Lo Kauppi om att ge röst åt gamla texter

Du håller på att läsa in din självbiografiska Bergsprängar­dottern som exploderade, som gavs ut 2007. Hur är det?

– Jag får faktiskt lätt panik, jag inser hur mycket jag skulle ha skrivit på ett annat sätt om jag kunde. Bergsprängar­dottern kom ut när jag var 37 men jag skrev merparten när jag var 22, och inte ägde poesin och språket. Det är ­oerhört frustrerande att så lång tid efteråt möta sin egen text, att möta sig själv, och inte kunna ändra allt som ­skaver. Alltihop handlar väl om att jag har gjort en klassresa sedan dess, och jag känner inte att jag kan censurera hur jag pratade och skrev då. Det var viktigt för mig att det skulle bli en dokumentär­roman, jag gjorde ett antal språkliga val utifrån det – till exempel att skriva precis som jag pratade. Jag ville ha det där stockholmska arbetarspråket – jag skrev inte »vad är det?« utan »va ere?«.

Men då var det ju ett med­vetet grepp.

– Absolut, men det finns en hel del som inte är ett grepp utan mer bara … att jag var arbetarklass och hade ADHD och inte hade gått gymnasiet. På ett sätt blir jag rörd medan jag läser in den, och stundtals förvånad över vad bra jag har skrivit – rakt ut, utan att skämmas för den jag är och var jag kommer ifrån. Men jag blir också generad över alla irriterande fel! Det är till exempel otroligt mycket upprepningar: »Jag log lite, satte mig ner lite och halvblundade lite, halvsov …« Sådana saker hörs tydligare när man läser texten högt också. Eller att jag i ena stycket skriver att jag har klänning och i nästa kjol. Det är ju bara illa redigerad text.