Skrivargruppen

Du behöver inte bli antagen av förlag för att få ett välläst manus. För medlemmarna i skrivargruppen i Lund har de återkommande responsträffarna blivit en guldgruva. Numera är fyra av dem utgivna på etablerade förlag och de är säkra på att textkritiken är en viktig del i framgångsreceptet.

Elisabeth Östnäs bläddrar i sin pappersbunt, fingrar på sina glasögon.

– Man kan låta mamman vara otrevlig, det kan man, men här bestämmer hon väldigt mycket och drar väldigt hårda gränser.

– Men har jag lyckats förmedla att hon är trött på sitt jobb, att hon är allmänt utsliten?, frågar Anette Eggert.

– Nej… det tycker jag faktiskt inte.

Det är onsdag kväll och i ett vardagsrum på Talmansgatan i Lund sitter fem personer nedsjunkna i soffor och fåtöljer med varsin textbunt i händerna. Förutom Elisabeth och Anette också Petra Holst, Karin Nilsson och Set Mattsson. De tog allihop examen från Författarskolan vid Lunds universitet för sex år sedan. Redan vid avslutningsmiddagen lyfte Set frågan om att fortsätta ses och diskutera sina manus, för att hålla liv i textkritiken.

Lästips! Mytomspunnet, romantiserat, åtråvärt – men allt svårare att leva på. Att vara författare i dag är också att vara överlevnadskonstnär.

Det de just nu pratar om är Anette Eggerts blivande barnbok – ett råmanus på 40 A4-sidor som Anette skickade till gruppen några veckor tidigare. Även Karin tror att mamman i boken är lite för skarp, att de unga läsarna inte kommer att förstå hennes bevekelsegrunder.

Annons

– Ett barn kan nog inte riktigt ta in det perspektivet, att man som vuxen kan vara så rädd och bli så hård.

– Och de kan nog inte heller riktigt greppa att den största skräcken för en förälder är att förlora sitt barn, fyller Petra Holst i.

Anette nickar eftertänksamt.

– Nej, det är klart att de inte kan. Sånt blir barn bara jätteirriterade av att höra.

 

Set är den ende i textresponsgruppen som inte har barn som bor hemma – därför ses de alltid hos honom. Att en person har huvudansvaret, i stället för att värdskapet vandrar, har visat sig vara en bra rutin. Likaså har de landat i att fem personer är en lagom storlek på gruppen. Vore de färre skulle bredden förloras, och om de i stället vore fler skulle de inte ha tid att ge varje person den grundliga läsning och det tankearbete som krävs.

Set Mattsson tror att det är positivt att de enbart ses vid sina responsträffar.

– Hade vi umgåtts privat också hade vi nog varit mindre fokuserade. När vi ses är det väldigt professionellt för vi umgås bara i egenskap av skrivande människor, säger Set.

Gruppen träffas ungefär var sjätte vecka – en lagom lång tid för att hinna läsa varandras texter ordentligt. När de ses brukar de börja med att äta tillsammans och efter middagen förflyttar de sig till vardagsrummet för att noggrant nagelfara de texter som skickats in. Oftast har två-tre stycken av dem skickat någonting, långt eller kort, som de vill få läst.

Annons

– Fast jag skickar aldrig in, suckar Karin.

Lästips! En av de frågor som oftast återkommer från våra läsare är »Hur mycket tjänar en författare?«. Här får du svaret!

De andra skrattar, igenkännande. Påpekar att Karin faktiskt har en 1,5-åring därhemma, att de alla gått igenom olika faser i livet och under perioder haft olika förutsättningar för hur mycket tid de kan lägga på skrivandet. Idag har till exempel inte Petra skickat någonting eftersom hennes bok just gått till tryck. Romanen Bländad kommer ut på Forum förlag senare i vår.

Faktum är att fyra av de fem som just nu sitter omkring bordet har fått böcker publicerade på etablerade förlag – ett rätt så imponerande utfall. Det är förstås svårt att sätta fingret på exakt vad som gjort att det gått så bra, men medlemmarna tillskriver responsgruppen stor betydelse. Dels har deras manus blivit omsorgsfullt lästa och dels har de som skribenter blivit skickliga på att ge och ta kritik.

– Det är nyttigt, för när man väl kommer till förlaget hamnar man hos en redaktör som går in i manuset i detalj och arbetar om. Är man inte van vid den processen kan det bli ganska chockartat, säger Set.

 

Det var i Författarskolan de verkligen lärde sig att det är texten som får kritik, inte personen som skrivit. Där blev det också tydligt hur många som är obekväma med att ge och ta respons, att det kan upplevas som obehagligt. Set nickar.

– Som när ni ger er på mina kvinnokaraktärer…

Alla brister ut i skratt.

– Men du har ju blivit så otroligt mycket bättre på att gestalta kvinnor!, säger Petra.

På hennes förlag har de uttryckt uppskattning av hur väl hon tar till sig av deras kritik. Många författare gör nog inte det, tror hon.

Elisabeth funderar.

– När man blir publicerad slutar man kanske att fokusera på språket, känner inte att man har tid till själva filandet. Där och då kommer det in mycket annat som plötsligt blir väldigt stort: förlag och utlandsmarknad och agent och marknadsföring. Det kan ta fokus från själva skrivprocessen och det är synd, för den måste man ha kvar. Annars utvecklas man inte.

De konstaterar att det har varit en förutsättning att de litar på varandra och har respekt för varandras hantverk. De får mycket mer genomarbetad och konstruktiv kritik här, än om de låter någon ”vanlig läsare” ge respons.

– Om man lämnar sin text till någon som inte själv skriver blir kritiken snarare korrekturläsning. ”Ska det inte vara ett kommatecken där?”, på den nivån hamnar det. Folk fastnar på helt fel saker, man behöver inte sådant utan vill mer prata karaktärer eller dialog, till exempel, säger Petra.

Lästips! Alltid uppdaterad på Instagram, Twitter och Facebook, och alltid tillgänglig för fansen. En ny sorts författare är här. Men måste alla bli PR-proffs nu?

En regel de har är att aldrig bara säga att någonting inte fungerar, utan också motivera och komma med förslag på hur man kan få det att fungera. Numera kan de varandras preferenser och förförståelse så väl att de kan värdera åsikterna.

– Jag har ju lärt känna er. Om Elisabeth tycker en viss sak om min text vet jag hur jag ska ta det till mig och om Set tycker någonting annat, vet jag hur jag ska ta just det, säger Anette.

– Och gillar alla det så är det bra på riktigt, säger Elisabeth.

”Det här är en guldgrupp. Våra manus är väldigt vällästa när vi skickar in dem till förlagen”, säger Anette Eggert, som sitter till höger om Petra Holst.

Tillbaka till Anettes manus. Huvudkaraktären är en flicka i 9-årsåldern och målgruppen ligger någonstans mitt emellan de två spann som både förlag och boklådor sorterar in barnböckerna i: 6-9 år och 9-12 år. Det gör det hela lite klurigt, för när råmanuset nu är färdigt vill Anette gärna kunna placera det och se till att språk, anslag och handling passar målgruppen. De diskuterar fram och tillbaka: bör hon förenkla eller göra storyn något mer avancerad?

– Jag verkar ha en tendens att hamna mittemellan. Med min förra bokserie hamnade jag i precis den här diskussionen med förlaget så det vore skönt att förekomma det. Jag måste fundera över vilket tilltal jag ska ha beroende på om boken ska rikta sig till en tolvåring eller en åttaåring, säger Anette.

För henne är det intressant att höra hur de olika karaktärerna har landat hos de andra. Karin tycker till exempel att huvudkaraktärens reaktion i en middagsscen, där mamman ger flickan ett negativt besked, är för svag.

– Blir hon inte mer ledsen när mamman säger nej? Hon har ju kämpat i ett och ett halvt år och så får hon ändå inte. Okej, hon skär fiskpinnen lite hårdare på tallriken men hon borde kanske säga någonting, svära åt mamman. Det är ju det här hon lever för, säger Karin.

Anette antecknar, håller ögonen på sin pappershög men nickar för att visa att hon lyssnar. Elisabeth plockar upp Karins tråd, fortsätter:

– Mamman är rätt elak. Jag tycker nästan synd om flickan. Frågan är om inte mamman är för taskig.

En annan av karaktärerna, en morbror, har gruppen uppfattat på ett helt annat sätt än vad Anette tänkt sig. Någon tycker att han verkar vara ”en riktig skit”, någon annan säger att han är cynisk, en tredje har uppfattat honom som distanserad och lite falsk. Anette skakar på huvudet, uppriktigt förvånad.

– Oj! Så är det inte alls, verkligen inte. Han har bara goda intentioner. Vad intressant, att ni uppfattar honom så.

Efter ytterligare lite tragglande av olika aspekter rundar de av. Gruppen är ense om att de flutit igenom texten, att det betyder att den i stort fungerar. Anette får en bibba papper med korr. Nu ska hon ta med sig gruppens åsikter hem. Tänka igenom, sortera och värdera.

– Som alltid bearbetar jag det jag fått höra. Jag har fått väldigt många nya infallsvinklar. Särskilt tacksam blir jag när jag märker att de uppfattat en karaktär på ett helt annat sätt än vad jag vill förmedla, om alla fem gjort det är det väldigt pålitligt. Jag tar till mig allt de här människorna säger och mäter det sedan mot vad jag själv tycker och tänker. Alla synpunkter håller jag förstås inte med om.

Lästips! Avtal med mikroförlag tecknas ofta sent och inte sällan finns vänskapsrelationer som kan kompli­cera. Men det finns sätt att undvika konflikter.

Så är det ofta. Ibland spretar åsikterna och då gäller det för den som skrivit att leta djupt i maggropen: vad tror jag själv?

– Fast om fyra personer tycker en sak och jag en helt annan, då är det nog oftast de andra som har rätt, konstaterar Elisabeth.

– Precis! I de fall där jag har struntat i någon synpunkt från dem får jag ofta precis samma synpunkt från förlaget sedan. Då är det ju så: det funkar i mitt huvud men inte för läsarna, säger Petra.