Lo Kauppi om att ge röst åt gamla texter

Hon är skådespelare, regissör och en av Sveriges mest hyllade ljudboksinläsare. Men erfarenheten hjälpte inte när hon skulle läsa in sin egen bok.

Du håller på att läsa in din självbiografiska Bergsprängar­dottern som exploderade, som gavs ut 2007. Hur är det?

– Jag får faktiskt lätt panik, jag inser hur mycket jag skulle ha skrivit på ett annat sätt om jag kunde. Bergsprängar­dottern kom ut när jag var 37 men jag skrev merparten när jag var 22, och inte ägde poesin och språket. Det är ­oerhört frustrerande att så lång tid efteråt möta sin egen text, att möta sig själv, och inte kunna ändra allt som ­skaver. Alltihop handlar väl om att jag har gjort en klassresa sedan dess, och jag känner inte att jag kan censurera hur jag pratade och skrev då. Det var viktigt för mig att det skulle bli en dokumentär­roman, jag gjorde ett antal språkliga val utifrån det – till exempel att skriva precis som jag pratade. Jag ville ha det där stockholmska arbetarspråket – jag skrev inte »vad är det?« utan »va ere?«.

Men då var det ju ett med­vetet grepp.

– Absolut, men det finns en hel del som inte är ett grepp utan mer bara … att jag var arbetarklass och hade ADHD och inte hade gått gymnasiet. På ett sätt blir jag rörd medan jag läser in den, och stundtals förvånad över vad bra jag har skrivit – rakt ut, utan att skämmas för den jag är och var jag kommer ifrån. Men jag blir också generad över alla irriterande fel! Det är till exempel otroligt mycket upprepningar: »Jag log lite, satte mig ner lite och halvblundade lite, halvsov …« Sådana saker hörs tydligare när man läser texten högt också. Eller att jag i ena stycket skriver att jag har klänning och i nästa kjol. Det är ju bara illa redigerad text. 

Och det känns fel att ändra medan du läser in?

– Jag tar inte bort text, typ upprepningar, men jag rättar till de helt uppenbara felen, som med klänningen. Det brukar jag faktiskt göra om jag läser in någon annans bok också. Sedan finns det riktiga problem, som när jag läser in äldre litteratur och hittar daterade ord, till exempel n-ordet. Det blir så tydligt hur fel det känns när jag läser in dem, för mig tar det emot att överhuvud­taget ta vissa av orden i min mun. Några gånger har jag läst in böcker skrivna av författare som jag kände medan de levde, och känt mig övertygad om att de själva inte hade velat behålla de nedlåtande orden. Då har jag känt mig fri att ändra. Jag har låtit det vara om ordet till exempel förekommit i en rasists replik men annars ändrar jag till exempel n-ordet till ›svart« istället. 

– Samtidigt är det inte alltid så enkelt som att bara byta ett förlegat ord mot ett mer upp­daterat. I Bergsprängardottern handlar det om hur vi snackade i Vårberg på 1970-talet, och vi sa inte »romer« – vi sa »zigenare«. Och »CP«, som ett skällsord. Jaget i min bok tycker inte om att hon heter Lena, hon säger att det låter som »en dagisfröken med stora pattar«. Det är otroligt ned­låtande – men det var så jag sa. Det är alltid en avvägning vad jag låter vara kvar.

Annons

Det handlar kanske om att man inte kan uppfostra en boks karaktärer i efterhand?

– Precis så är det! En romans personer kan man inte alltid frisera, de kan behöva få vara just så vilda eller ohyfsade eller obildade som de är. Hur män­niskor pratar och vilka ord de väljer kan vara viktiga signaler om klass och tid, och då är det ibland försvarbart att inte ändra.

 

Fotnot: Bergsprängardottern som ­exploderade släpptes som ljudbok i mars, 14 år efter pappersboken. Drygt 500 personer lyssnade på den första veckan – trots att den är 16 ­timmar lång.

Artikeln publicerades i Skriva #2 2021 (09 april 2021) och är skriven av .