Ljus feelgood i mörka tider

Böcker med syftet att glädja och lyfta läsaren har aldrig haft hög status. Men säljer gör de – mer än någonsin. Skriva tog rygg på Pia Printz, grundare till ett av de första svenska förlagen med inriktning på feelgood.

Pia Printz går med raska steg över den grå filtmattan på Svenska Mässan. Hon är trött i huvudet efter en hel dag av möten med förlag och författare, toppad med en sen kväll på Park – branschens interna mingelplats efter att Bokmässan stängt för kvällen. Men den hårda gårdagen syns inte på utsidan: ett leende på läpparna, håret stajlat i blonda lockar, välstruken prickig klänning. I dag ska hon mest stå i montern.

Förläggarkollegan Christoffer Holst står redan vid säljdisken. Snart ansluter marknadschef Anna Levahn, med en blommig kaffemugg i handen.

– Har vi nog av de här?

Pia vänder sig mot Anna och pekar på en av deras »julböcker«. Subgenren, med mycket krispiga snölandskap, komplicerade familjerelationer och romantik, har slagit stort sedan Printz introducerade den för några år sedan – den har till och med fått en egen liten sektion i montern, prydd av en minijulgran i plast.

Första gången Pia var på Bokmässan med sitt då nystartade förlag Printz Publishing bestod montern av en lastpall med den skrikigt orangea boken En dag av David Nicholls. Sedan dess har både antalet böcker och antalet kvadratmeter på mässan vuxit snabbt; i år har Printz slukat den tidigare montergrannens utrymme. En rad andra förlag med stor och växande feelgoodutgivning – Harper Collins Nordic, Bokfabriken, Lind & co, Louise Bäckelin – ligger ett stenkast bort i vimlet.

 

Annons

Några veckor före Bokmässan kliver jag in på Printz kontor i Gamla stan i Stockholm. Det är högt i tak, vita väggar, kulörta lampslingor. Pia Printz slår sig ner i soffan, bokhyllorna bakom är sprängfulla med titlar i pastelliga färger. Hon skär ut en kvarts bulle och stoppar in i munnen.

– Vi råkade landa i en trend utan att riktigt veta om det, sammanfattar hon den resa som förlaget gjort sedan starten 2010.

Som konstvetare arbetade Pia på Nationalmuseum innan hon bytte riktning och började jobba som redaktör på Bonnier tidskrifter. När hon ville ta steget in i böckernas värld slog finanskrisen till. Som om det inte var svårt nog att få in en fot redan.

Men när Pias mamma dog 2009, hände något.

– Jag fick en sorts livskris, och tänkte: »Om vi ska dö, då kan vi väl lika gärna göra något kul innan?« Jag tappade liksom koncepterna lite grann. Den där vanliga rädslan, »tänk om det blir misslyckat och dåligt eller fel« … jag kände bara: »Skiter väl jag i.«

När hon läste den nyutkomna One day blev hon så förtjust att hon ville ge ut den på svenska.

– Jag mejlade Norstedts, som gett ut hans tidigare böcker, och frågade: »Kommer ni ge ut den här?« De sa att det inte fanns några sådana planer.

Pia googlade och plöjde branschtidningen Svensk Bokhandel för att få ett hum om vad hon gett sig in på. Sedan hörde hon av sig till det brittiska förlaget, berättade varför hon älskade boken, bjöd 1 100 pund – och fick ett ja.

– Jag hade enorm tur. Boken hade inte lyft än i England, han räknades som en författare på dekis. Det ser ju bra ut om man har sålt en bok till flera länder, så de såg väl bara Sverige som ett land till.

Annons

En kvarts miljon böcker senare var det en väldigt lyckad start. Pia anställde Anna Levahn som marknadsförare. Devisen sedan dess har varit »intelligent underhållning«.

Ganska snart märkte de att folk i branschen hade ögonen på dem. Flera nya förlag dök upp med liknande inriktning. Och de etablerade förlagen köpte in titlar de tidigare inte tittat åt.

Beröringsskräcken när det gäller feelgood märks inte i branschen, konstaterar Anna Levahn (t h), marknadschef på Printz. »Alla vet att det här säljer, folk är bara glada. Men det är svårare att introducera i sin bokklubb. Där väljer man någon poet istället.«

Begreppet »feelgood« är lite löst i kanterna. Till att börja med finns det mest i Sverige. I många andra länder använder man den bredare benämningen women’s fiction. Maria Nilson, universitetslektor inom populärkultur på Linnéuniversitetet, är en av få svenska forskare som ägnat sig åt området.

När jag ringer förbereder Maria en föreläsning om just feelgood.

– Jag skulle inte säga att det är en genre, mer som en etikett, eftersom feelgood kan vara så oerhört många saker. Men det är böcker som är snälla och glada, och där det går väl. Och den typen av litteratur har vi alltid haft.

Maria nämner vissa folksagor som exempel. I mer modern tid är Jane Austen en av föregångarna, liksom systrarna Brontë och deras kärleksromaner. I Sverige utkom under mitten av 1900-talet en rad så kallade herrgårdsromaner – kärleksskildringar i vackra herrgårdsmiljöer – bland annat serien Gårdarna runt sjön av Birgit Th Sparre. Och 1980-talet dröp av bästsäljande brittiska romaner av författare som Shirley Conran och Jackie Collins, med fokus på karriär och kärleksintriger. På 90-talet kom chick lit, ofta om unga storstadskvinnor. Dagens våg av feelgood är till viss del sprungen ur den.

– Om man ska hårdra det, är en hel del feelgood skriven av de författare som tidigare skrev chick lit. Skillnaden är att hjältinnorna har vuxit upp och flyttat ut på landet, säger Maria Nilson.

Kärlek är fortfarande en vanlig ingrediens. Men till skillnad från romancegenren är det inte kärleken som driver hela berättelsen. Ofta är huvudkaraktärens utveckling och vänskapsrelationer viktigare. Vissa böcker har knappt någon romantik alls. Den minsta gemensamma nämnaren är egentligen att slutet måste ge hopp eller tröst.

– Man kan förstås diskutera vad ett sådant slut egentligen innebär, säger Maria Nilson. Jojo Moyes Livet efter dig slutar med att en av nyckelkaraktärerna tar livet av sig. Ändå finns det ett hopp – huvudkaraktären är stark och tar sig vidare i livet.

Pia Printz är inne på samma spår – böckerna får gärna rymma mörker. Men hur mycket?

– Lucy Diamond börjar ett par av sina böcker med att någon förlorat ett barn, och sedan hittar nya vägar i livet. Men var gränsen går … incest tror jag skulle vara svårt att skriva om. Huvudsaken är att läsaren inte känner sig nedtryckt när hon slår ihop boken.

Kollegan Christoffer Holst betonar ytterligare två ingredienser:

– Det måste vara en mysig miljö. Jag skulle aldrig läsa en feelgood om någon som jobbar på Scania, där det inte finns någon form av eskapism överhuvudtaget. Och man måste ha sympatiska karaktärer. Man kan hata huvudpersonen i början, som Fredrik Backmans Ove, men sedan måste man börja gilla den.

Och kanske viktigast: huvudpersonerna ska vara kvinnor. Nästan alla som skriver och läser – och arbetar inom – genren är också kvinnor. Christoffer Holst är ett av få undantag. Han kom till förlaget 2016 från tidnings- och eventsatsningen Books & Dreams.

– Det är klart att läsandet går tillbaka till könsrollerna. Rastlösa flickor blir tillsagda att sätta sig och läsa en bok, killar uppmanas att springa tio varv runt huset. Jag vet inte om det kommer ändras med kommande generationer. Det hade väl varit kul. Men jag tänker nästan aldrig på saken. Förutsättningarna är en sådan självklarhet när man jobbar i branschen.

Christoffer är även själv författare. När förlaget Harlequin lanserade en tävling skrev han en romantisk komedi, hamnade på andra plats och blev upplockad av ett annat förlag som ville ge ut boken. Han skiljer ut sig i genren, inte bara för att han är man, utan för att Mitt hjärta går på är en kärleksberättelse med två killar i huvudrollen.

– De böcker jag dittills hade läst om gaypar var sorgliga uppväxtskildringar. Jag ville egentligen bara ha en feelgood på temat istället, för det är det jag tycker om att läsa själv.

Maria Nilson läser enorma mängder feelgood både i sin forskning och privat, och kan se hur vissa gränser går att överskrida – men inte andra.

– Psykisk ohälsa är okej, men extremt sällan handlar det om andra relationer än heteronormativa. När det gäller det feministiska perspektivet är bilden splittrad. Det finns många svenska feelgoodromaner med en intressant diskussion om makt och att slå sig fri. Men en del av de brittiska översatta böckerna är kvar på 50-talet – väldigt gammaldags.

 

Att det gått så oerhört bra för feelgoodböcker just de senaste åren är Maria Nilson inte särskilt förvånad över.

– Vi har en populärkultur som är väldigt cynisk och bitter, allting går åt helvete ungefär och så kommer drakarna och äter upp oss. Game of thrones, Walking dead … och all krim, med styckade kvinnokroppar. Inte konstigt att det kommer en motvåg.

Men som populärlitteratur, dessutom kvinnlig, har böckerna fortfarande låg status i det finlitterära rummet. Det märks inte minst på universiteten: utomlands finns ett allt större forskningsnätverk på området men i Sverige går det trögare.

– Vi har en väldigt stark realistisk tradition i svensk litteratur, från 30-talets arbetarlitteratur till 70-talets vardagsrealism, säger Maria Nilson.

Böcker där läsaren har som mål att bli upplyft – genom självhjälpslitteratur eller en stunds verklighetsflykt – är inte lika väl ansedda.

– Det här har även att göra med att vi både inom universitetet och skolan betonar att man ska förhålla sig till kritiskt till det man läser. Men det är inte det enda sättet att läsa. Vi behöver också läsa för att koppla av eller känna oss glada, rädda eller upphetsade. Men de läsarna och författarna har vi inte intresserat oss för att forska om.

Statushierarkin märks också på vilka böcker som recenseras och inte. Maria Nilsson nämner Martina Haag.

– Hon är ett utmärkt exempel på hur konservativt det är i Sverige. Hon skrev ju bra redan från början, men hennes tidigare böcker fick inga recensioner på kultursidorna. Och så skriver hon en roman om skilsmässa och elände – och då plockas hon upp.

Haag släppte sin första roman, Underbar och älskad av alla, 2005. Redan då valde hon att lägga handlingen väldigt nära sig själv: huvudkaraktären är en arbetslös skådis som drömmer om ett jobb på Dramaten. Sedan fortsatte hon med humoristiska romaner i liknande stil. Utifrån ser det ut som en stor omsvängning när hon gav ut skilsmässoskildringen Det är något som inte stämmer.

– Det var inget val, det var en nödvändighet, förklarar Martina Haag. Jag försökte skriva om något annat. Men det blev bara förljuget. Det är svårt att skriva något som ska vara enbart kul om du själv har sorg. Men skiftet handlade också om att jag blivit äldre och fått andra erfarenheter.

Övergången, att plötsligt bli betraktad som en »litterär författare«, har hon inte tänkt så mycket på.

– För en författare som längtat ihjäl sig efter finrummet hade det varit större. Men det är inte där jag är. Jag, och min bok, är liksom hemma i soffan hos folk som blivit lämnade. Det starkaste med boken är ju hur många som blivit hjälpta av den i sin egen skilsmässa.

– Just nu arbetar jag med en TV-serie om kvinnor som befinner sig i olika former av kris. Och en skräckgrej. Och en generationsöverskridande pensionärskomedi om döden – film och bok. Är jag i finrummet eller fulrummet? Jag har ingen aning.

Många tycker ändå att litteraturens genre- och statusgränser är tydligare än inom andra konstformer. Christoffer Holst tar upp TV-serien Vår tid är nu.

– Om man hade skrivit den berättelsen som bok hade nog många sagt: »Det här är ju tantsnusk!« Den är ju jättebra gjord – men innehållsmässigt är det en Allersroman. I TV är det mer respekterat med mallat och lättillgängligt innehåll.

– Sedan är det överlag så när man riktar sig till den stora massan, och jobbar mer med folklighet, att det inte är okej här i Stockholms innerstad – om man inte gör det lite ironiskt. I resten av landet är det ju inte så.

 

Från att tidigare arbetat främst med brittiska översättningar ger Printz och andra förlag i dag ut fler svenska feelgoodförfattare. Camilla Davidsson är en av dem, och hon illustrerar också en av de starkaste trenderna just nu, både genom sitt liv och sitt författarskap: rörelsen från staden till landsbygden.

Som ung jobbade Camilla med marknadsföring på olika internationella bolag i Stockholm och tyckte att det bara fanns en väg: spikrakt uppåt. Efter en avslutad relation behövde Camilla komma iväg, och bestämde sig för att genomföra »caminon« – den berömda pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela.

– Det hände något när det enda jag skulle göra varje dag var att vandra. Ingen man möter har några attribut som berättar vem de är. Jag började skala av lager efter lager på mig själv också, och insåg att inuti fanns en helt annan person, inte alls den som jag trodde att jag var.

Tillbaka i Stockholm blev hon tillsammans med sin före detta kille, och de fick snart tvillingar tillsammans. På BB berättade hennes kille att han fått möjlighet att ta över ett bed & breakfast på Fårö. Camilla slutade sitt arbete, skötte pensionatet om somrarna och funderade på vad hon skulle göra härnäst. Då kom bokidén – första delen i serien om Emma följer i stort sett Camillas egna upplevelser.

2012 flyttade Camilla och hennes familj till Åre. Längtan efter natur, landsbygd och att »hoppa av ekorrhjulet« tror Camilla delvis handlar om att många är så stressade och duktiga konsumenter, precis som hon själv var, och tappar bort vilka de är och vad de vill. Camilla skildrar dock inte främst landsbygden främst i sina böcker – än.

– Jag använder naturen som bollplank för funderingar. Extremt romantiserande skulle man kunna säga. Men jag är inte ute efter att gestalta livet på landet, det handlar mer om den inre konflikten, vad som händer när man kommer bort från sin invanda miljö.

Liksom Martina Haag drivs Camilla Davidsson i stor utsträckning av förhoppningen om att hennes böcker ska ge stöd och kraft åt andra.

– Jag hade gått och mått dåligt i tio år, för att jag vägrat lyssna inåt. Om jag kan hjälpa någon annan människa att göra en förändring tidigare än så, så är det fantastiskt. Och det har faktiskt visat sig fungera. Jag vet inte hur ofta jag varit medskyldig till att folk har vandrat caminon, sagt upp sig, skiljt sig … Vilket, när det blir bra, är helt fantastiskt.

 

En annan framgångsrik nisch är roliga må bra-berättelser om pensionärer. En av de första på området var Karin Brunk Holmqvist, som 54 år gammal debuterade med Potensgivarna. Då fick hon bekosta halva utgivningen själv, innan förlaget förstod vad de fått i häderna. Elva böcker senare har hennes Österlenserie sålt över 1,5 miljoner exemplar bara i Sverige. Att hon valde äldre karaktärer var något som föll sig naturligt, berättar Karin.

– Jag har alltid tyckt om äldre människor. Att de ofta är spontana, ärliga och härliga, och har mycket klokhet att komma med. Och jag ville lyfta fram dem som inte gör så stort väsen av sig, men som utgör en del av ryggraden i vårt samhälle.

– För mig var det också rätt självklart att skriva humoristiskt. Som socionom kom jag ofta i kontakt med personer i kris. Att komma hem och skriva på eländiga teman, det orkade jag inte med.

Nyligen utkom Karins trettonde bok i Österlenserien. Planen är att skriva fem till innan hon – om fem år – fyller 80.

– Jag får positiva brev nästan varje vecka, ofta från människor som är sjuka och tycker att böckerna ger så mycket glädje. Redan när Potensgivarna kom ut ringde en kvinna från ett äldreboende i Dalarna. Hon berättade att hon hade läst högt på boendet, och att en gammal tant sa: »Kan du inte läsa färdigt i dag? Jag är så rädd att jag ska dö och inte får höra slutet.«

Karin Brunk Holmqvist konstaterar att många med en tung vardag kopplar av genom humor- och feelgoodböcker. »Med det sagt behöver inte böckerna vara ytliga och banala, ofta finns ett djup och ett budskap.«

Det är lördag i Göteborg, Bokmässans tredje dag. För första gången har feelgoodlitteraturen fått en helt egen scen, dekorerad med en mjuk soffa, en äldre gammalrosa stol och lila spotlights. Bland annat David Nicholls är på plats, författaren som allt började med för Pia Printz. Det är dock inte hans nya roman som säljer mest i år. Det gör den helt nya Bergens stjärnor av Jojo Moyes – en roman som grundar sig i en verklig historia från 1930-talets Kentucky, där fem ridande bibliotekarier beger sig ut på äventyr.

I dag är feelgoodlitteraturen läst av unga och gamla, i storstad och på landsbygd. Moyes förra bok, En andra chans, var den näst mest utlånade boken 2018 på Göteborgs stadsbibliotek. Och den digitala samlingsplatsen för biblioteken i nord-östra Skåne visar att läsarnas lån, när deckarna utesluts, domineras totalt av feelgoodförfattare som Moyes, Karin Brunk Holmqvist och Tamara McKinley. Bland ljudböckerna börjar de också ta för sig, även om deckarförfattarna fortfarande dominerar.

– Feelgood funkar väldigt bra i ljud eftersom det ofta är enkelt berättade historier som är lätta att hänga med i om man viker tvätt eller gör något annat, konstaterar Pia Printz.

Sedan ett år tillbaka ägs Printz av Norstedts, som i sin tur ägs av ljudboksjätten Storytel. Än så länge har Printz dock förblivit autonoma. 2020 kommer de att satsa på ännu fler svenska författare.

– Det är klart vi funderar på vart vi och den här genren är på väg, säger Pia. Vem vet vart det tar vägen. Folk kanske tröttnar.

Än så länge har det i alla fall inte hänt. När förlagen summerar siffrorna efter mässan är det ett som sticker ut. Medan exempelvis Bonniers och Norstedts tappade fem respektive tio procent av sin försäljning jämfört med förra året, ökade Printz med 18 procent.