hennes jeans­lår. Snorar ihop sig i näsan.

Helvete. Så här ensam har hon aldrig varit. Inte ens Emanuel. Och en pojkvän som aldrig blev en pojkvän och en pappa som aldrig skulle bli en pappa. Han hade glömt henne, och det var bara att inse.

Hon skulle aldrig få en pappa igen.

Och minnet av att han sprang runt med henne på axlarna, ta bort det! Och minnet av att han läste sagor för henne med roliga röster, ta bort det! Och minnet av deras pilkastningstävlingar, raggarrundor, filmstunder, ta bort dem!

Ta bort dem allihop.

Hon tar upp lappen ur fickan. Tårar, eller kanske regn, får det svarta bläcket att flyta ut en aning. 

Emanuels handstil.

Det får vara nog nu. Det får vara bra nu. Han ska inte få såra henne längre. Ge henne magont. Och hon tänker inte slå sig själv längre, slå i sig själv att han nog kommer tillbaka.

Han kommer inte tillbaka.

Nästan oläslig har mejladressen blivit, och just när Puck ska kasta den, låta den flyga och fara åt helvete, lägger någon en hand på hennes axel. Hon känner den varma mammahuden mot kinden.

»Du blir ju kall när du sitter här, gumman.«

Johanna Thydell: Detta är något jag funderar mycket på, att orka inse att det där man (kanske motvilligt) längtar efter, kontakt med sin pappa i huvud­karaktären Pucks fall, faktiskt inre kommer fungera. Det är också en inte konflikt, där Puck inte vill minnas det fina med pappan, det är betydligt mycket mindre smärtsamt att demonisera. Just övergivenhet är ett återkommande tema och något jag skriver om i flera böcker, om än på olika sätt. Här är Puck, som blev övergiven av sin pappa som liten, extra rädd för att människor ska lämna henne, även vännen Emanuel. När den som ska stanna hos en inte gör det, hur kan man lita på att andra gör det då? Som barn till en mamma som lämnade mig, om än ofrivilligt, har jag tänkt mycket på detta och hur det påverkar mig som vuxen, att det tyvärr kan bli svårare med tilliten. 

 

Ur (M)ornitologen:

Vi skulle ligga på samma madrass och dela ett unket täckte men far­modern hade sagt att vi måste sova skavfötters, hon ville då inte bli ansvarig för några dumheter.

»De är vänner, mamma«, pappans ord.

»Man vet aldrig nuförtiden«, muttrade farmodern.

Även om man låg med fötterna mot den andres ansikte var ju könen fortfarande intill varandra, men det verkade ingen tänka på.

Innan vi skulle sova bestämde vi oss för att korsa några ängar och plocka sju sorters blommor, men istället för att komma på någon att drömma om fick blommorna representera sju storstäder som vi skulle besöka efter studenten. 

Den första, prästkragen, New York.

Den andra, maskrosen, Buenos Aires.

Och sedan, vidare.

Ikväll skulle Otto fira midsommar på ett ställe och jag ett annat, och när jag kom hem skulle han antagligen ha en massa historier att berätta, och visst skulle jag skratta åt dem, så som man skrattade åt andras tokiga historier men utan att vara en del av dem.

Det var ett annat skratt.

Nu befann jag mig parallellt från allt, jag var ensam i en helt annan värld och vem blev jag där?

Vem blev jag utan Otto?

Vem blev man när man var helt ensam?

Johanna THYDELl: Det är lätt att vara kaxig och tro att man står stadigt om världen aldrig rasat. Jag tror att det är enkelt att ha en självklar föreställning
om vem man är så länge man befinner sig i sin comfort zone, bland människor man är trygg med, i bekanta ramar.
I ­­(M)ornitologen tvingas huvudpersonen Moa möta sitt livs största utmaning själv – inte ens telefonen går att använda. Vem blir man när man är helt ensam? Det är en av många frågor som jag själv funderar mycket på och det var passande att låta Moa ha liknande tankar. Alla man umgås med, allt man är med om, har varit med om, påverkar en. På så vis är personligheten aldrig statisk utan förändras hela tiden. Här syns också en rädsla över att den värld man är van vid inte ska bestå om man inte är där och bevakar den, likt en vakthund. Det kan jag själv relatera till.