Träning vs talang

Tusentals timmars träning, eller gudabenådad talang? Vad som är viktigaste faktorn bakom ett framgångsrikt författarskap varierar förstås från fall till fall, men frågan är ändå berättigad: räcker det med ett stort tålamod för att skriva en roman? Vi sökte svaret hos forskarna, och gav oss på jakt efter författarnas egna framgångsrecept.

Skriv! skriv! skriv! Det är standardrådet i skrivhandböcker och författarintervjuer med skapandet i fokus. De flesta är överens om att det krävs övning för att bli bra på något. Men hur många timmar tar det och hur mycket spelar medfödd begåvning egentligen in?

Litar man på den uppmärksammade amerikanske journalisten och författaren Malcolm Gladwell är svaret på första frågan enkelt. Enligt hans bok Framgångsfaktorn gör 10 000 timmar av övning dig till en så kallad ”expert” inom en färdighet. Vare sig det handlar om att spela ett instrument, bli bra på fotboll eller att skriva.

Tittar man närmare på forskningen som Gladwells påstående baseras på visar det sig dock snart att det aldrig funnits några resultat som pekar på att det skulle handla om just 10 000 timmar. I den Floridabaserade svenska forskaren Anders Ericssons undersökningar av bland annat utbildningar för musiker inom klassisk musik har det varit allt från 7 000 timmar till 11 000 timmar av övning som gjort elever till stjärnor på sitt instrument. Men andemeningen är densamma. Det krävs många år av målmedvetet övande för att bemästra en färdighet till fullo.

– När det kommer till skrivande startar det tidigt. Barn börjar redan i tidig ålder öva på att skriva för hand, stava och sätta ihop meningar, så vid 13-14 år har de redan övat i tio år på grundkunskaperna. Oftast tar det sedan tio år till av målmedvetet övande innan man bemästrar hela hantverket, säger den amerikanska forskaren Ronald Kellogg, som arbetar med Anders Ericssons teorier applicerat på skrivande.

Har du stött på några undantag, där personer har blivit skickliga skribenter utan att öva mycket?

Lästips! Skrivande är inte den sortens sport där åldern är en ursäkt. Vill du verkligen skriva är det ett gyllene tillfälle att börja nu. Oavsett om du är 15 eller 75. Skriva pratade med tre författare som insett just detta.

– Nej. Bara att lära sig skriva tillräckligt bra för gymnasienivå kräver minst ett decennium av lärande och övande. Att komma upp på en professionell nivå av skrivande i någon form är omöjligt utan massor av kompletterande träning. En intressant aspekt är också att det inom andra områden, som schack och musik, har kommit fram så kallade underbarn, som redan i låg ålder håller en hög nivå. Men inom skrivande har det mig veterligen aldrig hänt att ett barn har hållit samma nivå som en vuxen professionell skribent.

Annons

1. Hur mycket tid lade du ner på skrivande innan du debuterade?

2. Vad tror du är viktigast, talang eller övning?

Tomas Bannerhed

  • 1. Jag höll på med manuset till Korparna av och till i tio år och hade inte skrivit något litterärt tidigare. Det är svårt att uppskatta antalet timmar, men kanske någonstans mellan 7 000 och 10 000.
  • 2. För mig var övning viktigt. Jag hade skrivit mycket som akademiker och journalist tidigare, men det hade jag ingen större nytta av när det gällde romanskrivandet. Jag kände att jag behövde skriva mig fram till en annan, mer irrationell eller intuitiv röst, hitta ett nytt tonfall som kunde bära genom en hel roman.

Linn Spross

  • 1. Ärligt talat så vet jag faktiskt inte hur mycket kvantitativ skrivtid det var. För mig har det varit mer givande att läsa och det har jag lagt mycket, mycket tid på.
  • 2. Talang är överskattat, och subjektivt. Ett objektivt mått på god litteratur finns nog inte. Sedan låter det tråkigt att skriva bara för att öva sig. Bäst blir det om man skriver det man själv tycker är kul och viktigt, då blir det nog bättre och bättre automatiskt.

Christer Hermansson

  • 1. Jag skrev och försökte få böcker publicerade i åtta år innan jag debuterade 1990 med prosaboken Inklination på Symposion förlag. Det var en tid av refuseringar blandat med publiceringar av skönlitterära texter i tidningar och tidskrifter.
  • 2. Jag menar absolut att övning är det viktigaste! Skriv, skriv om, läs mycket, skriv, skaffa livserfarenheter, läs ännu mer, skriv, skriv om! Det gäller att aldrig ge upp eftersom det skönlitterära skrivandet för mig är livsnödvändigt.

 

I forskningen som Ronald Kellogg och Anders Ericsson bedriver blir man en expert när man bemästrar sitt område. Inom skrivande gör man det genom att bli en effektiv skribent som ”väljer rätt ord i rätt ordning” och får läsaren att finna texten meningsfull och övertygande. En etablerad författare är alltså helt klart en expert.

För att bli en sådan måste man, enligt Kellogg, öva målmedvetet i ungefär ett decennium. Som inom det mesta verkar det dock finnas undantag. Ett sådant är författaren och skrivläraren, vid Skrivarakademin i Stockholm, Anna Schulze, som debuterade med novellsamlingen Brist 2006 och sedan dess gett ut tre romaner.

– Jag är exempel på motsatsen när det gäller de 10 000 timmarna. Jag skrev i stort sett ingenting innan jag gick en sommarkurs för tio år sedan. Kursen pågick i fem dagar och där skrev jag den äldsta novellen i Brist, som jag debuterade med, och jag har knappt ändrat på den, säger hon.

Förutom författare är Anna Schulze också utbildad violinist och jobbade tidigare som fiollärare.

– Däremot har jag utan tvekan kommit upp i 10 000 timmar när det gäller att öva fiolspel, sedan var det bara att växla spår. Jag tror att jag hade nytta av den övningen när jag började skriva. Man kan ta med sig många saker, som formtänkande, koncentrationsförmåga och disciplin. Det är inte helt ovanligt att det går lätt att växla till en annan konstform, tror jag. Om jag har förstått det rätt så gick det lätt även för exempelvis Sara Mannheimer, som gick från glaskonstnär till att bli författare.

 

När jag kontaktar Ronald Kellogg igen är han skeptisk till att det är möjligt att överföra färdigheter i en konstform till en annan.

– Det är en fascinerande historia, men jag tror att hon är ett exceptionellt undantag från regeln. Vad jag vet finns det inga bevis för att det ska vara möjligt, särskilt inte när färdigheterna skiljer sig så markant från varandra. Förmågan att koncentrera sig går förstås att ta med sig, men i övrigt låter det tveksamt.

Annons

För att vara skrivlärare har Anna Schulze också en ovanlig inställning till skrivandet. Hon påpekar att skrivandet är en ganska ny företeelse i det mänskliga historieberättandet. Tidigare memorerade berättarna och berättade historierna muntligt, vilket nu delvis ersatts med att istället skriva ner dem.

Lästips! Hur kan man kombinera skrivandet med småbarnslivet?

– Egentligen är det märkligt att man pratar så mycket om skrivande i sig, det är ju egentligen som ett notsystem. Det som gör en tonsättare bra är ju inte själva nedtecknandet av noterna utan det som leder fram till noterna tonsättaren skriver ner. Skrivandet är ju egentligen bara nedtecknandet av tankar. Så det man borde öva på är kanske egentligen tänkandet.

1. Hur mycket tid lade du ner på skrivande innan du debuterade?

2. Vad tror du är viktigast, talang eller övning?

Anna-Karin Palm

  • 1. När jag var fem år gammal lärde jag mig att läsa och skriva, och då bestämde jag mig för att bli författare. Jag debuterade när jag var 30, så man kan ju säga att jag skrev i 25 år före debuten. Min debutroman Faunen höll jag på med i sju år.
  • 2. Är inte alltid säker på hur man definierar eller skiljer dessa åt. Talang handlar väl ytterst om lust och med övning förvandlas denna lust till skicklighet. Förhoppningsvis. Sedan slipar man fram sitt uttryck, sin röst genom åren.

Sara Mannheimer

  • 1. Jag har skrivit dikter och dagbok från fyra års ålder, mer eller mindre intensivt. Men det dröjde länge, jag var kanske i 35-årsåldern innan jag fick för mig att sätta samman texter till manus.
  • 2. Vet inte, ingetdera, inte uppspaltat på det sättet. Jag tror att lusten att använda just språket som uttryck, avtryck, energin kring denna lust måste komma först. Sen är det formen. Eller så börjar det med formen. Det ser så olika ut för alla, jag har faktiskt ingen aning. Det ändrar sig hela tiden.

 

Författaren och skrivläraren Sören Bondeson, som skrivit allt från poesi till kriminalromaner, som Augustnominerades för senaste diktsamlingen En m³ jord och har skrivit handboken Konsten att döda: så skriver du en kriminalroman, håller mestadels med Ronald Kellogg, även om han inte är lika definitiv när det kommer till hur lång tid det tar att bli bra.

  – En av de första sakerna jag brukar säga till mina elever är att det här kommer att ta mycket mer tid än ni tror. De som kommer första gången har ofta en helt felaktig uppfattning när det kommer till tidsaspekten och tror att författare bara sitter och knackar ner något när de får inspiration. De som i slutändan skriver en bok är de som lägger ner mest tid. När jag jobbar på kurserna där vi håller på med hela manus så får eleverna lämna 20 sidor varannan vecka. Det tar tid.

Han berättar att Jens Lapidus är ett exempel på en elev som det gick mycket fortare för än andra. Ett halvårs grundträning och sedan jobbade han i två och ett halvt år på debuten Snabba cash. Att det gick så snabbt för honom tror Sören Bondeson bland annat berodde på en enorm arbetskapacitet.

Hur mycket skrev du själv innan du blev publicerad?

– Det var olika i olika perioder. Man måste ju försörja sig också. Faktiskt så fattar jag inte hur jag hann. Jag var slalomtränare, hade ett heltidsjobb, var småbarnsförälder och skrev samtidigt. Det gäller att skita i Facebook, som inte ens fanns då, och tv-tittande och allt sådant. Jag lade ner all fritid och alla semestrar på skrivandet.

De flesta är alltså överens om att det krävs tid för att bli bra på något, oftast många timmars övning under många år, även om det finns undantag. För många som sliter med sitt skrivande utan att ha nått fram till en utgivning finns det en fråga som borde vara mer intressant än andra: Kan vem som helst bli en bra författare?

– Nej. Jag tvivlar på det, säger forskaren Ronald Kellogg.

– De flesta står inte ut med ensamheten som skrivandet kräver. De som klarar av det ensamma arbetet kan garanterat förbättra sin förmåga rejält, men någon garanti för att lyckas som författare finns det ändå inte. För det beror ju också på hur det man skriver mottas av läsarna, och där kan man aldrig vara säker på något.

Sören Bondeson är inne på ett liknande spår.

– Nej. Man kan öva upp skickligheten så att man kan skriva en hyfsad bok och få ge ut den på förlag. Dit kan man nå med hård träning, men sedan behövs det något extra för att nå längre än så. Om man jämför med fotboll så kan de flesta nå Allsvenskan med hjälp av hård träning, men för att komma till större ligor och lyckas där måste det till mer. Sedan finns det ju många som har språklig begåvning, men inte orkar göra något av det. Att orka öva är ju också en slags talang, säger han.

Rekommenderas för dig

Lästips! Är du stressad över att skrivandet går sakta? Då ska du läsa det här!