Morgan Larsson

Det var när jag flyttade från Trollhättan till Göteborg som jag märkte att historierna från min barndom fascinerade människor. När jag berättade så häpnade folk, de kunde inte tro att det var sant. Som när jag berättade om killen därhemma som klippte av strängen vid tungan för att få lika lång tunga som Gene Simmons i Kizz. Vi hade så jävla tråkigt i Trollhättan och de som kunde hitta på de värsta grejerna fick utgöra underhållningen. Tänk dig de där värsta dokusåpagrejerna som man bara ser på tv – det gjorde vi på riktigt.

När jag berättade de här historierna långt senare och märkte hur folk reagerade insåg jag att det här var bra, det här var starkt. Det gav mig ett självförtroende och jag började få en idé: går detta att göra en bok av? Hade det varit en story som jag hittade på hade jag kanske tvekat mer över om det skulle uppfattas som trovärdigt men nu visste jag att innehållet höll. Jag kunde vila i det. Även om jag var osäker i själva skrivprocessen så visste jag att själva berättelserna var säkra kort. Det handlade bara om att få till det på ett sätt som skulle kunna binda läsare.

När jag skrev använde jag mig av människor omkring mig för att urskilja vad i min historia som var intressant för andra, inte bara för mig själv. Jag testade att berätta historierna jag skrev för folk omkring mig. Märkte jag att de föll ifrån med uppmärksamheten visste jag att jag var fel ute. Och under redigeringsfasen kunde jag be kompisar att läsa och så satt jag bredvid och smygtittade. Hur läste de? Hur såg de ut? På så vis hade jag hela tiden med mig läsarens ögon på texten, läsarens perspektiv.