Morgan Larsson

Det var när jag flyttade från Trollhättan till Göteborg som jag märkte att historierna från min barndom fascinerade människor. När jag berättade så häpnade folk, de kunde inte tro att det var sant. Som när jag berättade om killen därhemma som klippte av strängen vid tungan för att få lika lång tunga som Gene Simmons i Kizz. Vi hade så jävla tråkigt i Trollhättan och de som kunde hitta på de värsta grejerna fick utgöra underhållningen. Tänk dig de där värsta dokusåpagrejerna som man bara ser på tv – det gjorde vi på riktigt.

När jag berättade de här historierna långt senare och märkte hur folk reagerade insåg jag att det här var bra, det här var starkt. Det gav mig ett självförtroende och jag började få en idé: går detta att göra en bok av? Hade det varit en story som jag hittade på hade jag kanske tvekat mer över om det skulle uppfattas som trovärdigt men nu visste jag att innehållet höll. Jag kunde vila i det. Även om jag var osäker i själva skrivprocessen så visste jag att själva berättelserna var säkra kort. Det handlade bara om att få till det på ett sätt som skulle kunna binda läsare.

 

När jag skrev använde jag mig av människor omkring mig för att urskilja vad i min historia som var intressant för andra, inte bara för mig själv. Jag testade att berätta historierna jag skrev för folk omkring mig. Märkte jag att de föll ifrån med uppmärksamheten visste jag att jag var fel ute. Och under redigeringsfasen kunde jag be kompisar att läsa och så satt jag bredvid och smygtittade. Hur läste de? Hur såg de ut? På så vis hade jag hela tiden med mig läsarens ögon på texten, läsarens perspektiv.

Jag lärde mig se på folk om de har en bladvändarlust, hur snabbt de bläddrar och på vilket sätt. Om de rinner igenom texten är det ett bra betyg. Om de stannar och bläddrar tillbaka har de kanske missförstått något, då kan jag få veta vad. Och om de skrattar högt är det ett bra betyg. Då frågar jag exakt vad de skrattade åt och varför det var roligt.

Sedan var jag noga med att inte gå ner mig i för detaljerade miljöbeskrivningar eller personbeskrivningar. Där var jag jättesparsam. Ska man skriva sin historia vill många vara så noggranna, de känner en skyldighet att berätta allt men då ställer man sig i vägen för berättelsen, då litar man inte på läsarna. Man behöver bara dra upp några enkla linjer. Lita på läsarens fantasi för det är det bästa effektcentrat som finns. Alla har haft klassens clown, de får snabbt en egen bild i huvudet. Om jag i detalj beskriver min klassens clown står den bara i vägen för den bild de redan har. Det räcker med bara några penseldrag.

Annons

Radhusdisco är en kärleksfull skildring, en hyllning till barndomen och till Trollhättan. På det sättet var det nog lättare för mig att skriva delvis självbiografiskt än om jag skrivit en anklagande text mot personer från min uppväxt. Risken att jag skulle såra någon var inte lika stor. Men jag har ändå varit noga med att lägga ut tidsmässiga och geografiska villospår så att människor inte ska gå att identifiera. Det var faktiskt lättare än jag trodde. Ibland har jag snott en kompis nästan rakt av och skapat en karaktär utan att personen själv märkt någonting alls. Folk har ofta rätt dålig självinsikt. Byt kön och de är helt borta. Ge dem två barn i stället för tre och ändra ålder och hårfärg så är du hemma. Folk identifierar sig mer med sådana saker än med personliga egenskaper, tror jag.

Sedan är det klart att jag ibland ändå riskerat att censurera mig själv lite. Som när jag skrivit sexskildringar och insett att min mamma kommer att läsa dem, det hade kunnat bli ett hinder. Jag beslutade mig för att skriva ändå och tänkte att hon väl får bläddra förbi de där sidorna bara. Det där är någonting man bara måste ta sig förbi, för det är ju därför man skriver, för att få ur sig de mest personliga sakerna.

 

Det kan ju vara så att man börjar skriva mer dagboksaktigt, det allra mest privata, mest för sin egen skull. Sedan inser man att det kan bli en bok och tänker: ska andra läsa? Då låser man sig och censurerar det som i själva verket har mest kvalitet. För mig var det viktigt att få fram den innersta essensen och servera den så att andra kunde ta den till sig, relatera till den. Då har jag nått djupet i dem och de har nått djupet i mig.

Det hade varit svårt om jag inte haft Morris, huvudkaraktären. Vi är olika, han är inte Morgan, även om det förstås inte finns någon annan som är så mycket Morris som jag. Han blev ett skydd för mig och en hjälp att spela ut sidor som jag kanske inte har, eller som jag har men inte törs visa. Morris vågar mer än vad jag vågar, han hjälpte mig att komma ut på något sätt. Men känslorna är desamma vilket på något sätt gjorde mig friare och sannare när jag skrev, faktiskt. Jag hade inte vågat lika mycket om jag påstått att allt var sant.