»Skippa marknadstänket«

»När jag gjorde Alfons hade jag en stark bild av hur han skulle se ut, och det var: Inte som de andra i alla fall! Det var mycket Disneysöta figurer då, violer och gulligheter. Förfärliga saker. Eller så var de sådär äckligt vuxet klatschiga och hurtiga liksom. Usch, jag hatar sådant som är barnanpassat fast på en vuxen snobbighetsnivå. Nej, jag ville först och främst göra en unge som inte var sockersöt och inte var klatschig, absolut inget av det. Jag satt en helg och gjorde sju-åtta gubbar, en del smala och en del längre, några kortare och några knubbiga och så blev det Alfons till slut. Jag gjorde honom som jag tyckte trevlig men inte söt, och stadig att se på.«

1. Barnböcker måste inte vara föredömen

Jag får då och då reaktioner på att Alfons pappa röker pipa, och att han fortsätter att göra det trots att de flesta är överens om att det är både omodernt och farligt. Men jag skriver inte om föredömen, jag skriver om hela personer med fel och brister, sådana som vi är. Alfons är en unge, en hyfsat schysst typ och emellanåt hyfsat jävlig också. Han kan smocka till en unge och sedan ångra sig, han är ingen ständig hedersgrabb. Han är ett barn, det är väldigt viktigt. Det är ingen som kräver att vuxenböcker ska vara föredömen, de får vara hur oanständiga som helst. Men när det kommer till barn gäller någon sorts fjantig beskyddarmentalitet. Violer är underbara men det finns också ogräs, livet är rikt på både det onda och det goda.

Gunilla Bergström

Ålder: 70 år

Kända figurer: Alfons Åberg, Bill och Bolla, Milla

Aktuell: Firar 40 år sedan första Alfons-boken med nya Skratta lagom! sa pappa Åberg. Mottagare av Astrid Lindgrens värld-stipendiet 2012. Utställningar om Alfons på Stockholms stadsmuseum och Kulturen i Lund.

Lästips! Dags att skicka ditt manus till förlag. Men vilket? Lugn! Vi har tagit reda på precis vad ­förlagen letar efter.

Mina berättelser börjar oftast med en vuxen fråga som jag ventilerar för mig själv, något som jag går och tänker mycket på. Det kan kanske vara något om bristen på kärlek i samhället eller hur krig uppstår, något som jag tycker att jag måste reda ut för mig själv. Då har jag ingen tanke på att det ska bli en barnbok utan jag behöver bara älta frågan. Men så suger jag åt mig en massa om det ämnet. Jag kanske läser böcker eller ser filmer om det. Ögonen fastnar på sådana rubriker. Och så plötsligt ser jag en viss situation eller hör en replik, och då – där har vi det, jag har fått grepp om det! Och: Nämen, det är ju en berättelse!

Annons

Det där kan ta månader, åratal ibland. Sedan får jag krympa ner det och rensa och finskrapa till en riktigt glasklar historia som kanske passar för Alfons eller någon annan.

 

2. Hitta barndomens lekfullhet

Jag har väldigt starka minnen från min egen barndom, och det har jag hört från andra barnboksförfattare också att de har. Somliga vuxna minns ju ingenting, men jag har nog kvar en del av den där världen och gillar att vara i den. När jag sitter och ritar är jag helt inne i huvudpersonernas värld, jag är med och bygger den där kojan som de bygger. Text och bilder kommer huller om buller till en början. Jag har en idé i huvudet och sätter mig kanske först och skriver: ”Han kommer in och är arg”. Nä förresten, kommer jag på, det kan jag rita istället. Och så ritar jag en arg gubbe. ”Vad gör ni här?”, skriker han, då blev det ord. Och så fortsätter det.

Jag ritar och skriver samtidigt och så växer berättelsen fram. Sedan, i slutet, kan jag se att jag kan ta bort viss text och lägga det i en bild istället. Man skriver ju i bilder också, de berättar lika mycket som orden. Lek med dina idéer, historier och karaktärer och låt dem göra allt möjligt så att du märker vad du får lust med.

 

3. Skippa marknadstänket

Ibland händer det att jag får mail från någon ung tjej som vill bli barnboksförfattare och som radar upp frågor i stil med: ”Hur mycket marknadsföring ska jag kräva av förlaget? Är det mest säljande att ha en pojke eller flicka som huvudkaraktär? Vilka åldersgrupper bör jag vända mig till?” och så vidare. Som om det bara var ett affärskoncept. Men huvudfrågan saknas alltid – vad ska du skriva om? Vad vill du berätta?

Titta inte på vad andra gör eller vad som är modernt. Ta det som bankar inombords. Om du själv lever dagligen med genusproblematiken i lesbiska familjer och det bankar så inom dig att du måste skriva en bok om det – då ska du absolut göra det. Men inte som ett modernt koncept som du tror ligger i tiden, det är en reklambyrås jobb. Läsaren märker om det är skrivet med intensitet och puls.

Annons

Bokhandlarna delar upp allt, det ena är lämpligt för tre till fem år och det andra för fem till tio år och så vidare. Jag gör en berättelse som jag själv tycker är intressant, och är den det så må den väl roa någon vuxen och något barn. Det beror på vem som håller i boken. En bra historia tål både stora och små läsare, man förstår den på olika plan. Moderna människor är så rädda och vill passa in och vara politiskt korrekta. Strunta i det och låt lusten i processen visa vägen. Om jag har varit helt besatt och gjort något som inte säljer så bra så har jag i alla fall haft jävligt roligt under tiden. Om det dessutom säljer bra, då är det ju överjävligt roligt!

Lästips! Astrid Lindgren är ständigt aktuell och evigt älskad. Men hur gjorde hon egentligen?