Tre författare och deras skrivarlyor

Den som skriver behöver ett eget rum, det slog redan Virginia Woolf fast. Vi hälsade på i tre författares skrivarlyor.

Carolina Neurath. Foto: Lena Granefelt

»Jag flyttar runt mycket i rummet«

I soffan hemma i vardagsrummet finns det lugn och den rymd Carolina Neurath behöver för att mejsla fram intrigen i sina böcker. Men det råder strikt arbetsdisciplin i hemmamyset.

»När vi flyttade in hade vi egentligen en plats som skulle bli min arbetsplats, ett litet skrivbord omringat av bokhyllor och med ett fönster framför att titta ut genom. Men jag har aldrig suttit där, det är för trångt. Jag får mer inspiration när det är högt i tak. Jag jobbar egentligen på olika ställen i hemmet, men mest i soffan i vardagsrummet. Genom det halvmåneformade fönstret i vardagsrummet ser jag ut på stan och husfasaderna.

Annons

Det var ganska självklart att välja den platsen, det som återstod annars var badrummet eller min dotters rum. För mig som i vanliga fall sitter på en tidningsredaktion känns det lyxigt att bryta av med hemmamiljön. På jobbet sitter jag i kontorslandskap där vi sitter rätt nära varandra och har ett klassiskt redaktionsklimat där alla pratar högt i telefon. Det är också den stämning jag kan sakna när jag jobbar hemma. Men att skriva böcker är en annan del av mitt yrke och därför vill jag ha det mysigt när jag gör det. Gärna hemmakänsla med kuddar, filtar och en kopp te.

Jag brukar ta tjänstledigt för att komma i gång och få till grunden och stommen. Då går jag upp tidigt på morgonen och sitter sedan i soffan och skriver hela dagen. När jag väl är i gång och börjar jobba igen, skriver jag på kvällarna. Oftast lägger jag upp ett schema; skriva två timmar, ut och springa, skriva två timmar till.

Men jag flyttar runt mycket i rummet också, särskilt om jag äter samtidigt. När jag får bra flow glömmer jag bort tid och rum, andra stunder sitter jag och räknar tecken. Men jag är inte så mycket för att bryta om jag kör fast, jag sitter oftast kvar där i soffan, skriver, testar. Jag kör bara på. Börjar bara skriva. Hellre då att jag skriver något som jag tar bort senare, det är en del av processen.

När jag har kommit in i skrivandet lite mer tar jag ibland ett miljöombyte och sätter mig på ett café eller på Sturebadet och jobbar. Men det där lugnet måste finnas även där. Det funkar inte att sitta bredvid ett gäng unga tjejer som ska fota sin mat.

Skrivprocessen ser rätt lika ut oavsett om jag skriver reportageböcker eller spänningsromaner. Men det finns på något sätt ett större lugn i att skriva romaner – och det lugnet behövs också på ett annat sätt. Att skriva ut en intervju till ett reportage kräver inte alls samma harmoni. Det där stöket får inte finnas omkring mig när jag ska skriva skönlitteratur.

Jag har en gammal skrivmaskin som jag inte skriver på, men som skänker någon slags ro. Den är en present som min man köpte åt mig en gång. Jag är egentligen en ganska analog person som gillar papperstidningar och pappersböcker och i en drömvärld skulle jag gärna skriva böckerna på en skrivmaskin, eftersom jag förknippar datorn med jobb och stress. Mest påminner den väl om hur tidigare författare jobbade. Men det är kanske mest en romantiserad bild.

Ofta när jag har skrivit böcker har det varit under våren och då har jag suttit mycket på balkongen och arbetat. Det är skönt att gå upp på morgonen och sätta sig i solen och skriva.«

Carolina Neurath

Född: 1985 i Stockholm.

Skrivarlya: Lägenheten på Östermalm i Stockholm.

Utgivning i urval: Reportageboken Den stora bankhärvan: Finansparet Hagströmer och Qvibergs uppgång och fall (2014), Kriminalromanerna Fartblinda (2016) och Gränslösa (2017).

Gratis skrivtips och inspiration

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få gratis skrivtips och inspiration direkt i din mejlkorg!

 

Johan Jönson. Foto: Lena Granefelt

»Jag tycker om att vara själv och att ha det tyst«

Poeten Johan Jönson jobbar omgiven av välfyllda bokhyllor från golv till tak i en liten mörk källarlokal. Arbetsplatsen separerar hans skrivande jag från hans privata.

»Jag har haft ställen som den här, det vill säga källarlokaler, i 25 år. Den här har jag haft i tio år kanske. När den förra skulle renoveras blev jag förflyttad hit av Familjebostäder som då hade lokalen. I dag är det bostadsrätter här.

Jag sitter här framför allt tidiga morgnar och fram till lunch. Ibland återvänder jag på eftermiddagen eller så läser jag eller gör andra jobbgrejer.

Jag tycker om den och är samtidigt dödligt trött på den. Jag skulle vilja ha en lokal ovan jord med ljus, men jag har inte råd. Det jag gillar är att gå till jobbet och att separera det från privatlivet, skilja skrivandets jag från mitt privata jag. Jag tycker att lokalen har både drag av skyddsrum och gravkammare. Man är märkligt dödslik här under jord.

När jag kommer hit tar jag lite kaffe ur termosen, tänder lampan, slår på datorn och tar fram anteckningarna. Kanske lyssnar jag lite på nyheterna på radion. Sedan börjar jag direkt. Jag har ingen startsträcka när jag väl börjar skriva utan brukar i regel veta precis vad jag ska göra. Allt som ingår i skrivandet gör jag här. Det är en väldigt monoton tillvaro men jag gillar det. Jag tycker om att vara själv och att ha det tyst. Jag har aldrig haft problem med det.

Böckerna jag har här ger en sorts sammanhang som både är sporrande och nedslående på samma gång. Det finns ju liksom ingen anledning till att jag skulle göra en bok till när alla de här redan finns. Samtidigt finns känslan; tänk om jag kunde skriva en sådan bok. Jag tar ofta fram böcker och bläddrar i, till exempel för att kolla upp en specifik sekvens, om jag minns den rätt.

Jag använder ofta en samplingsteknik och gillar olika montageformer så då måste jag ha koll på de textrader jag använder. Jag är väldigt förtjust i mina böcker och lånar aldrig ut dem. Det är så fruktansvärt irriterande när man inte får tillbaka dem.

Här förvarar jag också dispositionerna jag gör till varje bok. Logiken i dem förstår bara jag och det är inte heller alltid jag följer dem, men utan dem skulle jag ha svårt att ha alla momenten för en bok i huvudet. Jag sparar dem alla, men tittar aldrig i dem igen.

Jag rör mig också en del i rummet, särskilt när jag prövar fraser. Och jag sitter gärna i fåtöljen och läser. Jag brukar ofta ha musik i lurarna när jag jobbar; vill inte störa grannarna och jag gillar ju elektronisk noise och metal
som är bra att ha på hög volym.

Jag sitter vid det här skrivbordet och skriver på datorn, redigerar, provar, reflekterar. Ibland läser jag högt för mig själv där det ljudliga har en framträdande roll. Jag skriver också mycket för hand och på skrivmaskinen här, en Remington från 60-70-talet. Ibland vill jag prova vissa saker med slaget med tangenterna men det går ju inte att klippa och klistra på samma sätt med den som med datorn. Men å andra sidan kan jag redigera på själva papperet på ett annat sätt. Ibland kan det vara kul att pröva att skriva om samma text jag skrivit på datorn, på skrivmaskinen. Det lägger ju till en viss känsla, det blir mer taktilt och fysiskt.

Att filosofera med hammaren, som Nietsche sa.«

Johan Jönson

Född: 1966 i Borås.

skrivarlya: Lokal i stockholmsförorten Örnsberg.

Utgivning i urval: Genombrottsboken Efter arbetsschema (2008), Livdikt (2010) som nominerandes till Augustpriset, dit.dit.hään. (2015).

 

Pija Lindenbaum. Foto: Lena Granefelt

»Jag har ett behov av att fly och ordna en egen koja«

Barnboksförfattaren Pija Lindenbaum vandrar gärna varv på varv i sin ateljé när hon »hittar på«. Det är då orden och bilderna kommer.

»Jag sitter oftast vid fönstret när jag hittar på, särskilt på förmiddagarna eftersom det kommer in mycket ljus då. Jag sätter upp fötterna och liksom knör in mig med ett skrivblock på en kudde i knät. Sedan, när jag har ett antal meningar att jobba med, går jag till skrivbordet. Men jag har också suttit på golvet och gjort en hel bok, med alla postit-lappar utspridda framför mig.

När jag jobbar vill jag gärna ha en särskild penna som jag skriver ner mina idéer med och sådana där fina inbundna skrivblock, som jag får när jag är på Bokmässan i Göteborg.

Men jag är inte så ofta på kontoret när jag skriver. Jag kommer på bättre idéer utomhus. Det är något som -händer när jag rör på kroppen, då får jag mycket jobb gjort. Jag har ›skrivit‹ mycket när jag är ute och går. Men jag börjar ofta vandra omkring här inne också, för att lösa upp saker. Jag tror på det -fysiska.

Det är mest i uppstartsfasen som jag drar omkring, promenerar eller åker utomlands. Sedan sitter jag här med datorn.

Just nu skriver jag en opera och har fått jobba på ett annat sätt. Det är en nyskriven barnopera för Stockholmsoperan som heter När då, då? och som har premiär nästa höst. Jag hade ju aldrig skrivit en sångtext men tackade ja och körde igång. När jag jobbar med den kan jag sätta mig på en pall framför väggen där jag har satt upp scenerna jag arbetar med. Olika karaktärer har olika färger så att jag lätt kan se när den eller den kommer tillbaka. Jag går också in och gör streckgubbar för att se hur många som är på scenen samtidigt och vad scenografin måste innehålla. Det är ett jätteannorlunda jobb för mig och det är det som är så ballt.

Jag har haft den här lokalen jättelänge. Så länge att jag knappt kan säga det, men det är faktiskt 20 år nu. Vi brukar ha julmarknad här nere på gården och det känns som alldeles nyss som det var tioårsjubileum. Men så plötsligt firade vi tjugo år!

Och jag minns när jag fick lokalen. För att få den behövde jag aldrig stå i någon kö. En dag fick jag veta att det var visning här, men att ingen ville ha den för att det var så lågt i tak. Det spelade ju ingen roll för mig. Från början delade jag lokalen, sedan hade jag den själv men efter ett tag blev det för dyrt, så nu delar jag den igen.

När jag kommer hit på morgonen är jag ofta helt själv och det är en väldigt skön känsla. Jag gillar att det är min värld här inne. Jag har ett behov av att fly och ordna en egen koja och ett eget bo. Jag tycker om att det är så tyst här. Och att han jag delar med är så tyst.

Jag sover mycket här också. Jag är en så trött människa nuförtiden så jag måste vila mycket för att orka med jobbet. På eftermiddagen brukar jag ta en liten tupplur i soffan. Jag skulle på riktigt kunna vara vaken två timmar, sova en timme, och vara vaken i ytterligare två.

Det har hänt att jag funderat på att byta till något annat bara för sakens skull, men har sam-tidigt svårt att tänka mig något bättre.«

Pija Lindenbaum

Född: 1955 i Sundsvall.

Skrivarlya: Ateljélokal på Södermalm i Stockholm.

Utgivning i urval: Else-Marie och småpapporna (1990), Siv sover vilse (2009) och Pudlar och pommes (2016).