Sandra Beijer skildrar i sin senaste roman tre tolvåringar i mitten av 1990-talet – den tid då hon själv var tonåring.

Sandra Beijer: »Tonåringar är helt enkelt störiga«

I sin senaste ungdomsroman Mellan oss låter Sandra Beijer tre tolvåringar påbörja den plågsamma förvandlingen från barn till vuxna. Hur får hon sina tonårsskildringar så träffsäkra?

Du har nyss fyllt 35 år. Blir det svårare att skriva om ungdomar i takt med att du själv blir äldre?

– Nej, jag tror inte att det där har så mycket med ålder att göra. Mer med att jag inte har blivit förälder ännu. Så länge jag inte har egna barn, har jag en annan blick på barn och tonåringar. Jag har inte skiftat till ett utifrånperspektiv ännu utan känner mig fortfarande på många sätt som 13 år.

I Mellan oss börjar Minna sjuan. Hon och hennes kompisar drömmer om att bli populära och bekräftade – istället blir det tvärtom. Hur gjorde du för att skriva fram trovärdiga tolvåringar?

– Som författare måste man gå in i sig själv väldigt mycket, och en stor del i att skriva den här boken var att söka upp mitt inre tolvåriga jag. När jag hade hittat henne var det som om dörrar slogs upp överallt, på vid gavel, till alla möjliga minnen. Hur toaletterna i aulan såg ut, hur det luktade i tekniksalen … Hjärnan har mycket mer minneskapacitet än jag visste. Jag kände hur jag liksom breddades som människa under tiden. Det är fascinerande, hur det går att resa i tiden om man verkligen vill.

Hur var det att möta ditt tolvåriga jag?

– Väldigt intressant. Att gå in i sig själv är ju en del av skrivandet. Jag vet när jag är något på spåren, när jag får en känsla av att hitta fram till mig själv, till något jag inte visste att jag hade, som gått och grott i mig. Jag behövde skriva om den där tolvåriga personen för jag hade så mycket tankar kring den tiden. Det var skönt att få ur mig dem.

Annons

Vad var det du ville få ur dig?

– Just detta att vara fast i någonting jag inte hade valt själv. Alla tvingas bli tolv år med allt vad det innebär. Jag kände mig ofta instängd – både i min kropp, som jag hatade, och i skolan, som jag också hatade. Det var så klaustrofobiskt att inte få bestämma över sitt eget liv. Och samtidigt skulle jag börja bryta mig loss från mina föräldrar. Det är en tuff tid. Jag önskar att alla 13-åringar skulle få ledigt så att de kunde vara hemma och sova och äta chips. De borde inte behöva gå upp klockan åtta och absolut inte behöva vara i skolan.

Din bok utspelar sig på 1990-talet, då du själv var tonåring. Är den skriven för läsare som är tolv år i dag, eller för dem som var tolv år då?

– Jag tänker väldigt sällan att jag skriver för en specifik ålder, snarare för en specifik person. Alla mina böcker handlar mer eller mindre om någon som känner sig ensam och det är också den sortens människor jag skriver till. De kan lika gärna vara tolv år som 45. Men jag hade förstås funderingar kring vilken tid boken skulle utspela sig i. Min förläggare ville att jag skulle ta bort alla 90-talsreferenser, men jag har sparat en del. Det kändes viktigt att huvudpersonen Minna hade en tid att förhålla sig till. Hon kämpar hela tiden för att passa in i olika sammanhang, och den osäkerheten hade inte kommit fram lika tydligt om jag inte hade kunnat skildra de sammanhangen, med filofaxer och häxblandningar och CD-singlar. Det kändes bättre att låsa fast henne i en tonårstid som jag kan utan och innan.

Sandra Beijer

Född: 1984 i Stockholm.

Bor: Stockholm.

Bakgrund: Författare, krönikör och översättare. Har en av Sveriges största bloggar: Niotillfem (som numera återfinns på Elle.se).

Utgivning: Det handlar om dig (2014), Allt som blir kvar (2016) och Mellan oss (2019).

För den som vill skildra unga är det annars lätt att hamna i beskrivningar av nutida fenomen: sociala medier, appar, tidstypiska uttryck. Om man vill undvika det – vad är evigt?

Annons

– Samma sak som för människan i det stora hela: att allting handlar om relationer. Det har det gjort genom alla tider. Att läsa en kärleksroman från 1700-talet är egentligen ingen skillnad mot en roman om ung kärlek i dag. Okej, språket är annorlunda och karaktärerna har inte Snapchat, men problemen är exakt likadana. Människan är enkel, sen hur vi väljer att kommunicera med varandra har att göra med tiden. Ta TV-serien Skam till exempel. Det är ett Shakespearedrama, förflyttat till en norsk gymnasieskola.

Apropå det – när Skam släpptes som bok fick du uppdraget att skriva översättningen, bland annat för att du anses vara skicklig på ung dialog. Hur var det?

– Otroligt roligt! Jag hade faktiskt inte sett Skam överhuvudtaget när jag fick uppdraget. Jag översatte utifrån min egen känsla och först när jag var klar såg jag hela serien, sist av alla.

Så vad ska man ta fasta på när man vill skildra tonåringar?

– Jag tänker att det är en väldigt allvarlig tid, därför att händelser och konsekvenserna av dem känns oändliga. Nu, när jag är 35 år, vet jag att även om jag blir förälskad i någon, även om det känns på samma sätt som när jag var 15 år, så kan den känslan gå över, eller övergå i någonting annat. Allt har ett slut. Men när man är ung och olyckligt kär känns det som om man kommer att vara olyckligt kär tills man dör. Gör man något pinsamt i skolan tror man att »det här kommer jag att få bära alltid«. Det lilla blir så stort, det är liksom allt, och det är dödsallvar. En tonåring är det mest självcentrerade vi har, de tror att universum roterar runt dem.

Varför blir det så, tror du?

– Deras värld är så nedkrympt, minimerad till ett litet klassrum. Alltså: det klassrummet är allt. Det spelar ingen roll att det är krig i ett annat land om jag har fel skor. Det spelar ingen roll att folk svälter i Afrika om han inte tittar åt mitt håll.

Det låter inte särskilt sympatiskt?

– Nej, men behöver man vara sympatisk när man är tolv år? Man är inte en vuxen person, man har inte rösträtt. Tonåringar är störiga, det är bara så det är, det är en skör tid och man är lite rörig i huvudet. Vi ska vara varsamma om dem, så att de blir så bra som möjligt sen.