»Jag läste en grej om en författare jag sätter väldigt högt, Max Frisch, förtätningens mästare. Låt oss säga att Frisch skriver ›Hon var en snygg kvinna‹. Då tittar han på det och säger: Behöver jag egentligen ›snygg‹? Inte riktigt kanske. ›Hon var en kvinna.‹ Spelar det någon roll egentligen? Nej, det framgår ju ändå. Meningen blev istället: ›Lucy sa till mig …‹ Då är man rakt inne i boken. Längre fram kan man säga att hon var snygg, om det behövs. På samma sätt frågar jag mig hela tiden: ›Behöver jag det här?‹

»Det är väldigt mycket som man inte behöver. Framför allt behöver man inte de allra flesta kvalificerande orden, det vill säga ord som ›nästan‹ eller ›snarare‹. ›Jag tänkte så, eller snarare så‹ Ja, men säg vad du tänkte! Snarare – det är ingen jävel som bryr sig. Eller ›som om‹, bort med det. Säg vad det är!«

»En annan, parallell metod, är att du kan göra det aktiva reningsarbetet i huvudet. Jag försöker tänka ut hela meningen innan jag skriver den. Det är inte fiske med spö, att man kastar och får se vad man får. För mig är själva essensen, det som blir kvar av skrivandet: insikten och skönheten. Det är det jag strävar efter hela tiden. Om du strävar efter det måste en text vara maximalt ren.«