Gunilla Bergström: »Skippa marknadstänket«

»När jag gjorde Alfons hade jag en stark bild av hur han skulle se ut, och det var: Inte som de andra i alla fall! Det var mycket Disneysöta figurer då, violer och gulligheter. Förfärliga saker. Eller så var de sådär äckligt vuxet klatschiga och hurtiga liksom. Usch, jag hatar sådant som är barnanpassat fast på en vuxen snobbighetsnivå. Nej, jag ville först och främst göra en unge som inte var sockersöt och inte var klatschig, absolut inget av det. Jag satt en helg och gjorde sju-åtta gubbar, en del smala och en del längre, några kortare och några knubbiga och så blev det Alfons till slut. Jag gjorde honom som jag tyckte trevlig men inte söt, och stadig att se på.«

1. Barnböcker måste inte vara föredömen

Jag får då och då reaktioner på att Alfons pappa röker pipa, och att han fortsätter att göra det trots att de flesta är överens om att det är både omodernt och farligt. Men jag skriver inte om föredömen, jag skriver om hela personer med fel och brister, sådana som vi är. Alfons är en unge, en hyfsat schysst typ och emellanåt hyfsat jävlig också. Han kan smocka till en unge och sedan ångra sig, han är ingen ständig hedersgrabb. Han är ett barn, det är väldigt viktigt. Det är ingen som kräver att vuxenböcker ska vara föredömen, de får vara hur oanständiga som helst. Men när det kommer till barn gäller någon sorts fjantig beskyddarmentalitet. Violer är underbara men det finns också ogräs, livet är rikt på både det onda och det goda.