PC Jersild: »Att börja är att alltid börja från början«

Efter 60 år som författare och många terminer som universitetslärare i skapande svenska borde PC Jersild veta allt som finns att veta om att skriva en roman. Ändå har 75 procent av hans bokprojekt havererat längs vägen. Skriv först. Fråga sen är en av de minst tvärsäkra skrivarhandböckerna som en författare gett ut.

Du skriver i din nya bok att du inleder varje romanprojekt »trevande och valhänt« och att du, försöker hitta ett »kvarglömt arbetsmönster«. Efter omkring 40 skrivna böcker – är du verkligen så bortkommen?

– Jo, det känns faktiskt som att börja från början varje gång. För mig är det bra, annars skulle det vara som att rent rutinmässigt hoppa på ett tåg och bara åka med den vanliga rundan. Romanidéer kan ju visa sig på olika vis: ibland kan jag få för mig att hela boken redan finns och att det bara är att försöka skrapa fram den. Andra gånger börjar det med en bild, en flash. En levande själ, som handlar om en levande människohjärna i ett akvarium, såg jag först som en gul klump i något grönt. Vad var det? Jaha, kanske en hjärna i ett akvarium … Men var bilden början eller slutet på romanen? Det visste jag inte. Det är först när jag har provskrivit lite hit och dit i en berättelse som den börjar folka till sig och jag kan börja använda de tekniska erfarenheter jag gjort genom åren.

Ändå har du valt att ge ut en bok som kallas för »manual« i undertiteln. Vad vill du förmedla till kollegor och framtida författare?

– Att inte låta regelverket dämpa fantasin och berättarlusten. Om jag fångas av ett romanuppslag vill jag inte vänta, för att i förväg bestämma tempus, berättarvinkel, personer eller slut. Det går att bestämma lite senare när jag bättre vet vad jag håller på med. Samma med research. Helst skriver jag om ämnen som jag redan vet en del om. Om jag inte vet, gissar jag – och sen jämför jag min gissning med det som postresearchen ger. Ofta funkar det, med små ändringar. Men det händer förstås att jag är helt fel ute och då kan jag tvingas lägga ner projektet.

Du rekommenderar att en roman ska vila på tre lika stora byggstenar: erfarenheter, läsefrukter och påhitt. I dag lutar sig väldigt många svenska romaner tungt på författarens egen erfarenhet, mer eller mindre bearbetad och kamouflerad. Vad betyder den trenden för de färdiga böckerna?

–Min första roman, Till varmare länder, har två jag-berättare, en man och en kvinna. Då, 1961, tyckte jag inte det var något problem att jag var man men skrev »inifrån« en kvinna. I dag skulle jag känna en större osäkerhet. Men författare ska givetvis få skriva precis hur de vill. Under de sex decennier jag har varit verksam har trenderna växlat, från dokumentärroman till magisk realism, från autofiktion till fantastik. På senare år har det kommit ut många relationsromaner med uppenbar anknytning till författarens eget liv medan den fria fantasin haft svårare att tränga igenom. Det tycker jag är tråkigt. Man bör försöka sätta sig över vilken trend som råkar vara i fokus för tillfället och skriva om det som lockar en.

Annons

Du debuterade med Räknelära 1960, samma år som Astrid Lindgren gav ut Madicken och Pär Lagerkvist gav ut Ahasverus död. Hur har dina ideal – och ditt arbetssätt – förändrats sedan dess?

–Då jag var yngre hade jag idoler, som Lars Gyllensten och James Joyce. Båda experimenterade mycket med olika sätt att skriva och det fascinerade mig – jag försökte göra likadant. Fortfarande tycker jag att min nästa bok gärna kan skilja sig från den föregående. Det finns författare som envetet och framgångsrikt odlar en viss stil, en särskild motivkrets eller en geografisk plats, och hela tiden finslipar sina instrument. Jag hoppar runt och gör lite av varje. Vilket har nackdelen (och fördelen) att kritikerna har svårt att pressa in mig i ett fack. Men själva arbetssättet har knappt ändrats. Jag skriver fortfarande varje dag, vardag som söndag, men inte mer än ett par, tre sidor åt gången.

 

Om att börja

»Man kan föreställa sig den oskrivna romanen som ett hus med en rad olika rum, kanske som ett litet museum. Till en början står författaren och kikar genom nyckelhålet in i det rum där romanen ska börja och författaren-läsaren starta sin vandring. Man kan då behöva öppna dörren och ta ett kliv in i rummet för att man som författare ska få en aning om vad man håller på med.«

Om livets jävlighet

»I romanen förebådas olyckorna; verkligheten bryr sig inte om den sortens dalt.«

Om att hålla ordning

»När man väl rullat igång romanen måste man presentera sin arena och de personer som är viktiga. I filmen är det enklare: om en roll spelas av en känd skådespelare kan man gissa att karaktären är viktig. Om man i romantexten ägnar stort utrymme åt att presentera en person bör man inte utan vidare släppa karaktären senare. Jag är själv skyldig till ett sånt kardinalfel. I Babels hus berättar jag om en gammal dam som förirrar sig in i en del av det stora sjukhuset som är under byggnad, där hon faller ihop och blir liggande. Jag vet inte hur många oroliga förfrågningar jag fått genom åren vad som hände med henne. Men jag glömde helt enkelt bort den gamla damen.«

Annons

Om att hitta sin bok

»Ända sen jag började skriva som tonåring har jag fört listor över tänkbara bokprojekt. Under de följande decennierna svällde listorna trots att ett uppslag då och då ströks för att det faktiskt blev en bok, eller visade sig inte kunna bli någon. Jag kollade för några år sen hur många uppslag som verkligen blev färdiga böcker. I snitt gick ett projekt av fyra påbörjade i mål. Varför detta bortfall? Är det mycket eller lite? Jag vet inte. Vad jag vet är att alla författare då och då misslyckas. Av skilda orsaker. För min del tror jag att bortfallet ofta berott på att jag syndat mot en grundregel, som formulerats av författaren W. H. Auden och som i fri översättning lyder: Den som misslyckas har antingen inte haft klart för sig vad han vill – eller inte varit beredd att satsa vad det kostar.

[…]

Att åka iväg med en roman är ungefär som att sätta sig i ett flygplan och dra på för fullt: när man passerat en markering i startbanan är det inte längre möjligt att bromsa, utan enda alternativet är att gasa på och lyfta. Eller krascha.

De val man gör sker ofta av bara farten, det ena ger det andra och man upplever kanske inte att man stannar till och tänker: nu väljer jag. I varje fall fungerar inte jag på det viset, att jag hela tiden är medveten om att jag väljer, utan jag följer min intuition – vad det nu är – för att inte tappa farten och börja tvivla på ett projekt som inte hunnit sätta sig. Detta tillsammans med min ovilja att skriva synops är säkert ett skäl till att jag bara lyckas fullborda vart fjärde romanförsök.

[…]

Beträffande uppslag eller idéer kan ett påpekande vara på plats: Det finns inga helt fräscha romanidéer! Man bör utgå ifrån att det man vill göra redan är gjort av någon annan. Och om man bara letar tillräckligt ihärdigt så kommer man att hitta ›sin‹ idé, eller i varje fall en som är mycket lik. I det läget är det lätt att tappa sugen. Men det bör man inte göra. Likartade uppslag förvaltas olika av olika människor. Ingen har skrivit just min eller din roman förut.«

Om läsaren som medskapare

»Det är omöjligt – eller skulle kräva hundratals sidor – att i text ge lika mycket information som ett foto med flera tusen pixlar. I stället får författaren nöja sig med att lyfta fram några typiska detaljer, en vårta i pannan, en framtand på sned, en lätt läspning. Resten, större delen av bilden, blir vita fläckar för läsaren att fylla i eller strunta i. Och i den processen ligger mycket av läsningens lust: man blir stimulerad av rollen som medskapare. Den som ser på TV kan slötitta. Att slöläsa en roman däremot är för det mesta helt meningslöst.

[…]

Genom att författaren stryker över, inte under, en känsla eller inte alls tycks notera den – som i de isländska sagorna eller hos Hemingway – förstärks läsarens egen reaktion. Medan den berättare som själv reagerar starkt känslomässigt i texten riskerar att beröva läsaren chansen att uppleva känslan.«

Om skrivet språk och talat

»Vem besitter ett genuint skriftspråk på samma sätt som vi har vårt personliga och otvungna sätt att tala? Inte många. De flesta människor går snabbt att identifiera på hur de talar. Rösten och sättet att uttrycka sig fungerar som ett akustiskt fingeravtryck. Ibland är det till och med lättare att känna igen folk på pratet än på hur deras ansikten ser ut, särskilt om man inte har träffats på länge. Men går vi att identifiera efter vårt sätt att uttrycka oss i skrift?

Skriv som du talar, kan det heta. Men något händer när vi sitter där med pennan i handen eller pekfingret på tangentbordet: det tycks inte finnas ett genuint skriftspråk att hämta fram ur hjärnans djup.

[…]

Varje försök att skriva tycks dra med sig att vi härmar någon annan, plagierar texter eller försöker framstå som klokare, mot bättre vetande. Som om ett grinigt spöke, en elak kriarättare, satt bakom ryggen med hakan pressad i vår axel.

Vad jag – föga originellt – påstår är att sättet att skriva påverkas av vilka vi inbillar oss vara, och av vilka vi tror ska läsa det nerskrivna, och hur läsarna kommer att döma oss.

[…]

Ibland är sättet att skriva så särpräglat att det märks på första raderna, som hos Herta Müller eller Björn Ranelid. Men ofta är sättet att uttrycka sig mer diskret. En stil kan vara genuin eller tillkämpad, lånad, artificiell eller kanske experimentell. Det kan ta många år att hitta den stil som man känner sig helt hemma i medan somliga tycks födda med sin. Någon har sagt – jag har glömt vem – att stora författare sällan har någon egentlig stil. Tag Tolstoj och Dostojevskij. Har de en egen stil? En kännare kan säkert efter ett par rader skilja dem åt, men det beror nog mer på val av innehåll, förhållningssätt och språkliga egenheter än på någon utpräglad »litterär« stil.«

Om litterär kvalitet

När jag var 17 utlyste min skolas litterära förening en novelltävling. Jag bestämde mig för att vinna den och skrev en 70 sidor lång historia. Veckorna gick utan att något hände. Långt om länge kom det upp en lapp på anslagstavlan att tävlingen var avlyst, eftersom inget av bidragen höll tillräcklig litterär kvalitet.

Många år senare satt jag och pratade med min gamla skolkamrat, Alma-pristagaren Barbro Lindgren. Vi kom in på novelltävlingen.

– Menar du att du också …?

– Jo.

Om namnens betydelse

Jag gissar att vi alla har en samling namn som vi ser positivt på, och några som väcker negativa känslor. För mig finns en handfull namn med negativ laddning, eftersom jag tidigare i livet haft tråkiga erfarenheter av personer som burit namnet. När jag var sex år stod en gosse vid namn Jan uppe på en stor sten och pissade mig, som satt nedanför, i håret – med resultatet att jag aldrig kommer att döpa en positiv protagonist efter honom.

Om att gå i någon annans skor

Den manliga författare som vill göra sig till kvinna är ute på farliga vägar. Det är lätt att trampa fel. Vilket förstås också gäller kvinnor som vill framträda som män. Ålder är en annan barriär. Generellt sett är det enklare för en ung författare att ta på sig rollen som gammal än tvärtom. Man kan läsa på och intervjua äldre. Då är det svårare för en gammal författare att spela ung. Två typiska fällor är slangspråk och musiksmak som ständigt skiftar.

Om personlig utveckling

En grundfråga är om huvudpersonen måste genomgå en utveckling, till det sämre eller till det bättre. Det har ofta sagts att det är ett oavvisligt krav och att denna personförändring måste vara kopplad till någon form av sensmoral. Själv är jag skeptisk till att människor alltid utvecklas; jag kan acceptera en romanfigur som inte gör det utan står kvar i sin utgångsposition trots alla försök till påverkan. Det måste inte alltid gå illa för den onda; hut måste inte gå hem, en solkig karaktär måste inte bli ädel i sista kapitlet.

Om att sluta

När är en bok färdig? Sällan vid den tidpunkt man vill tro. När manus fått ligga ett tag inser man att det är dags för en ny runda. Men till slut måste man ju sluta. Då handlar det för mig mest om en känsla: det verkar som om romanen inte vill veta av sin författare längre. Man är inte välkommen tillbaka in i berättelsen. Jag blir helt enkelt utslängd ur texten.