Foto: Thomas Carlgren

John Ajvide Lindqvists lilla skräckskola

Vad är det som får en berättelse att hålla läsarna vakna om natten? Vi frågade John Ajvide Lindqvist hur han egentligen gör.

1. HITTA RYTMEN

Att skildra en otäck scen handlar mycket om att bryta ner allting i väldigt små tidssegment. Det fungerar nästan som i slow-motion. Om flickan springer till dörren och rycker åt sig en kniv, så räcker det inte att skriva så. Utan du måste skildra vinddraget genom hallen.

Och när hon sätter sig i hörnet och väntar på att bli attackerad – då känner hon kanske den där lappen i den nyköpta skjortan som hon har på sig, hur den skaver i nacken. Det är sådant som placerar läsaren där.

Små, till synes ovidkommande detaljer, som också är signifikanta för hur det här ögonblicket känns. Så att det inte blir ett obrutet flöde av äckel och otäckhet.

Det är väldigt mycket en fråga om att hitta en rytm, att vara på flera nivåer samtidigt, och inte bara vräka på med slask.

 

Annons

2. SKRIV SÅ DET KÄNNS

Det som gör ont ska ska kännas i kroppen hos läsaren. Därför försöker jag hellre använda

flera sinnen än ta fram storsläggan och låta ett monster bita huvudet av någon.

Visst, ibland slaskar jag på rejält, till exempel i Tjärven, där jag släppte på de spärrarna, men annars handlar det mer om att fokusera på de mänskliga rädslorna, både de som sitter i kroppen och huvudet, och aldrig släppa dem ur sikte.

Själv är jag mycket inne på hur saker smakar – hur tungan klibbar och hur läpparna känns fnasiga och så vidare. Det har faktiskt gjort att jag nästan börjar få slut på metaforer för smakupplevelser, och jag blir extra glad när jag lyckas hitta någon ny.

När jag skrev Tindalos till exempel, satt huvudpersonen i en bil i en scen. Och hon satt och gnisslade tänder, så att det smakade amalgam i munnen. Den blev jag väldigt nöjd med!

 

3. Skapa personer man bryr sig om

Det är mycket otäckare om någon man bryr sig om trampar på en spik, än om någon man inte bryr sig om blir attackerad av en haj.

Annons

Att skriva otäckt handlar därför väldigt mycket om karaktärsskildringen, att skildra personerna så att läsarna bryr sig om dem, oavsett om de är goda eller onda. Där är vardagsdetaljerna viktiga.

De förnedringar huvudpersonen blir utsatt för i skolan kan kännas mycket obehagligare än en detaljerad våldsskildring. Och desto obehagligare när något riktigt hemskt sedan händer den här personen.

 

4. Tänk dig en läsare

Innan jag började skriva böcker skrev jag väldigt mycket sketcher och monologer. Så jag tror alltid att jag har varit medveten om att det finns en publik, en åhörare eller en läsare. Jag sitter aldrig och skriver för mig själv, utan vänder mig alltid till någon. Och primärt vänder jag mig då till min hustru.

När jag har skrivit 15-20 sidor läser jag det högt för henne. Det är häpnadsväckande hur bra det fungerar. Jag kan sitta och skriva något, och till och med läsa det högt för mig själv, och tycka att det är bra.

Men sedan när jag läser det för min hustru, när hon faktiskt sitter där – då kan jag börja rodna och inse att det är skit. Det är först då som jag verkligen hör det. Och då är det bara att göra om och göra rätt.

 

5. ANVÄND DET DU KÄNNER TILL

Att använda miljöer jag känner till är självklart för mig. Varför skulle jag skriva om Skövde liksom? Det vore ju dumt, när det är Blackeberg jag vuxit upp i och kan.

Samtidigt har jag blivit tvungen att förhålla mig till mina tidigare böcker varje gång jag använder samma miljö. När Theres och hennes styvbror i Lilla Stjärna skulle flytta till Stockholm, tänkte jag som vanligt på Blackeberg. Men då behövde jag bestämma mig för om det som har hänt i mina andra böcker faktiskt har hänt eller inte. Det är ju ganska dramatiska saker, som rimligtvis påverkar en ort och de människor som bor där. Det blev för krångligt. Så det fick blir Svedmyra i stället. Och min nästa bok kommer att utspela sig i Norrtälje, där jag bor idag.

 

6. HITTA EN EGEN METOD

Jag planerar mina böcker en bit i taget. Ofta har jag samlat på mig ett gäng scener eller bilder som jag vill ha med, som jag skrivit ner eller sparat i olika mappar i datorn.

Sedan handlar det om att sätta sig ner och fylla ut, att hitta fler scener som passar, och få en grundläggande känsla för historien. Sedan planerar jag kanske 10-20 sidor i taget.

Någon tydligare plan har jag faktiskt inte, och ofta dyker det ju upp saker på vägen som gör att jag får bryta och tänka om. Men jag brukar aldrig köra fast. Visst, jag kan mycket väl sätta mig ner och märka att det är helt tomt i huvudet, fastän jag vet vad jag ska skriva. Men jag jobbar mig in i det. Jag kanske sitter och tittar på lite anteckningar i stället, eller funderar på hur en dialog ska se ut.

Vissa dagar tar det två timmar innan jag ens börjar skriva. Men när jag väl kommit igång är det bara att lägga ord till ord, mening till mening. I princip vet jag hur en scen ska vara beskriven när jag börjar jobba, och då får jag nästan alltid till den rätta känslan.

 

Lästips: Vill du skriva skräck? Här är tipsen som hjälper dig att skapa en riktigt hårresande berättelse.