»Mitt tajta schema gör att jag inte hinner lyssna på djävulen på axeln«

Den finlandssvenska författaren Karin Erlandsson utkom med en hyllad debutroman efter 15 års prokrastinering. I sin nya bok Alla orden i mig beskriver hon hur hon kom loss, och om sin sten­hårda skriv­disciplin sedan dess.

Du sköt på skrivandet i 15 år … Varför?

– Jag började med min debutroman 1998, när jag var 20 år, men det blev bara lösryckta kapitel – projektet var så svårt. Istället försökte jag skriva annat, men det gick verkligen inte. Till sist blev jag utmattningsdeprimerad och sjukskriven från mitt jobb som journalist. Under tillfriskningsprocessen insåg jag att jag måste visa mig själv respekt; jag var tvungen att få boken färdig.

Hur kom idén till Minkriket till dig från början?

– Jag växte upp i Nykarleby, en liten ort med 8 000 personer, där pälspriserna styrde allt. Gick det bra för minkfarmarna fick stan mycket skattepengar, och då byggdes det nya skolor. Gick pälspriserna ner stramades det åt. När jag tog studenten och flyttade, förstod jag att resten av världens människors liv inte styrs av pälspriser. Och att minkpälsindustrin är ifrågasatt, men att ingen pratar om det där jag kommer ifrån. Jag insåg att ingen hade skrivit en berättelse om en sådan plats förut.

Vad mer stod i vägen för boken?

– En låsning handlade om att jag inte kunde tillräckligt mycket om minkfarmning. Men jag bestämde mig för att hitta på hur man pälsar av en mink, helt enkelt. Så skrev jag, och boken blev antagen. Sedan fick jag hjälp av en faktagranskare, så att jag fick detaljerna rätt. På ett djupare plan tror jag också att det handlade om min egen mognad; att jag inte fick ihop berättelsen för att jag inte hade varit med om tillräckligt svåra saker som jag ville berätta om. Men jag hade länge också väldigt många ursäkter för att inte ta tag i boken.

Annons

Var du tvungen att bli sjuk för att inse att du skulle skriva?

– Jag tror det. Jag var tvungen att nollställas och börja reflektera. Vad är viktigt i mitt liv? Vad vill jag? Jag tror att en av anledningarna till att jag blev sjuk var att jag under så många år nekat mig själv att göra det jag ville göra. I längden mår en människa inte bra av det.

När du väl började var ditt tempo frenetiskt: du skrev två romaner på tre månader.

– Ja, just den sommaren hade jag tjänstledigt … och det gick så enkelt. Jag gjorde inte så mycket annat. Det var verkligen en enorm glädje i att jag äntligen kunde skriva. Som att galoppera på en äng – ren och skär lycka.

Har du fortsatt i samma arbetstakt – med dina fantasyböcker, till exempel?

– Ja, den första kom 2017 och den fjärde kom nu, 2019. Men nu håller jag på att omgruppera mig och fundera på vad som är hållbart i längden. Jag lever som författare på ett annat sätt i dag; besöker skolor och bibliotek. Samtidigt måste jag få tid till att skriva. Och jag måste må bra. De flesta verkar ha tydliga perioder: två månader då de gör offentliga uppdrag, sedan tre månader då de bara skriver. Det är nog dit jag är på väg.

Vad är det som gör att du kan skriva så mycket på så kort tid?

– Jag är jättedisciplinerad. Jag gör ett schema utifrån när boken ska bli färdig, och sedan följer jag det. De ramarna skapar en stor trygghet för mig, vilket gör att jag kan låta fantasin springa lös. Jag fastnar kanske någon enstaka dag då jag måste fundera på något. Annars tillåter jag inte mig att fastna. Mitt tajta schema gör också att jag inte hinner lyssna på den där djävulen på axeln som säger: »Det här är dåligt!« Jag bara springer ifrån honom.

Du skriver om ditt förhållande till internet som ett stort hinder för disciplinen – något som många säkert kan känna igen sig i. Har du fortfarande ingen smartphone?

Annons

– Jo, jag har en nu, men jag har bett min man ta bort internet i den! Sedan skriver jag beroendedagbok varje dag, och räknar hur många dagar jag hållit mina internetregler. Mellan tolv och tre varje dag får jag vara på internet obegränsat. Ofta har jag rätt mycket jobb att göra då: boka resor, kontakta olika personer … I början stängde jag av modemet resten av dagen, men nu fixar jag det ändå. Många författare jag träffar har liknande problem. Man måste avgränsa sig för att det ska gå.

Vad gör du just nu?

– Jag står och tvekar mellan två manus – en barnbok och en vuxenbok. Eller om jag ska skriva båda samtidigt? Jag är tjänstledig från mitt arbete som kulturredaktör och skriver på heltid, magiskt nog. Det är faktiskt precis så roligt som jag trodde att det skulle vara.

 

SMAKPROV

Här kan du läsa några bitar ur Karin Erlandssons Alla orden i mig.

Tusen ursäkter

Det finns alltid ursäkter för att inte skriva. Jag vet inget annat område i livet där jag så lätt ursäktar mig med annat, går åt motsatt håll, bakar en kaka, fastnar på internet, städar toaletten.

Inför min debutroman ursäktade jag mig i femton år. Ursäkterna var i många fall utmärkta: jag kan inget om minkfarmning, jag föder barn. Det är fina ursäkter, jag trodde på dem.

Det finns så många som vill skriva en bok. Jag möter dem hela tiden men det finns inget råd, inget tips, ingen bok och ingen skrivarkurs som kan få någon annan att skriva en bok. Den enda metoden för att skriva en bok är att skriva den.

Alla som börjat träna känner igen förhandlingen innan träningen blivit en vana: jag tränar imorgon istället, det är för halt, jag har ont i halsen.

Allt kan vara sant, men det kan också vara undanflykter. Att skaffa sig en skrivrutin sätter en i samma förhandlingsposition, och det är inte förrän man förstår att allt är ursäkter som man verkligen kommer igång.

Precis som med träning finns det egentligen ingen förhandlingsmöjlighet: ingen annan än du kan förbättra din kondition, och ingen annan än du kan skriva din bok.

Vid någon punkt måste man inse att tiden det tar att läsa skrivtipsen och gå på kurserna tas från tiden då man hade kunnat skriva boken. Vid någon punkt blir också skrivkursen en ursäkt för att inte skriva.

 

Välj texten

Det finns ett skede då man på riktigt inser hur otroligt många ord det finns i en bok. Den fasen infaller vanligen efter ett par tusen ord, då förälskelsen lagt sig och riktig kärlek krävs. Man ska få ihop intrigen, man ska utmejsla karaktärerna och man skriver och skriver och tycker mest att man stampar på stället. Man inser hur lika orden manus och anus är.

Det här är ett farligt skede. Man ger lätt upp. Författaren Carina Karlsson sa en gång att det handlar om att alltid välja texten. Precis så enkelt är det.

Välj texten framom sömn, tv-serier och bjudningar.

De som inte skriver böcker ser inte alla försakelser som görs. Vi som skriver böcker vet. Vi vet hur det är att stappla upp klockan fem en novembermorgon för att skriva, vi vet hur det är att vara skyldig fem vänner middagar och vi har ingen aning om den senaste serien på Netflix.

Du kan inte skriva en bok utan att offra något annat. Ibland är boken inte värd offret, så är det bara. Det är inget att skämmas över, inget att be om ursäkt för. Däremot rekommenderar jag ett ordentligt och uttalat beslut: just nu är jag inte beredd att offra tiden som krävs för att prioritera skrivandet, alltså blir det ingen bok.

För annars hamnar du i det eviga ursäktandets träsk med ett ständigt molande missnöje i själen. Kan du verkligen göra en utflykt med din familj, du borde ju skriva? Har du tid att gå på studentkalas, du borde ju skriva?

Första steget är att inse att allt är ursäkter. Efter det kan man välja att forcera rädslan, att kasta sig rakt in – och så har man plötsligt skrivit första sidan. Eller så ger man upp.

Då kanske man inte vill tillräckligt. Det är faktiskt så enkelt, och förkrossande, att viljan att skriva måste vara större än viljan att tro på sina ursäkter. Då lyckas man.

Det finns alltid annat att göra än att skriva. Så är det också för oss som skriver varje dag. Motståndet blir en vana som man betraktar och lägger åt sidan, men det finns alltid. Varje dag måste jag övervinna både ursäkterna och min rädsla, det som står mellan mig och skrivandet.

 

Vem får skriva?

I januari 2014 skulle jag slutföra min första roman. Jag var så inspirerad, så fokuserad. Jag köpte Bodil Malmstens Så gör jag – Konsten att skriva. Den skulle jag studera, insupa varje ord, inte bara lära mig författarskapet, jag skulle förstå det.

Jag blev så besviken.

Precis samma känsla drabbar mig när jag läser den för andra gången några år senare. Jag kommer inte längre än till förordet innan jag blir förbannad. För så här skriver Bodil Malmsten: »Den här boken är en lärobok i en konst som inte går att lära ut, en handbok i konsten att skriva fast det inte går.«

Maken till snobbig inställning har jag väl aldrig stött på .

Att skriva, att lägga ord efter ord tills de bildar meningar och får en innebörd, är givetvis något man kan lära sig. Hur bra man blir beror på den egna ambitionsnivån.

Att skriva är inget magiskt, ouppnåeligt, och jag blir så arg på Bodil Malmsten att hon säger att det är så, samtidigt som hon befinner sig på andra sidan skranket. Jag är en sådan som skriver, men ursäkta nu bara, tro inte att du kan bli som jag.

Att vara författare är givetvis något helt annat än att skriva, för att bli författare måste man inte bara kunna skriva, man måste ha något att berätta. För att ha något att berätta måste man ha fantasi, och det är svårare att lära sig. Det är snarare något man ska bejaka hos sig själv, först då kan fantasin och kreativiteten växa.

Fantasi i kombination med att kunna skriva – ja, då finns det potential till ett författarskap.

Talangen spelar såtillvida roll att man gärna gör det man är bra på. Och så gör man det mer och mer och mer och är man normalbegåvad blir man till sist bättre på det.

Som journalist har jag dagligen ägnat timmar åt att hitta de snyggaste formuleringarna, att snitsa till texten, att hitta på en lockande rubrik. Samtidigt har min litterära stil utmejslats, ord för ord.

Så om jag med åren blivit bättre på att skriva, är det för att jag ägnar all vaken tid åt det. Det hade i sin tur inte varit möjligt om jag inte gillade det så mycket.

Talang är mycket mer betydelsefull som glädje än som begåvning.

Om det finns en hemlig ingrediens som gör att en del skriver böcker och andra inte, så är det disciplin. Stig upp på morgonen, skriv det du planerat, gör det du föresatt dig – ja, det är mitt bästa råd. Misslyckas, ge inte upp, fortsätt skriva. Ha inget annat val än att skriva hela tiden.