Lär dig skriva som SF-mästaren

I vår serie Förebilden låter vi författarna berätta om sina litterära idoler och sina snyggaste stölder. Först ut: Anders Fager om mannen som uppfann »cyberrymden«.

Få författare har inspirerat mig så mycket både tekniskt och stilistiskt som William Gibson. Han visade att det faktiskt gick att kombinera sinnesutvidgande visioner med bländande teknik och stil. Och att det gick att bli vuxen utan att lämna pojkrumsdrömmarna om riddare, rymdskepp och tentakelmonster bakom sig. Man kunde fortfarande skriva om allt det där fantastiska men göra det med en vuxen röst och med en vuxens erfarenheter och krav på innehåll.

Jag fick låna Count Zero av  en tjackig granne när jag bodde i Malmö i början på nittiotalet. Efter den första sidan där agenten Turner sprängs i bitar av en »hundbomb« i New Dehli och fraktas till Singapore för att lappas ihop av någon som kallas »Holländaren« var jag tvungen att lägga ner boken. Jag var inte i Malmö längre. Jag läste om sista stycket:

Det tog Holländaren och hans team tre måna­ der att sätta ihop Turner igen. De klonade en kvadratmeter hud åt honom, odlade det på klumpar av kollagen och hajbroskpolysakari­ der. De köpte ögon och könsorgan på öppna marknaden. Ögonen var gröna.

Det fanns så mycket jag ville fråga. »Hajbroskpolysakarider?«. Men berättelsen hade inte tid. Den fortsatte och jag sögs in i en framtida skumraskvärld; sexig, kromad och digital; och samtidigt romantisk, sorgsen och djupt mänsklig.

Där och då föll jag för världarna Gibson skildrade, fast de var på väg att bli daterade redan i början på nittiotalet. Ju mer jag försökte skriva själv, desto mer imponerad blev jag av hans teknik. Hur han byggde hela världar med hjälp av bara minimala detaljer, hur han befolkade världen med märkliga och ändå ytterst mänskliga karaktärer och hur hans intresse för teknologin och vad den gör med oss aldrig blev nördigt eller könlöst. I Gibsons värld är teknik spännande och ofta full av egen vilja.

KLIV IN I GIBSONS VÄRLD

Många uttryck och begrepp Gibson hittat på är sådana vi använder i dag för saker som faktiskt finns. »Cyberrymden« är ett av dessa uttryck och det har skämtats om att Gibsons fantasier om just cyberrymden var så fascinerande att mänskligheten kände sig tvungen att uppfinna en verklig cyberrymd efter att ha läst hans beskrivningar, som denna:

Snälla, bad han, nu …

En grå rund skiva, samma färg som himmelen i Chiba.

Nu …

Skivan började snurra, snabbare, blev till en sfär av ljusare grått. Expanderade … Och flöt ut, blommade upp för honom, ett flytande origamitrick i neon som målade upp hans avståndslösa hem, hans fosterland, ett genomskinligt tredimensionellt schackbräde som sträckte ut sig till oänd­ligheten. Det inre ögat öppnades mot den trappstegsformade eldröda pyramid som tillhörde Östkustens Fissionsmyndigheter och stod och glödde bortom Mitsubishi Bank of Americas gröna kuber, och högt och mycket långt borta såg han spiralarmarna i militära system, för alltid utom räckhåll för honom.

Annons

Gibson skriver en sorts noirberättelser i en nära framtid. Gärna i storstäder lika de i filmen Blade Runner där det ständigt regnar på glittrande neonskyltar och alla pratar japanska. Det finns vanligtvis en gåta att lösa, oftast på uppdrag av någon mystisk ansiktslös uppdragsgivare. Den som löser gåtan är inte polis eller detektiv, utan snarare en fixare av något slag, gärna med en unik känsla för trender eller företeelser på internet. Och gåtan är inget brott, utan snarare just någon egendomlig företeelse, som när Marly i Count Zero får i uppdrag att ta reda på vem som skapat de märkvärdiga skrin som dykt upp hos olika konsthandlare. Skrin fyllda med egendomliga och utsökta föremål. Hennes uppdragsgivare, Herr Virek, är ofattbart rik, men inte helt mänsklig.

»Ni måste förlåta mitt beroende av teknologin. Jag är sen ett decennium förvisad till ett fat. I någon vedervärdig industri­ förort till Stockholm. Eller helvetet.«

Konstnären visar sig efter många turer vara en uttråkad artificiell intelligens som fördriver tiden med att bygga just små konstverk.

GIBSONS BÄSTA GREPP

Gibson skriver oftast i tredje person, och låter oss följa en persons tankar och intryck i taget. Han använder en hel del dialog, ofta full av slang och märkliga referenser. När det passar använder han enordsmeningar för att understryka ett överväldigande intryck. När intrycken är ett enda långt flöde blir också meningarna långa flöden. Några knep Gibson använder:

Trick 1 – Trendsättaren. Gibson är en mästare på att liksom i förbifarten häva ur sig kulturella referenser som aldrig förklaras. De må vara namn på designermärken, inredningsstilar eller material, och Gibsons trick är just att han aldrig förklarar företeelserna. Läsaren får dra sina egna slutsatser och lär sig bara att leva med att det finns ett material som heter »rymdmocka« och att »Östkustens Fissionsmyndigheter« (som han aldrig går in på närmare på vad de sysslar med) har en jättepyramid i cyberrymden som fungerar som en slags riktpunkt. Hur pyramiden ser ut kommer läsaren snart att börja tänka ut själv. Tekniken skapar en spänning i tomrummet mellan Gibsons ord och läsarens fantasi.

Trick 2 – Inga manualer. Gibson häver lekande lätt ur sig beskrivningar av konsekventerna av teknik men lägger aldrig en sekund på att förklara hur något fungerar. Han är helt ointresserad av ingenjörskonst och försöker aldrig redogöra för vad som händer inne i maskiner. Hans ikoniska hjältinna Molly Millions har spegelglasögon inmonterade i ansiktet. Hur dessa fungerar är ointressant, på något vis har de opererats dit och är nu anslutna direkt till Mollys synnerv. Vi får däremot veta att en sådan operation är väldigt dyr och att Molly tjänade ihop till dem (och rakbladen dolda under hennes naglar) genom att arbeta som »köttdocka«. Och ögonen gör folk nervösa för att man aldrig ser vart Molly tittar. Och att när man älskar med Molly ser man sig själv speglas i hennes ögon.

Trick 3 – »Du sa vad då?«. Gibson låter gärna karaktärer tala om saker utan att förklara dem för oss. Det påpekas att karaktär A verkligen borde äta upp sin köttbit, för det är riktigt kött. Förstår han hur dyrt det är? Och det uppstoppade utdöda djuret? Det heter »häst« och så är det med det. Karaktärerna (eller Gibson) gör aldrig science fiction-genrens vanligaste misstag: att man som författare blir så förtjust i sina idéer att man bara måste prata om dem. Hela tiden. Genom hela Neuromancer-sagan låter han oss förstå att det nog varit ett tredje världskrig, men går inte in på några detaljer. Hans karaktärer förklarar inte nutidshistoria för varandra. Istället får vi liksom i förbifarten höra talas om märkvärdiga cyberattacker, och ett populärt arkadspel heter »Stridsvagnskrig Europa« och verkar innehålla kärnvapen.

EN ÖDSLIGT ROMANTISK FRAMTID

Gibson skriver aldrig action i någon konventionell bemärkelse. Över huvud taget är det lite våld i hans berättelser. Ho- tet om våld eller värre finns ofta där, men liksom i ögonvrån. Och händer något våldsamt så är det just snabbt och väldigt brutalt och sedan över.

Gibson återkommer gärna till vad en artificiell intelligens kan tänkas vilja. Vad intresserar en digital själ som äter schackvärldsmästare till frukost och redan sett precis alla filmer på YouTube? Vad känner den för människor? Vad är den nyfiken på?

Det finns alltid en ensamhet eller ödslighet i Gibsons historier. Det är som att det enda vi kan vara säkra på är detta: I framtiden kommer vi att vara ensamma på nya sätt, men känslan kommer att vara densamma.

Ibland slår Gibson över i sentimentalitet och romantik. Hans smygande romantiserande påminner väldigt mycket om John Le Carré, där det till sist ändå är rätt mysigt att vara spion.

Vill man bara läsa en text av Gibson så ska man läsa novellen Hinterlands (Vid Vägrenen) som handlar om människans första kontakter med andra civilisationer på ett sätt som jag vare sig läst förr eller senare. Människan träffar på främmande civilisationer, står inför porten till stjärnorna, och varelserna därute struntar fullständigt i oss. Vi är inte intressanta nog. Vi är en flock råttor som lever i lastrummet på ett fartyg och utbyter nipper med råttor i andra hamnar. Och drömmer om storstadens skimrande ljus.

MIN BÄSTA PLANKNING

Jag plagierade Gibsons stil och något av stämningen i ovan nämnda novell Hinterlands rätt framgångsrikt i en novell jag skrev för ett par år sedan som heter Queer Noveau 2.0. Det är en historia som utspelar sig i ett ytterst knarkigt Paris fullt av turistande och partyglada rymdvarelser:

Place Pompidou var Parkour, tiggare och en brigad space­lolitor som kör­de ett dans­ nummer där de rymdtecknade TA OSS MED medan en svart kille på en stor­ bilds­skärm rappade på franska. Oväsendet hördes ner i tunnelbanan och köerna var enorma. Liao Xis utställ­ning från den stora ambassaden till Vega hade gått i tre månader och hela Europa verkade vilja se den. Jag hade sett den fem gånger. Fyra gånger med Peter. Vi hade stått vid bilderna från det ofattbart vackra bortom och gråtit. Hållit varandra i hand och känt oss ofattbart små och betydel­selösa och rusiga över att leva i just denna tid då himlarna öppnades.

»Rymdtecken« nämner jag några gånger i historien. Ett intergalaktiskt teckenspråk. Enkla termer och begrepp som givetvis blir ett innesnack bland de som hänger med rymdvarelserna. Tecknet för VAKUUM betyder »fylla« eller »rejäl fest«.

Det var en fantastisk känsla att inse att jag fattat hur Gibson jobbar och faktiskt kunde använda hans tekniker för att fånga rastlösheten och tempot i »rymdens Paris«. »Parkour, tiggare och en brigad spacelolitor« är till exempel en typisk Gibsonbeskrivning av vad som kan hända på ett stort torg. Och »Liao Xis utställning« som bara nämns här – vad kan det vara? Man vill veta. Långa sjok av texten hade dessutom varit omöjliga utan den där första sidan av glittrande sinnesintryck från Count Zero.

Jag vet att en del läsare verkligen tycker att novellen är jobbig just därför. »Allt gick så fort«, sa någon. »Det var som att vara på ett rave« och »alla var jobbigt påtända«. Men de flesta av mina karaktärer hade varit på just ett rave och var rätt luddiga, så … välkommen till Anders Fagers gibsonska värld!

WILLIAM GIBSON

Gibson föddes 1948 i Virginia, USA och miste sin far som ung och sin mor som tonåring. 1968 flyttade han till Kanada för att undgå att bli inkallad och ägnade sig istället åt drog­ experiment och annat ostruktur­ erat som hörde sextiotalet till. Han försörjde sig innan han blev författare bland annat som lärare och lumphandlare. Gibson fick sin första novell Burning Chromepublicerad 1978 och blev snart känd som en av de författare som i vad som kallades »cyberpunk« utforskade vår nära framtid. Hans första roman Neuromancer kom 1984 och blev enormt uppmärksammad. Den vann mängder av priser och anses vara en av de stora sciencefictionromanerna, kan­ ske till och med det verk som räddade hela science­ fictiongenren från att för evigt förpassas till samma lekrum som Star Wars. William Gibson bor sedan 1972 i Vancouver. Han har tiotalet romaner på sitt samvete. Flera av hans berättelser ska ständigt »snart bli film«, men den enda som hittills kommit så långt är den inte helt lyckade Johnny Mnemonic.

ANDERS FAGER

Anders Fager är författare, spelkonstruktör och skrivlärare. Han debuterade som skönlitterär författare 2009 med skräcknovellsamlingen Svenska Kulter och har sedan dess gett ut flera romaner, populärhistoria och skrivit för teater och TV. Hans senaste roman För gudinnan kom ut i höstas och är en gotisk kärleks­historia.