Ris eller ros?

En recension kan bli den yttersta bekräftelsen, eller förbannelsen som sänker ditt författarskap. Men kanske är det bättre att bli sågad än att inte bli omskriven alls ?

När Maria Adolfsson släppte sin debutroman … alla för en 2008 hade hon inte en tanke på att den skulle recenseras. Hon skrev den i samband med en livskris, och mest för sin egen skull. Så fick några vänner läsa, och alla sade: du måste skicka den till ett förlag!

− Jag trodde absolut inte att det skulle bli en riktigt bok. När jag sedan fick ett förlag så var det stora för mig att överhuvudtaget bli utgiven, jag var inte beredd på att folk skulle ha åsikter om boken.

Men recensioner fick hon, kanske för att hon var en halvoffentlig person i och med sitt dåvarande arbete som presstalesperson på Stockholms lokaltrafik. Många i landsortspress var mycket positiva, och det var också flera kritiker i större tidningar. Men en recension, den första hon läste, sved – en kort text på en av Sveriges största kultur­sidor. Recensenten skrev ganska avmätt och avfärdade bokens tre huvudpersoner som »tre ursnygga väninnor«.

− Jag fattade ingenting. För det hade jag vare sig skrivit eller tänkt. Jag behövde läsa om, och kolla med kompisar. Men nej, jag hade inte skrivit det någonstans.

− Det gjorde mig rätt förbaskad. Skriv gärna att det är dåligt, illa skrivet, inte spännande eller roligt eller vad som helst. Men påstå inte saker som jag inte har skrivit.

Hon anar själv, efter att ha pratat med några journalistvänner, att vissa recensenter inte ens läser böckerna de skriver om från pärm till pärm. Hur det nu var med den saken fick hon aldrig veta, men orden och den upplevda oförrätten har uppenbarligen etsat sig fast.

Annons

− Man lägger ner sin själ och sitt hjärta. Att skicka ut sitt manus i världen är som att skicka sina söner till fronten. Man vet inte vad man får tillbaka.

− När man får en sågning blir det lite som efter ett misslyckat kärleksförhållande. Det är klart man blir ledsen, men man känner sig lite dum också. Här har jag försökt mig på något, varför skulle jag göra det? Jag är ju bara en bluff.

Och även om kritikern, som i detta fall, kan ha fel i sak är det ändå denne som får sista ordet – att som författare göra ett motangrepp är ett oskrivet tabu. Det fick Håkan Nesser erfara då han reagerade på en (egentligen inte särskilt negativ) recension i Nerikes Allehanda. Han skrev till kritikern i fråga, och undrade: »Är det jag som inte kan skriva eller du som inte kan läsa?«. Mejlet lades ut i sin helhet på kulturchefens blogg vilket föranledde en debatt om reglerna mellan författare och kritiker. Nesser ansågs av de flesta kultursidesskribenter som pinsam.

Maria Adolfsson har visserligen fantiserat om att stöta ihop med den där kritikern och ge svar på tal, men vet bättre.

− Jag känner tillräckligt många journalister för att veta att det är en fajt som inte går att vinna. Och dessutom är jag ivrig förespråkare för pressfrihet och man kan inte tala om för någon vad den får skriva och inte. Även om man har god lust.

När vi talas vid är det en dryg månad kvar tills hennes nästa bok kommer ut – den förhands­hajpade kriminalromanen Felsteg. Den utspelar sig på den fiktiva ögruppen Doggerland och handlar om kriminalinspektören Karen Eiken Hornby. Boken har redan innan den släppts sålts till 14 länder.

− I recensionssynpunkt tror jag inte det är positivt. Än en gång ska en svensk kvinna skriva en deckare… jag kan tänka mig att kulturjournalister kan bli lite irriterade över det och undra vad det är som är så speciellt.

Är du orolig över vad som kommer att skrivas?

− Jag sitter inte och oroar mig för jag är inte där än tankemässigt. Men det är klart att det spelar roll. Jag skulle inte vara ärlig om jag sa att det inte skulle vara obehagligt om jag blev sågad det första som händer. Det skulle vara så sorgligt och tråkigt.

Annons

− I bästa fall bryter man inte ihop av en dålig recension, utan får revanschlusta. Jag tänker på han Frantzén som fick en riktigt dålig matrecension i en av de stora tidningarna och sedan kammade hem tre stjärnor i Michelinguiden.

För precis som smaken kan gå isär vad gäller lyxrestauranger, så har det förstås betydelse vem som recenserar en bok. Även om en kritiker ska luta sig mot kunskap och erfarenheter, bygger det i slutändan också på personligt tycke. Kanske har det de senaste decennierna också blivit viktigare med kritikernas personliga ingångar, att skribenten själv tar plats i texten. Konkurrensen är större och fler är frilansare, och det blir därför viktigare att i en recension också etablera sitt eget varumärke. Detta framkom i Lina Samuelssons avhandling Kritikens ordning från 2013, där hon jämförde litteraturkritiken åren 1906, 1956 och 2006. Här fann hon bland annat att recensionerna blivit mer »jag«-fixerade, där recensenten använder sig själv och sina egna upplevelser som utgångspunkt vid analysen av verket.

» Krasst uttryck kan man säga att kritikens funktion är att hjälpa till att sälja en vara på en marknad. «

Ett känt exempel är den numera historiska Ranelidfejden, där Linda Skugge skrev om Björn Ranelids Kvinnan är det första könet. Hon började texten med hur hon sett Ranelid på en fest, och kommenterade sedan hans utseende i samma mening som hon gjorde en sågning av boken. Det väckte en stormig debatt om hur elak man egentligen får vara i en recension, men också om kritikens saklighet. Man undrade på vilket sätt Linda Skugge, som tidigare inte recenserat litteratur, var kvalificerad för att skriva om Ranelids bok.

Så hur går det till när en bok ska läggas ut för recension? Therese Eriksson är frilansande litteraturkritiker sedan många år, med Svd Kultur och Västerbottens-Kuriren som största uppdragsgivare.

− Det är en växelverkan. När Svensk bokhandels katalog kommer knåpar jag ihop en önskelista på böcker för säsongen. Sedan kommer jag överens med redaktören månad för månad vilka titlar jag ska skriva om.

− Ganska ofta blir det sådana som jag önskat, men ibland kan de fråga mig om någon bok. Då kan det vara något mer oväntat, att redaktören säger att »ja, men detta vore det väl roligt om du skrev om«.

Väljer du böcker som du själv tror att du kommer tycka om eller är intresserad av?

− Jag brukar ofta vilja skriva om författare som jag skrivit om tidigare. Då är man inte så utlämnad till det enskilda verket utan kan säga något om författarskapet. Men det gör väl ibland att det blir viss likriktning, att man mutar in sina områden.

Det talas ibland nostalgiskt om tiden när en kritiker kunde lägga en hel vecka på en bokrecension. Therese Eriksson berättar att hon de senaste veckorna behövt läsa en bok om dagen. Ändå skulle hon inte kunna försörja sig enbart som kritiker, utan skriver också andra texter och modererar författarsamtal. Med tanke på arvodena, som i princip stått still de senaste tjugo åren, vill hon helst läsa något som väcker hennes intresse och nyfikenhet.

− Och om det är något kritikeryrket gjort med mig så är det att jag har blivit mycket mer negativt inställd till en tjock bok. Det är verkligen skillnad från när man bokslukarläste och bara älskade att få ge sig på en tegelsten. Det är inte alls lika roligt nu, när tidsåtgången kan räknas i pengar.

Vilken tycker du är kritikerns uppgift?

− Jag ser kritiken som en litterär genre där texten är självständig i sig, det handlar inte enbart om konsumentupplysning. Men den ska också vara läsartillvänd och öka intresset för litteratur och sätta boken i ett sammanhang. Jag tänker på kritik som folkbildande.

 

På recensionsdagen för Felsteg, den 5 april, ringer jag upp Maria Adolfsson. Hon har fått höra mycket positivt från vänner och bekanta, flera bokbloggar har skrivit och det blev en kort men fin recension i Amelia. Några recensioner i dagspress har det ännu inte blivit.

− Jag är inte förvånad. Dels är jag inte formellt debutant längre, och som jag uppfattat det är det mycket färre recensioner i dag. Och då är det ju sällan spänningslitteratur som recenseras, förstås.

En bok som Felsteg har svårt att ta sig igenom kritikens nålsöga. Tidigare anmäldes inte så ­kallad populärlitteratur. I dag kan deckare visserligen recenseras, men utbudet är så stort att det ofta rör sig om mycket omtalade titlar, som exempelvis Millenium-serien eller någon ny bok av Jo Nesbö. Mindre kända författare kan hoppas på att nämnas av DN:s Lotta Olsson som regelbundet tipsar om läsvärda deckare.

Redan på 1930-talet beklagade sig Virginia Woolf över att bokrecensionerna blivit kortare, att de skrevs snabbare och att de baserades på åsikter snarare än kunskap. I tidigare nämnda avhandling kom Lina Samuelsson fram till att det alltid har talats om kritikens kris, och senast i höstas var detta återigen på tapeten. Förläggaren och skribenten Carl-Michael Edenborg genomförde då en undersökning för Aftonbladet Kultur, och kunde se att antalet litteraturrecensioner i de stora dagstidningarna minskat med tolv procent från 2007 till 2017. Dessutom såg han att recensionerna blivit kortare och mindre fördjupande.

En liknande undersökning gjorde Johan Lundberg, för den marknadsliberala tankesmedjan Timbro, men jämförde här med 1987 och fann ett ännu större tapp. Detta, i kombination med att antalet titlar blivit allt fler, gör det förstås svårare att bli recenserad. Mats Jansson, professor i litteraturvetenskap, menar att värre än att bli sågad, är att inte bli omskriven alls.

− Jag tror att det värsta ur ett marknads­perspektiv är den totala tystnaden. Krasst uttryckt kan man säga att kritikens funktion är att hjälpa till att sälja en vara på en marknad. Kritiken fungerar som nyhetsförmedlare – talar om att en bok finns och gör den bekant.

− I det hänseendet är det nog bättre för en bok att bli sågad än att inte nämnas alls. För ju fler böcker som kommer ut, desto viktigare blir det att den finns med i urvalet av recenserade böcker.

Ordet kritik, som kommer från grekiskans ­krínein, betyder just »urskilja« och »avskilja«. Litteraturkritik i vid bemärkelse hittas redan i det gamla Grekland, men på 1700-talet etablerades litteraturkritiken som recension eller anmälan först i brittiska tidskrifter, och sedan i svenska tidningar, och fick den form den har också i dag. Det hängde ihop med framväxten av en ny borgerlig offentlighet och en ökande läsarkrets, där recensioner blev ett sätt att förmedla kännedom om författarens verk till en läsande allmänhet.

− Kritiken blev en länk mellan författaren och publiken. Den placerade in och värderade en författare för en borgerlig läsekrets som var tillräckligt välbeställd för att köpa dennes böcker, säger Mats Jansson.

Han berättar att den enskilda kritikern tidigare hade oerhörd makt. Dansken George Brandes kunde under slutet av 1800-talet hjälpa eller ­stjälpa ett författarskap. Detsamma gällde ­Svenska Dagbladets Fredrik Böök som hade en normerande roll under 1900-talets första decennier. En liknande position hade DN:s förstekritiker Bengt Holmqvist under efterkrigstiden, och senare kom Horace Engdahl att få en inflytelserik roll. Gemensamt för dessa män är att de i sina dagstidningar skrev för en relativt homogen läsekrets där en viss typ av litteratur uppmärksammades.

Under efterkrigstiden har kritikerns inflytande minskat och sedan interneteran tog sin början, menar Mats Jansson, går det inte längre att tala om några enskilda namn som besitter denna makt. Dels har kritikens kvantitet och betydelse minskat till förmån för annan typ av medial uppmärksamhet som exempelvis författarintervjuer och boktips i TV. Dels har hela medielandskapet diversifierats och kritik förekommer på många arenor vid sidan av dagstidningar. Bokbloggar och boksajter men också stora internationella kedjor som Amazon erbjuder i dag bedömningar av litteratur. Kort sagt: Litteraturkritiken i dagspress har minskat, men det offentliga samtalet om böcker har ökat.

Men trots det ökade urvalet böcker kan den som tar en snabb titt på dagstidningarnas sajter se att det ofta är samma titlar som recenseras. Vad beror det på?

− Viktigare i det avseendet än verkets kvalitet eller om författaren är berömd, är vilket förlag boken ges ut på. Om en författare ger ut på eget förlag är det i stort sett omöjligt att bli recenserad i dagspress. På mindre och medelstora förlag ökar chansen, och om boken är utgiven på något av de största förlagen är sannolikheten att bli recenserad ganska hög, säger Mats Jansson.

Det talas ofta om konkurrensen från bokbloggar, men i Sverige finns det ännu inte någon sådan som är tillräckligt stor för att kunna tävla med de stora papperstidningarna.

− Med bokbloggarna har kritikverksamheten demokratiserats men samtidigt är det tveksamt om alla dessa också har läsare. I USA finns exempel på inflytelserika bloggar, men jag kan inte se någon svensk bokblogg som har större genomslagskraft än dagspressen. Fortfarande slår det nog högre att få en fin recension i en dagstidning, än i en blogg.

Tre veckor efter recensionsdagen har det dykt upp flera recensioner av Maria Adolfssons Felsteg. Hon har fått positiva utlåtanden i landsortspress och också i SVT:s Go’kväll.

− Det är fantastiskt kul! Och det är ingen som skrivit ner den hittills. Jag åkte ju på några kritiska recensioner med förra boken, det var inte så roligt och lite svårt att hantera.

Någon besvikelse över att inte omskrivas i de större tidningarna känner hon inte. Boken säljer bra och har nu sålts till ännu fler länder.

− Men något jag tänkt på sedan vi pratade, är att alla omdömen riskerar att påverka ens fortsatta skrivande. Och det vill jag inte. Jag tror att det är svårt att frigöra sig från om någon skriver att det är för si eller för så. Då hade jag säkert haft det i bakhuvudet sen när jag skrivit. Så nej, jag är inte besviken. Det är faktiskt lite skönt att slippa det, säger Maria Adolfsson men tillägger:

− Fast det förstås, jag skulle ju inte tacka nej till en fin recension av Lotta Olsson i DN.

 

Fotnot: Några veckor efter att vi träffade Maria Adolfsson utsåg Lotta Olsson Felsteg till vårens bästa deckare.