Foto: Kim Svensson

Hur avslutar man en bok? De sista sidorna och slutredigeringen

En roman kan »sys ihop«, ha ett överraskande slut eller klinga ut med ett ackord som ska få läsaren att dröja kvar och fundera vidare. Oavsett – för dig som författare återstår mycket jobb med slutredigeringen även efter att du nått fram till romanens sista punkt.

Att avsluta en roman

Slutet på en roman behöver inte vara bokens mest minnesvärda del för läsaren. Men för författaren är slutet väldigt viktigt, eftersom det ger en riktning för alla sidor som ska skrivas på vägen dit. Om du vet var din roman ska sluta märker du också om du tappar kursen längs vägen. Det handlar inte om att du ska ha en exakt slutscen eller slutmening klar för dig, utan om att ha klart för sig i vilket läge romanen ska ta slut (många författare har också berättat om att en eller flera av deras böcker utgått från en idé, som visat sig vara inte berättelsens frö utan dess slut).

Håkan Bravinger, litterär chef på Norstedts, säger: »Handlingar eller berättarstrukturer som inte riktigt går ihop kan man komma undan ganska bra med hela vägen fram till slutet, men när man ska knyta ihop rosetten blir det tydligt vad som inte fungerar. Handlar det dessutom om en litterär roman med en komplicerad berättarstruktur är risken ännu större. Fördelen om du vet hur din bok ska sluta är att du kan placera ut planteringar tidigare i boken. Ett brev som tappas bort i början av boken kan fångas upp i slutet. Skriver du intuitivt kan du helt ha tappat bort det där brevet.«

Skrivarcoachen Elisabeth Norin har skrivit en bra guide som spaltar upp alternativ när du ska sätta punkt för din roman.

  • Det stängda slutet.
  • Det öppna slutet.
  • Det överraskande slutet.
  • Cirkelslutet.
  • Kristallkulan.

Norin listar också vanliga misstag som författare gör när deras roman kommer in på upploppet.

Sven Olov Karlsson skriver i denna novellguide, som också rymmer många klokskaper för romanförfattare, att »ett bra slut har en twist eller en sensmoral. Och en logik. Som inte behöver följa verklighetens, men som fungerar i enlighet med berättelsens egna villkor. Det allra bästa slutet är både överraskande och trovärdigt – och därmed ganska sällsynt.«

Så hur avslutar författare verkligen sina böcker, rent konkret? Om det berättar Kristina Sandberg, Mikael Niemi och Majgull Axelsson här.

 

Att redigera en roman

Vissa skriver välplanerat och noggrant kapitel för kapitel, andra »råskriver« sig igenom boken för att sedan gå tillbaka i flera omgångar. Även om du tillhör den noggranna sorten ska du verkligen läsa igenom hela romanen och fundera på vad som kan förbättras.

Förmodligen är du när du satt punkt tämligen blind för vad du har skrivit, så låt gärna texten vila ett par veckor. Om du inte har gjort det tidigare har du också ett bra tillfälle för att lämna texten till en läsare. Här har du en lista med punkter att tänka på gällande din feedback, och här är ett längre reportage om att få och ge respons på text.

När du sedan ska ta dig an ditt material på nytt bör du ha en strategi. Att kratta igenom texten från start till slut är normalt inte den bästa vägen – om du inte är väldigt nära ett färdigt manus. En erkänt bra fungerande arbetsmetod innehåller istället fem »trappsteg«, som för dig allt närmare mål med minimal risk för att dina ändringar på ett ställe sätter käppar i hjulet för andra delar av boken:

  1. Berättarrösten – ton och berättarperspektiv.
  2. Karaktärerna – protagonister och stödpersoner.
  3. Storyn – Intrig och struktur.
  4. Scenerna – världsbygge, beskrivningar, dialog och tema.
  5. Pyntet – grammatik, interpunktion och ordval.

Gabriela Pereiras text ovan ger ramverket du behöver för slutputsen men det finns naturligtvis andra sätt att skjuta in en sista spruta energi och kreativitet i ett nästan färdigt manus. James Scott Bells »gejserteknik« är en, David Corbetts mer lutheranska manusstädning en annan.

Som du märker är det många amerikanska namn bland de här artikelförfattarna, vilket inte är konstigt eftersom man i USA alltid har haft en mer utvecklad och mindre skeptisk kultur kring skrivandet som hantverk. Den dominerande dogmen där är att allt kvalificerat skrivande – filmmanusförfattande, romaner, litterära reportage – kräver kunskap i botten för att kreativiteten ska blomma. Därför (och för att språkområdet är större) finns det också betydligt mer engelskspråkig litteratur kring »tekniska« frågor som dramaturgi och manusredigering. Sök gärna efter egna favoriter men försök att kvalitetskontrollera genom recensioner eller genom att läsa utdrag innan du beställer böcker – det finns mycket skräp och många hurtigt egensnickrade metoder på marknaden.

Artikeln publicerades 17 oktober 2021 och är skriven av Tobias Regnell.

Fler avsnitt i Romanhjälpen