Du håller på att läsa in din självbiografiska Bergsprängardottern som exploderade, som gavs ut 2007. Hur är det?
– Jag får faktiskt lätt panik, jag inser hur mycket jag skulle ha skrivit på ett annat sätt om jag kunde. Bergsprängardottern kom ut när jag var 37 men jag skrev merparten när jag var 22, och inte ägde poesin och språket. Det är oerhört frustrerande att så lång tid efteråt möta sin egen text, att möta sig själv, och inte kunna ändra allt som skaver. Alltihop handlar väl om att jag har gjort en klassresa sedan dess, och jag känner inte att jag kan censurera hur jag pratade och skrev då. Det var viktigt för mig att det skulle bli en dokumentärroman, jag gjorde ett antal språkliga val utifrån det – till exempel att skriva precis som jag pratade. Jag ville ha det där stockholmska arbetarspråket – jag skrev inte »vad är det?« utan »va ere?«.
Men då var det ju ett medvetet grepp.
