Susanna Alakoski

Jag har erfarenhet av att ha sett missbruk och våld och av att växa upp under taskiga förhållanden. Den använde jag när jag skrev Svinalängorna. Det var en helt annan sak än att skriva en biografi, det har jag aldrig velat göra. Min biografi är så mycket värre, Svinalängorna är en liten solskenshistoria med mina mått mätt. Jag ville hellre lyfta berättelsen bortom mig själv för att göra den intressant.

Jag landade i en konstellation där jag skrev om tre flickor i stället för en flicka, som följs åt i någon sorts överlevnad. Det gjorde det möjligt att använda flera gestalter för att berätta om mina erfarenheter både generellt och personligt.

Litteratur handlar om att skriva känslor. Det är inte viktigt huruvida man sitter på en begravning och gråter eller står i skogen och gråter utan det gäller att gestalta känslan av att gråta så väl du kan. På det sättet är fiktion fantastiskt, man kan ta en känsla och slänga in den i en helt ny situation när man vill. Att skriva helt biografiskt är mycket mer problematiskt och oerhört svårt. Minnen är gäckande, en del är förträngda, andra ligger i dunkel. Biografiskt skrivande innebär väldigt stora anspråk.

 

Jag tror att alla författare använder sig av sina erfarenheter och sin närmiljö på något sätt. Sedan är det olika hur mycket man väljer att skydda människor omkring sig, som man kanske använt när man skrivit. När jag skrev helt biografiskt i Oktober i fattigsverige använde jag bara initialerna för att skydda personerna men det var förstås ett högst personligt ställningstagande. Författare har olika motiv. Jag har aldrig velat skada någon och då har det varit bra att skriva delvis fiktivt, att kunna göra flickor till pojkar och pojkar till flickor eller att göra en elak morbror till en faster. Fiktion är ett skydd, man förlägger berättelsen bortom sig själv. Det öppnar så många möjligheter och det tror jag ofta är bra för texten. Samtidigt innebär autofiktion att du använder egna erfarenheter och där måste du låta bli att censurera dig själv. Om du inte är tillräckligt modig för att skriva kan du inte vara författare. Om du börjar bli rädd för vad folk ska tycka om det du skriver tappar hela författarskapet gnistan. Det är tvärtom så att varje gång det vänder sig i magen, det är då du skriva.

Jag läser alltid mycket om det jag skriver om för att utvidga mina erfarenheter. När jag skrev Svinalängorna läste jag mycket om 1970-talet för att kunna hitta tidstypiska detaljer att lägga in. Ska man börja skriva är det lätt att ta utgångspunkt i någonting som är bekant men sedan måste man vidga det, studera och fylla på med intryck. Det är ju lögn i helvete att tro att man kan minnas klädstilar eller andra detaljer från sin uppväxt, man måste läsa på också.

Annons

 

När jag skrev Svinalängorna tänkte jag inte en sekund på att det skulle kunna bli en framgångsrik roman. Jag tänkte inte på vem som skulle läsa den eller att det fanns priser man kunde vinna. Jag tänker aldrig att det jag skriver måste intressera många. Den tanken hindrar. Att göra historian allmängiltig handlar om hur man berättar den. För det finns ingenting i världslitteraturen som inte redan skrivits: otrohet, lögner, övergivenhet, utanförskap, missbruk, förföljelse. Samtidigt är alla ämnen i någon mening allmängiltiga så du måste hitta ett nytt sätt för att berätta samma sak.

Du kan till exempel inte bara skriva om en skilsmässa rätt upp och ner, du får välja ut ett dramatiskt förlopp som blir intressant eller en konsekvens av skilsmässan som blir själva berättelsen. Som att en kvinna förlorar ekonomiskt eller att man förlorar kontakten med sina barn efter skilsmässan. Att folk dricker är inte så intressant, det är konsekvensen som är spännande. Vad händer med en familj när någon dricker? Om du skriver om missbruk eller social utsatthet kan många läsare relatera till det utifrån sin egen, personliga utsatthet. Kärnan är att gestalta det på ett bra sätt och det är där språket blir så viktigt. Det måste vara drag i språket, annars funkar det inte.

Sedan tror jag att om man använder sig av sitt liv och sina erfarenheter i en text är det lätt att bli anekdotisk, att vilja få med alla de roliga historierna eller allt hemskt man sett eller hört. Där tjänar man på att reducera kraftigt, annars blir det oläsligt. Jag strök över 300 sidor av Svinalängona. Hade det som stod där varit kvar hade det nog blivit en sämre bok. Om du skriver om din skoltid och mobbing kan du inte skriva om alla tillfällen du blev mobbad. Du får välja tre tillfällen och fiktionalisera dem för att få fram en känsla av mobbing. Annars blir det oläsligt. Och så tror jag att man ska undvika att helt skriva utifrån en enda stark känsla. En bok som är skriven helt i affekt blir sällan ett drömverk.