Skrivandets stora skam

Kan man älska att skriva men hata sig själv? Tvivel är skapandets ständiga skugga. Men också dess nödvändiga motor. Tack vare nya forum bryts nu tystnaden om skrivandets stora skam.

Det är en morgon som alla andra. Du sätter dig vid tangentbordet. Romanen är påbörjad, berättelsen följer planenligt post it-skissen som hänger på väggen och de senaste dagarnas flow fyller dig med tillförsikt. Du slår på datorn, öppnar dokumentet.

Och får en chock.

Annons

Vad är det här?! Du stirrar på bokstäverna, blicken jagar genom texten. Hur är det möjligt? Det som verkade så bra igår har över natten förvandlats till pekoral. Orden som sjöng är stumma, texten som levde är död.

Du reser dig från skärmen, lägger dig på sängen och känner ångesten skölja in.

Självtvivel. Självhat. Självförakt. Skytt barn har många namn. Som författare känner man dem väl; alla som skriver har haft påhälsning. För vissa blev det bara en enstaka visit. Dem kan vi gratulera. För det stora flertalet är självhatsmonstret istället en återkommande följeslagare. En svart fas som inleder, avbryter eller avslutar varje skrivprojekt.

Om detta monster kan sägas två saker som båda är sanna. A: Det talas aldrig om det. B: Det talas alltid om det.

För visst är den ångestridne författaren bekant, så bekant att den hör till populärkulturens vanligaste gestaltningar av kreativitet. En självförbrännande konstnär vars inre kamp föder verk efter verk, alla lika geniala.

Denna urgamla kliché har dock i dag hård konkurrens av sin motsats – den framgångsrika författaren som sval och stajlad släpper förhandsrosad roman med vidhörande talk show-inbjudan och intervjuer i hemmakvarterets coola shoppingstråk.

Berättelserna om självhatets grå vardag har däremot inte varit så framträdande.

En av dem som vill ändra på det är Elin Grelsson Almestad. 2011 gav hon ut sin debutroman Du hasar av trygghet. I januari kom Hundarna på huvudgatan. För några månader sedan påbörjade hon vad som är tänkt att bli den tredje boken.

– Jag var väl förberedd som vanligt. Inför ett stort projekt tänker jag länge och vet vad jag ska skriva om, vilka personer som ska vara med och vad som ska hända. Min känsla när jag sätter mig vid datorn är alltid »nu är det bara skrivandet kvar«.

Hon hade dessutom sett till att vara tjänstledig för att helt kunna fokusera på det nya.

Det hjälpte inte. Självhatet slog snabbt till.

– Denna gång handlade det om att jag inte stängde ute världen tillräckligt. Jag hade varit på bokmässan. Det är kanske den sämsta plats man kan vara på när man ska starta ett skrivprojekt, en branschfest som gör en megaloman och ängslig samtidigt.

Efter ett par veckor i självhatets våld bad hon författarkollegerna om råd via Facebook: »Hur håller ni självhatet i schack?«. Gensvaret blev stort. Många kände igen sig.

– Det var väldigt trösterikt. Vi är så många som sitter med det tomma arket och undrar om det ska gå!

Och fler blir det, menar hon. I takt med att skrivandet blivit ett sätt att bygga varumärke ökar också självhatet. Utrymmet för framgång är trångt, det finns bara plats för ett par succétitlar per säsong, och sociala medier gör att man sneglar mot andra.

– Författande handlar i hög grad om att freda det egna rummet. Det finns så mycket i dag som hotar det.

Elin Grelsson Almestad beskriver självhatet. Det är en form av förlamning. Ett ångesttillstånd där man inte kan se vad som funkar eller inte, utan bara tycker att allt är dåligt. Man skriver
ett kort stycke för att omedelbart lamslås av känslan att det inte duger. Av att jag inte duger. Självhatet uppstår när man laddar texten med något man är.

Låter rimligt i teorin. Samtidigt är det förbryllande. Inte har hon sitt människovärde kopplat till vad hon presterar? Elin Grelsson Almestad vet skillnaden på vara och göra.

Hon tröstas av att attackerna är övergående och i grunden välbehövliga.

– Självhat i ett tidigt skrivskede är alltid förödande. Men senare i processen är det nödvändigt att stanna upp och fundera över vart man är på väg. Tack vare mina kriser har jag fått hjälp att rannsaka rösten jag skriver med.

Låt oss trycka på stoppknappen en sekund och syna terminologin. Självhat. Är det en rimlig beskrivning? Okej, en text känns dålig och baklåser psyket en längre eller kortare tid. Men självhat – är det verkligen ordet vi ska använda? Är inte det att likställa skrivkramp med allvarlig psykisk ohälsa?

Jenny Jägerfeld är psykolog och författare. Hon har både suttit tvivlande framför manus och lyssnande framför suicidpatienter. Och visst, säger hon, självhat är ett starkt ord som inte ska relativiseras. Samtidigt är det en känsla som trots sina skiftande former har en och samma orsak, nämligen skam.

– Skamkänslor uppstår när man går från att vara subjekt till att bli objekt. Man ser sig själv genom andras blick och känner att det man ser inte duger.

Det är denna upplevelse av internaliserat yttre ogillande som skapar självhat. »Varför måste jag alltid göra så i den där situationen?«, »Varför är jag inte social?«. Eller: »Varför skriver jag så dåligt?«.

Självhatet bottnar i den grundläggande frågan om hemortsrätt. Om min plats i världen. För den djupt deprimerade kan den handla om rätten att överhuvudtaget finnas. För den genomsnittlige författaren handlar det om rätten att ta plats med sin röst: »Vem är jag att … ?«

– Självhatets skam rör hela människan, den jag är. På så sätt är allt självhat släkt, även om det alltid är djupt individuellt.

Men visst är det vanligare hos vissa grupper. Personer inom kreativa yrken hör dit.

– Konstnärligt skapande kräver en stor personlig investering. Man använder sig själv på ett särskilt sätt och blir därmed sårbar.

Jenny Jägerfeld liknar skrivandets mentala tillstånd vid en lek i okänd terräng. Som barnet som utforskar världen genom att ta på sig själv eller pilla på djurbajs i skogen. När den vuxne säger »Nej, så får du inte göra!« aktiveras skammen.

– Det är väldigt skamskapande att få en tillsägelse när man är i ett utforskande tillstånd. Det är exakt vad som händer en författare som är inne i ett flow och plötsligt kopplar på det tredje ögat.

Författandet är ett slags bipolär verksamhet som drivs av både hybris och självtvivel. Man måste tro att man kan bli utgiven, bör bli utgiven. Som författare är det viktigt att kunna hävda sig. Men genom att det man visar upp för världen i så hög grad är sprunget ur en själv blir man också lätt offer för känslan av att vara fullkomligt genial – eller totalt värdelös. Och inget av det är sant.

Myten om den självförbrännande konstnären ligger trots allt inte så långt från verkligheten, menar hon. Ett visst mått av negativa starka känslor behövs om man ska vilja gestalta. Ångest skapar inte bara förlamning utan också driv.

– Se på Zlatan. Knappast en författare, men väl en otroligt kreativ person med prestationsbaserad självkänsla. En personlighetstyp för vilken det bara inte får gå dåligt. När det någon gång gör det kanaliseras misslyckandet omedelbart i revanschsug och ny energi.

Hur ska man då tänka när mörkret slår till? Jenny Jägerfeld har några råd. Gäller det allmänt självtvivel? Inse att det betyder att du fungerar som du ska; en människa utan självtvivel är psykopat.

Handlar det om självhat? Luta dig mot det faktum att du inlett och kanske också fortsatt en karriär som författare. Den som präglas av riktigt starkt självhat kommer aldrig dit; att du alls satt dig vid skrivbordet betyder att självhatet inte är konstant.

Krama ditt självhat, alltså? Njae, kanske inte, även om det är lätt att se mindfulness-uppmaningarna framför sig. Men Jenny Jägerfeld och Elin Grelsson Almestad har rätt. Ett visst mått av tvivel och ångest är nyckelkomponenter. Forskare vid universiteten i Kent och Sussex i England har tillsammans undersökt de faktorer som främjar kreativitet. De fann 14 stycken. Lycka var inte en av dem.

Avgörande för att komma framåt i en skapandeprocess är istället förmågan att se kritiskt på sitt arbete. Stressen som följer av problem längs vägen är jobbig, men motiverar oss också att fullfölja. Det är tack vare den vi vet att vi ännu inte är framme vid målet.

Kristofer Ahlström är ingen forskare. Han är journalist och författare. Det hindrar inte att han har en distinkt uppfattning om sin personliga statistik: Skrivandet är 40 procent njutning och 60 procent tvivel.

– Då ska vi inte prata om när boken är klar! Precis som Elin Grelsson Almestad är han inne i arbetet med den tredje romanen, eller som han säger, »den svåra tredje romanen«.

Hans tips till den som rids av självhatet är enkelt: Skaffa en ältargrupp. Ett gäng som träffas, på riktigt eller, som i hans eget fall, på nätet. En krets utvalda skrivande personer som chattar sig genom svackorna.

– Det är som en terapigrupp, vi pratar av oss om problem i texterna. Inte för att få konkreta lösningar, det har man förläggare till. Nej, funktionen är att vara flugpappret som fångar upp all frustration. Vi är varandras spottkopp.

Kriteriet för att vara med är att man känner igen sig i ångesten och tar den på allvar.

– Den värsta frågan man kan få av omgivningen när man skriver är »och hur går det med boken?«. Jag vill helst bara prata om det med andra författare som vet hur det är.

Att samtalet sker på nätet var från början en slump. Ändå signifikativt. På samma sätt som de sociala medierna ökar riskerna för jämförande och avund, gör de det också lättare att tala om jobbiga känslor.

Kristofer Ahlström känner inte sina ältarvänner. De har aldrig träffats fysiskt.

– I dag finns en social acceptans för kommunikationsformer där man inte måste vara öga mot öga. Om Hemingway levt i dag hade han inte tagit till gevärspipan utan snackat med Scott Fitzgerald i en chattgrupp.

Nej, självhatet är knappast nytt. Många författare är och har alltid varit introverta, det finns en grundmall. Branschen består av människor som ofta känner sig utanför i sociala sammanhang.

Det är skönt att veta att de flesta har samma förutsättningar, säger Kristofer Ahlström. Han har läst många personporträtt med landets mest upphöjda författare. Även de lider stora kval och äcklas av manushögarna. Det är både betryggande och bedrövande.

Tänk att så många känt kväljningarna! Det där rent fysiska illamåendet som manusläsning kan framkalla och som alltid inställer sig likt ett brev på posten efter den självhypnotiska fas då man suttit framför tangentbordet och tänkt att »det här är fanimej Augustprisvinnarklass«.

Det händer att han viker sig dubbel av skam. Bokstavligen.

– Det värsta som finns är när man själv är i självhatsstadiet och ens författarkollega är i flowfasen. Man blir avundsjuk och svartsjuk. Då är det ett måste att tala med andra i samma känsloläge. Det är som när man är olyckligt kär, det enda som hjälper är att prata med någon annan som blivit dumpad. Man delar krigshistorier.

Givetvis är inte samtal enda metoden. Det finns många andra goda råd att ta till. Motion, sömn, engagemang i verkligheter och människor långt från skrivbranschen …

Och arbetsställningen! utbrister Kristofer Ahlström. Glöm inte kontorsdetaljerna.

– Jag fick en muskulär låsning av att ha suttit helt krokig på en pinnstol från 40-talet i fyra månader. Det gjorde det inte direkt lättare att hantera alla känslor.

Så svart. Så svårt. Och så viktigt. Självhatet är författarskapets nödvändigt onda. Om inte den skoningslösa blicken fanns skulle världen flöda över av sentimentala texter, spår Kristofer Ahlström.

– Den som skriver måste klara av att gå loss på sin text med yxa. Självkritiken är helt avgörande för att det ska kunna ske.