Jag har erfarenhet av att ha sett missbruk och våld och av att växa upp under taskiga förhållanden. Den använde jag när jag skrev Svinalängorna. Det var en helt annan sak än att skriva en biografi, det har jag aldrig velat göra. Min biografi är så mycket värre, Svinalängorna är en liten solskenshistoria med mina mått mätt. Jag ville hellre lyfta berättelsen bortom mig själv för att göra den intressant.

Jag landade i en konstellation där jag skrev om tre flickor i stället för en flicka, som följs åt i någon sorts överlevnad. Det gjorde det möjligt att använda flera gestalter för att berätta om mina erfarenheter både generellt och personligt.

Litteratur handlar om att skriva känslor. Det är inte viktigt huruvida man sitter på en begravning och gråter eller står i skogen och gråter utan det gäller att gestalta känslan av att gråta så väl du kan. På det sättet är fiktion fantastiskt, man kan ta en känsla och slänga in den i en helt ny situation när man vill. Att skriva helt biografiskt är mycket mer problematiskt och oerhört svårt. Minnen är gäckande, en del är förträngda, andra ligger i dunkel. Biografiskt skrivande innebär väldigt stora anspråk.