Trött på fiktionen?

Många författare har lagt fiktionen åt sidan för att istället skildra verkligheten. Just nu befinner sig det svenska reportaget i förvandling, och suget efter dokumentära berättelser bara växer.

Förläggaren Lawen Mohtadi talar lugnt och eftertänksamt. Men hon behöver inte fundera, utan kan redan på volley rada upp ett antal exempel på aktuella reportageböcker värda att lyfta fram. För utbudet är stort i dag. Det finns sådana som skildrar personliga erfarenheter, sådana som tar itu med stora skandaler. Böcker som följer långsamma skeenden, böcker som tar sig an komplicerade ämnen. Det finns en vidd, säger hon, och många möjligheter för den som längtar efter att skildra verkligheten.

– Hela dokumentärgenren är väldigt dynamisk just nu. Reportaget som form utvecklas hela tiden. Författare tänjer ständigt på gränserna för hur de kan berätta dokumentärt.

Hennes förlag Natur & Kultur har en stark tradition av litterära reportageböcker. Lawen Mohtadi betraktar det som en stark genre, säger att läsarna uppfattar dem som ett förlag som står för den här sortens böcker. Många av författarna som ger ut reportageböcker hos Natur & Kultur har – liksom Lawen Mohtadi själv – journalistbakgrund. I dag är det det vanligaste, men det händerockså att skönlitterära författare får lust att skriva något dokumentärt.

– Vad journalistiken har, och vad som gör den så fungerande, är den grundläggande metoden med källor. Det är hela grundfilosofin med journalistik: att ha pålitliga, verifierbara källor. Det är viktigt att ha med sig om man kommer från en skönlitterär bakgrund och vill skriva mer dokumentärt eller samhällsgranskande, säger Lawen Mohtadi.

För utan källor riskerar berättelsen att bli spekulativ, och författaren kanske inte har den kontroll över berättelsen eller de belägg som krävs för ett läsarlöfte om att »berättelsen är sann«. Det, menar hon, gäller framför allt det renodlat journalistiska reportaget. Men inom genren reportage ryms många olika stilar, grepp och tillvägagångssätt. Vissa skeenden eller ämnen är mer tillgängliga för de som har en mer litterär bakgrund. Hon tar som exempel det litterära reportaget När reglerna slutat gälla, där författaren Ariel Levy skrivit en filosoferande och existentiell bok som bottnar i en väldigt personlig händelse – ett sent missfall.

Sådana bokprojekt kan ligga närmare till hands för skönlitterära skribenter, tror Lawen Mohtadi.

– Alla reportageböcker behöver inte bygga på tunga granskningar. En bok kan också vara en skärva av vår vardag, vår verklighet, det långsamma livet. Böcker som inte beskriver en konflikt så tydligt, utan mer vardagsnära händelser.

 

Att reportaget just nu präglas av experimentlusta, och dessutom står högt i kurs, skapar förstås spännande förutsättningar för den som vill närma sig genren. Själva förändringen beror på flera saker, men Lawen Mohtadi drar bland annat paralleller till hur det dokumentära berättandet i tv-serier, dokumentärfilmer och poddar ser ut.

– Hela TV-seriedominansen har verkligen influerat reportaget. Tänk bara på Bosse Lindqvists dokumentärserie om kirurgen Macchiarini, där var berättargreppen starkt präglade av ett fiktivt berättande, säger Lawen Mohtadi.

Annons

Anna Jungstrand, litteraturvetare vid Stockholms universitet, säger samma sak. Också hon jämför med dokumentärfilmstrenden, säger att det där hänt ännu mer under de senaste tio–femton åren, och tror att det påverkar vårt sätt att betrakta det skrivna reportaget. Och hon säger att vi befinner oss i en period då det litterära reportaget förändras på ett ganska omvälvande vis.

– Det är svårt att beskriva det eftersom vi troligtvis befinner oss mitt i den här utvecklingen, men jag skulle tro att den här tiden i efterhand kommer att ses som speciell, säger hon.

 

En av de saker många författare och skribenter brottas med är förhållandet till sanningen. För var går egentligen gränsen? Hur stora friheter kan man som författare ta sig? Anna Jungstrand har i sin forskning intresserat sig särskilt för relationen mellan dokumentära och skönlitterära genrer under 1900-talet, och har bland annat skrivit avhandlingen Det litterära med reportaget: om litteraritet som journalistisk strategi och etik (2013). Under arbetet med avhandlingen märkte hon att funderingar kring fakta versus fiktion, och kring objektivitet, funnits hos de flesta som skriver reportage. Många frågar sig: Vem är jag, och hur färgar det den text jag skriver?

– Att skriva ett reportage handlar om att som skribent ställa sig någonstans och betrakta verkligheten. För den som vill gå från skönlitterärt skrivande till att skildra verkligheten är det viktigt att hitta sig själv i det där, att tänka igenom hur man vill hantera objektiviteten.

Frågeställningen är gammal. För även om långa berättande reportage ibland beskrivs som en ny trend, som en motvikt till klickjakt och snabba nyheter, är det långt ifrån ett nytt fenomen. Det moderna reportaget som form föddes i början av 1900-talet. Då började skribenter både i Sverige och utomlands att arbeta med de litterära tekniker som skapar ett reportage: gestaltning, meningsbärande miljöbeskrivningar och skildringar av längre skeenden genom att använda scener.

Ett av de tidigaste svenska exemplen på reportageböcker är Ester Blenda Nordströms En piga bland pigor, som gavs ut 1914. Som ung och driven reporter tog Ester Blenda Nordström arbete som piga på en gård, utan att avslöja att hon planerade att skriva om det. Hon beskrev sedan sina upplevelser i ett antal reportage som alltså finns att läsa i En piga bland pigor.

I Sverige och Norden såg reportagetraditionen under 1900-talet annorlunda ut jämfört med övriga västvärlden. Här fanns en stark tradition av arbetarlitteratur och det var i stor utsträckning arbetarförfattare som skrev reportagen. Det svenska reportaget bottnar därför ofta i skönlitteratur, till skillnad från i exempelvis USA. Författarna rörde sig ofta med lätthet mellan genrerna och skrev både fiktion, reportage och rena nyhetsartiklar.

– Ivar Lo Johansson och Stig Dagerman är exempel på erkända författare som också arbetade som journalister. För många författare var reportaget ett slags brödskriveri. Du fick pengar för att skriva för en tidning, och det ansågs därmed inte lika fint som den litterära, höga stilen. Den distinktionen finns inte riktigt kvar i dag, reportaget har en högre status, säger Anna Jungstrand.

Det finns perioder då det svenska reportaget som form förändrats och utvecklats särskilt mycket. 1960-talet var en sådan tid. Många författare hade tröttnat på det modernistiska, mer experimentella sättet att skriva och längtade efter ett mer realistiskt perspektiv.

– Det hade delvis med politisk medvetenhet att göra, och det nya sättet att skriva var både influerat av new journalism och det politiska gräsrotsarbetet i Sverige. Författare tyckte inte längre att det kändes legitimt att fluffa runt i någon sorts poetisk rödvinsflum utan ville ge sig ut och arbeta med verkligheten. Där blev en författare som Per Olov Enquist väldigt viktig. Sara Lidman och Jan Myrdal är andra exempel.

De rörde sig någonstans mittemellan, strävade efter ett dokumentärt skildrande men landade snarare i fiktion, eftersom målet var att berätta en egen historia men också försöka säga något om en faktisk verklighet. Så här skrev Per Olov Enquist i förordet till Legionärerna (1968):

»Detta är en roman om baltutlämningen, men om beteckningen ›roman‹ förefaller något stötande, kan den ersättas med ›reportage‹ eller ›bok‹. Jag har försökt att ända in i små och betydelselösa detaljer hålla mig exakt till verkligheten: har jag misslyckats beror det mer på oförmåga än intention.«

 

Boken har kallats för »ett mästerverk inom den dokumentära litteraturen« men själv tvivlade Per Olov Enquist över sin förmåga att beskriva sanningen. Detta tvivel gav han också uttryck för i förordet. »Min avsikt var att ge en helt objektiv och exakt bild av denna i svensk samtidshistoria helt unika politiska affär. Jag har, som kommer att framgå, misslyckats med att ge en objektiv bild«, skriver han.

Per Olov Enquist är en av de författare som varit viktig för det svenska reportaget.

Legionärerna öppnade upp för ett nytt sätt att skriva dokumentärt. Det menar Anna Jungstrand.

– Boken är både reportage och essä, både historieskrivning och någon form av dokumentär berättelse, och i förordet resonerar ju Per Olov Enquist själv kring vad det egentligen är han skrivit. Är det ett reportage? Eller fiktion?

Per Olov Enquist var tongivande för den tidens reportageform. Och i dag, när sanningshalten och objektiviteten i dokumentära skildringar allt oftare ifrågasätts, har hans efterföljare fått bli allt tydligare med vad de faktiskt skriver – och hur de går tillväga. Ett exempel är journalisten och författaren Åsne Seierstad, som varit minst sagt inflytelserik. Till skillnad från Per Olov Enquists reservationer, har hon – kanske på grund av den kritik hon fått – varit tydlig med att hon skriver helt och hållet dokumentära böcker. Förra året gavs hennes Två systrar ut, en reportagebok om radikaliseringen av unga muslimer i västvärlden. På bokomslaget i Albert Bonniers översättning står det med svarta versaler »ETT REPORTAGE«. Efter ett uppslag med en grå karta över Syrien, inleds författarens förord:

»Det här är en dokumentär. Boken är baserad på vittnesmål. Scenerna har byggts upp utifrån vad de som var med har berättat. Somliga scener finns det flera vittnen till, andra har bara en berättare. Beskrivningarna av en persons tankar bygger på vad personen har sagt att han eller hon tänkte i den givna situationen.«

I ytterligare några passager beskriver Åsne Seierstad hur hon gått tillväga, och hänvisar slutligen till sitt efterord som rymmer en mer omfattande genomgång av hennes arbetsmetod. Målet tycks vara att göra det glasklart för läsaren att boken är ett reportage – inte fiktion.

 

Men alla resonerar inte med samma tvärsäkerhet. För oavsett vilket material författaren fått fram, är nästa fråga hur det ska presenteras – med vilken stil och i vilken form. Det kan ha stor betydelse för vilken sorts bok det sedan faktiskt blir.

Peter Fröberg Idling är författare, journalist och utbildad jurist och gav 2006 ut Pol Pots leende: om en svensk resa genom röda khmerernas Kambodja. Boken har beskrivits som en reportagebok, men i dag menar Peter Fröberg Idling att den kanske snarare borde benämnas som en essä. För medan en dokumentär journalistisk bok rimligen bör reda ut så många frågetecken som möjligt, resonerar han, förblir en rad frågor obesvarade i Pol Pots leende. Och Peter Fröberg Idling insåg redan tidigt i sin skrivprocess att boken inte kunde göra anspråk på att berätta en »sanning«.

– Alla reportage är på ett vis subjektiva. Pol Pots leende är ett förslag på en historieberättelse. Av samma material hade någon annan kunnat sammanställa en helt annan sorts bok. Men jag upplever den som sann utifrån mitt sätt att se.

Peter Fröberg Idling började skriva Pol Pots leende då han gick på Biskop-Arnös författarlinje, efter att förläggaren Richard Herold frågat om han hade någon reportageidé om Kambodja, där Peter hade bott i perioder. Till en början tänkte han sno ihop en traditionell journalistisk reportagebok men när han väl började samla ihop materialet, kände han att han inte ville tvinga in det i någon traditionell dramaturgi. Dessutom: ju mer han grävde i historien, desto mer komplex och fragmentarisk framstod den.

– Jag tänkte flera gånger att jag hade förstått vissa saker om det kambodjanska samhället, begripit olika sammanhang, bara för att ett halvår senare inse att det var fel. Det blev till en insikt om vad kunskap verkligen är. Vad kan man veta och vad kan man inte veta? Jag kan vara säker på att X och Y träffades sommaren 1980 för att tala om ett visst ämne men förstod de innebörden av mötet? Hur länge talade de? Vad var det för väder? Sådant kan jag inte alltid veta, så jag gestaltar de scenerna och det finns förstås en viss osäkerhet i framställningen.

Efter ett halvårs research och intervjuer satte han sig ner för att börja skriva, och det var då han insåg att han inte skulle kunna skriva berättelsen som han ursprungligen tänkt sig.

– Då fattade jag ett beslut, eller … det var egentligen inte mitt beslut, det fattade sig självt: materialet skulle få bestämma formen. Jag övergav också idén om att svänga ihop något, istället bestämde jag mig för att göra en riktig bok.

 

Under skrivprocessen hade Peter Fröberg Idling ett skönlitterärt förhållningssätt till materialet.

– Även om det är en dokumentär skildring är den presenterad med skönlitterära tekniker. Jag använder till exempel mina drömmar i boken, och den innehåller en massa små scener som vanligtvis inte finns i den här typen av böcker.

Eftersom han inte hade skrivit någon dokumentär skildring tidigare, hade han ett antal böcker han utgick ifrån. Sven Lindqvists Utrota varenda jävel från 1992, bland annat, och Ebenholts av reportagelegendaren Ryszard Kapuściński.

– Jag navigerade i mörkt och okänt vatten och hade de här böckerna som en sorts fyrar som jag tog ut kursen utifrån, utan att nödvändigtvis styra mot dem. Eftersom jag delvis skrev boken under mitt andra år på Biskops- Arnö hade jag också en handledare, Steve Sem-Sandberg, som själv skrivit flera dokumentära romaner.

Av honom lärde sig Peter att respektera den dokumentära grunden, men samtidigt inte låta den begränsa formen.

– Med det skönlitterära synsättet på verkligheten blir man en del av verket, eller verket är en del av en själv. Det är någonting annat än renodlat journalistiska texter.

Därför, säger Peter Fröberg Idling, är det klokt att inte bara vända sin granskande blick mot de saker man vill utforska – utan också mot sig själv.

Åsne Seierstad har med sina uppmärksammade reportageböcker banat väg för genren.

Pol Pots leende gavs ut för elva år sedan, i början av en tid som många beskriver som starten på ett uppsving för det långa, berättande reportaget. Nu tycks de flesta eniga om att det hela inte blev en kortvarig trend utan istället rör sig om ett varaktigt intresse från både läsare, förläggare och författare.

Ett tecken på detta är nystartade förlaget Mondial, där Niklas Strömberg är förläggare. Tidigare arbetade han som journalist, och var bland annat redaktionschef och tillförordnad chefredaktör på Svensk Bokhandel och nyhetsreporter på Aftonbladet, innan han i våras startade Mondial ihop med två vänner med förlagsbakgrund. Deras utgivning kommer till största delen att bestå av sakprosa, bland annat reportageböcker. Tidigare i höstas släppte de journalisten Stefan Lisinskis bok Att ta ett liv om den mordanklagade – och numera friade – Kaj Linna. Boken beskrivs som »ett svindlande reportage i bästa true crime-anda«, och Niklas konstaterar att just dokumentära berättelser om brott går starkt just nu – i bokform, poddar, TV-serier och dokumentärfilmer.

– Men det var inte precis så att vi gjorde en marknadsanalys av huruvida det behövdes fler sådana böcker eller inte. Snarare förde våra erfarenheter och vår bakgrund oss hit. Stefan Lisinskis journalistiska gärning är minst sagt sällsynt i sitt slag och vi kände att det är den sortens böcker vi tror på och själva är intresserade av.

 

Lawen Mohtadi på Natur & Kultur tror att genren reportageböcker generellt har blivit »bättre på det den gör«, delvis eftersom reportaget som sådant i dagspress, magasin och tidskrifter vässats under de senaste åren. Även om antalet långa reportage kan ha minskat, och få journalister ges möjlighet att skriva dem, är formen ändå respekterad och uppskattad. Hon konstaterar att reportageböcker ger många läsare det bästa ur två världar – både den litterära och den dokumentära.

– Jag tror att det kommer att ges ut väldigt många väldigt bra böcker i den här genren framöver, säger hon.

New journalism

Begreppet new journalism myntades i USA under början av 1970-talet. Det beskriver en ny typ av journalistik som växte fram under 1960- och 1970-talet, där reportern använde sig av litterära tekniker för att beskriva verkliga händelser och skeenden. Till skillnad från den traditionella journalistiken, som strävade efter att vara faktabaserad och helt objektiv, fokuserade new journalism hellre på begrepp som »sanning«. Perspektivet tillät reportrarna att själva ta plats i texten och de använde en mer litterär stil än den strikta nyhetstextens. Tom Wolfe, Truman Capote, Joan Didion och Gay Talese är exempel på tongivande skribenter.