Hur hittar man sina karaktärer?
Skrivutbildaren Therése Granwald har gjort en steg för steg-guide för hur du kan skapa ett spännande persongalleri. Det handlar bland annat om vilka sorters karaktärer många berättelser kräver och hur du gör dem levande genom att ha tre dimensioner med dig. Nämligen:
- Allt en karaktär visar utåt. Vilket är det första intrycket personen ger? Hur klär hen sig, hur talar och rör sig hen, vilka prylar har hen? Hur vill hen framställa sig i andras ögon?
- Det som format karaktären; allt som hänt i karaktärens liv från födelsen tills din berättelse tar sin början. I en roman får vi oftast veta mest om huvudkaraktärens bakgrund och mindre om bikaraktärernas. Men du som författare bör veta mer om alla dina karaktärers bakgrund än du skriver ut i berättelsen.
- Vem karaktären är i handling. Här ser vi karaktärernas utvecklingskurvor. En konflikträdd person kan till exempel ducka och undvika konflikter i början av romanen men våga stå för sina åsikter i slutet av boken. I centrum för de flesta berättelser står gestaltningen av denna tredje dimension hos huvudkaraktären.
Två hyllade deckarförfattare, Jens Lapidus och Arne Dahl, har för Skriva formulerat sina tankar om huvudkaraktärernas betydelse: Lapidus skriver bland annat: »Ofta görs en uppdelning mellan handling och karaktär, men för mig är karaktär samma sak som handling. De är odelbara. De val som karaktären gör och karaktärens inre kval är de huvudsakliga elementen som inte bara formar handlingen – de är handlingen. Därför är valet av huvudkaraktär(er) den enskilt viktigaste frågan för författaren.«
Också Arne Dahl betonar vikten av en stark huvudkaraktär, men varnar för att mejsla ut »hjälten« alltför noggrant: »Det måste finnas plats i huvudpersonen för läsaren själv. Om hjälten är monolitisk, skapad i ett stycke och utan glipor och tomrum, inbjuds aldrig läsaren att ta plats inom henne, färdas med henne. Huvudpersonen måste förbli något av ett mysterium. Det måste finnas mycket oförklarat kvar inom henne, där läsaren läser in sina egna erfarenheter.«
Lydia Sandgren, psykolog till yrket, reflekterade också över faran med alltför tydliga personlighetsdrag eller »funktioner« när hon skrev sin Augustprisade Samlade verk:
– Min bok handlar till stor del om hur stort existentiellt manöverutrymme vi har. Jag misstänker att det är ganska litet. Det tänker jag kan vara en viktig sak att ha med sig som skrivande människa när man ska skildra personer. Vad kan man göra i en specifik situation? De flesta av oss kan inte göra så mycket.
– Det finns också en tendens i vår samtid att betrakta människor som lite fixa och färdiga. Vilket kan vara farligt för en skrivande människa: att man tror att man kan »skapa en karaktär«, med en uppsättning fasta karaktärsdrag som alltid ger ett visst utfall. Som psykolog kan man också frestas att ha ett sådant synsätt, men det blir för grunt och ger en falsk visshet. Människor visar sig ju i sina handlingar, hur de är mot andra. Och det beteendet är ofta motsägelsefullt över tid.
Förläggarna, med en position mittemellan författarna och läsarna, vet naturligtvis det mesta om hur bra karaktärer skrivs fram och läses. Här ger några av dem konkreta exempel på vad som utgör en bra huvudkaraktär och hur viktiga karaktärerna är. Och här finner du 10 tips för hur du kan beskriva dina karaktärer, inte minst deras utseende.
Hur utvecklar man sina karaktärer?
– Alltid när jag hittar på något får mina figurer en bakgrund och en familjehistoria – till och med deras föräldrar får en bakgrund, även om det inte kommer med i boken. Likadant är det i mitt kliniska arbete. När jag träffar en människa i mitt yrke frågar jag inte bara: »Hur känner du just nu. Vad tänker du?« Jag behöver också veta den yttre kontexten och historiken. Gemensamt för romanskrivandet och arbetet som psykolog är att det börjar med en fråga. Vem är den här människan? Varför har det blivit så här? Vilken väg vill hon gå? Vilken väg är möjlig?
David Corbett visar hur du kan söka dig mot svaren på Sandgrens frågor och utveckla dina karaktärer i denna handfasta guide. Hur karaktärerna väldigt konkret kan ta form, och varför, svarar Jan Guillou, Fredrik Backman och Sara Bergmark Elfgren på här. Det visar sig att starka karaktärer som Arn, Ove och tjejerna i Engelsfors-serien ofta uppstått ur en blandning av författarens generella frågeställningar, berättelsens behov och karaktärens egen uppflammande vilja och beteende.
De går förvisso att skapa älskad litteratur med huvudpersoner som inte utvecklas särskilt mycket, det gäller såväl deckarhjältar som många av Astrid Lindgrens mest älskade figurer. Men när du skickar ut dina karaktärer på äventyr, vill du oftast att de också ska förändras av erfarenheterna som de gör. David Corbett har skrivit bra även om utvecklingsresor och Anders Fager förklarar här på sitt lätt blasfemiska sätt hur han sätter fart på sina karaktärer utan att känna dem överdrivet väl.
Den vanligaste resan för en huvudkaraktär följer Hollywoods enklaste vägvisning: »En sympatisk karaktär möter svårigheter och övervinner dem.« Den mer europeiska versionen kan sägas vara »En sympatisk karaktär möter svårigheter och övervinner dem inte (eller bara delvis).« En ovanligare variant, och mer plågsam för både författare och läsare, är att leva sig in i en genuint osympatisk huvudperson. Om detta berättar Tomas Bannerhed i en öppenhjärtig intervju.
Johanna Frid har i sina romaner ett slags »osynliga« karaktärer, det vill säga personer som egentligen inte deltar i bokens handling men som påverkar bokens protagonist väldigt mycket. Frid säger:
– Det är ju något som ofta händer i verkliga livet – till exempel när en person dör eller blir sjuk. En människas frånvaro kan sätta igång väldigt mycket hos dem runt omkring.
Ett annat »indirekt« sätt att påverka sina karaktärer är att låta dem ha hemligheter för varandra. Om detta har Jenny Fagerlund skrivit en guide, där hon listar de olika »lager« som vi alla består av.
- Ett lager som karaktären visar för ytliga kontakter: personalen i affären eller en ny bekantskap på festen. Ett slags mask, som kan ändras efter behov.
- Ett lager som karaktären visar för sina vänner. En mer sanningsenlig version.
- Ett lager som karaktären inte visar för någon annan.
Olika lager kan skilja sig åt i betydelse hos olika människor. Och ju mer det översta lagret skiljer sig från det understa, desto mer står på spel för karaktären.
Hur skriver man dialog?
Ett av dina karaktärers tydligaste kännetecken är deras språk. Med språket kan författaren ge läsaren en intuitiv förståelse för sinnesstämning och pålitlighet, ålder, klass och mycket mer. Beroende på berättarperspektiv kan karaktärernas språk färga hela boken eller bara dialogen (och även i exempelvis en jag-berättelse väljer författaren oftast att ge dialogen mer färg och märg än den löpande texten).
Det är en konst i sig att fånga och litterärt formulera olika röster. Det är lätt hänt att alla karaktärer låter likadant – ofta ungefär som du själv. Det är också lätt att bre på för mycket: en karaktär kan naturligtvis prata riktigt bred skånska men om du visar det i varje mening blir karaktären en schablon. Ofta räcker det med små markörer för att läsaren ska fylla i resten själv.
I ett utdrag ur boken Kreativt skrivande tar Therése Granwald upp just dialekter men också andra -lekter som man inte lika självklart tänker på: sociolekter, kronolekter och genderlekter. I en sidointervju förklarar Jens Lapidus hur han kan göra för att skildra yrkeskriminellas liv genom deras språk: »Advokatseden ålägger en som främsta plikt att ›visa trohet och lojalitet mot klienten‹. Det är den lojaliteten och autenticiteten jag vill ha även i mina böcker, jag har verkligen försökt ställa mig i de här personernas skor. Rent praktiskt finns det en guldgruva i form av de telefonavlyssningar som ofta är det starkaste bevismedlet i större mål – ändlösa timmar med ogarderat telefonsnack. De ljudfilerna blir offentliga när åtal väcks. Man hör precis syntax, ordval, vad de pratar om …« På samma sätt som Lapidus har nytta av sin bakgrund som advokat, använder Helena Thorfinn sin bakgrund som journalist och antropolog för att hitta rätt med dialogen.
Man kan också reflektera över dialogen utefter dess funktion. Erik Grundström skriver om Direkt dialog, Symbolisk dialog, Undvikande dialog, Ickekommunikativ dialog, Projicerande dialog och »Knäckebrödsdialog«. Du har säkert använt alla varianterna själv när du pratar, och du kan använda dem i din roman.
Dialog mer än kanske någon annan del av författandet kräver att du prövar dig fram. Vilket språk fångar din karaktär? Hur informationsbärande ska dialogen vara? Vilka ord är trovärdiga för just dina karaktärers snack, prat, klyk eller tjöt? Här är fyra dialogövningar som får dig att upptäcka nya grepp och möjligheter. Och här berättar bland andra Dorotea Bromberg och Adam Dahlin, utifrån sin breda förläggarerfarenhet, om vanliga fallgropar.
Till sist: studera gärna även film- och teaterdialog. De konstformerna har både sämre (normalt ingen berättarröst som kan komplettera) och bättre (betraktaren har en människa framför sig) förutsättningar för dialogen. Vilka dialoger fångas du av i pappersböcker respektive ljudböcker? I film och på teater?
