Ljudboken förändrar litteraturen

Inläsningar av romaner har fått konkurrens av historier som skrivs direkt för att bli tal. Ljudböckerna håller på att förändras och bli en helt egen genre. Både Sveriges Radio och Storytel har rekryterat författare till att skapa nya skönlitterära följetänger, så kallad scripted audio. Men det är ett format som ställer nya krav på berättandet.

Det räckte med arbetstiteln för att Sara Bergmark Elfgren skulle fastna för projektet och lägga sin roman på hyllan för ett tag. Malin Axelsson, konstnärlig ledare för Sveriges Radio Drama, kontaktade henne och frågade om hon ville skriva en poddserie åt skräck- och spänningshållet och vara showrunner för ett litet team författare som hon skulle få handplocka helt efter egna önskemål. Tydligare än så var egentligen inte uppdraget, men det fanns ett förslag på namn och det namnet var De dödas röster.

– Det lät roligt, inte minst att få vara showrunner. Och jag fick idén till vad serien skulle handla om nästan direkt efter att ha träffat Malin. Det var ungefär som med Cirkeln som jag skrev med Mats Strandberg. Den började egentligen bara med tanken på att det vore kul att skriva om ett gäng tjejer i en svensk småstad som var häxor. Här insåg jag att jag ville skriva en historia om ett kompisgäng med mörka hemligheter, en berättelse som utspelade sig på flera tidsplan. Och jag ville använda titeln De dödas röster på flera nivåer i berättelsen.

 

Hon rekryterade Judith Kiros, Gustav Tegby, Erika Stark och Mattias J Skoglund, som även har regisserat, som avsnittsförfattare. Själva formen var oprövad. Poddserien skulle inte vara ren radioteater; tilltalet skulle vara ett annat – mer åt den amerikanska kriminalpodden Serial eller P3 Dokumentär.

– En annan skillnad är att folk oftast lyssnar på poddar i hörlurar. Klassisk radioteater skulle spelas ur högtalare, vi ville få en mer intim ton. Så det blev på många sätt ett pilotprojekt.

Lästips! Att skriva för ljud är att överrösta lokaltrafikens brus och vara sällskap vid diskhon. Är du redo för ljudboksboomen?

Resan till den färdiga versionen av De dödas röster handlade delvis om ett nytt sätt att utforma fiktion.

Annons

– Malin berättade att så kallad scripted audio är vad alla letar efter nu, även internationellt. Det är logiskt på sätt och vis. Och det beror förstås på poddens framväxt; att den formen blivit så populär – i kombination med teveserierna och att man vill konsumera berättelser i flera delar.

Som författare såg hon bland annat möjligheten att leka med formen på ett annat sätt än vad som brukar fungera i böcker.

I en följetong som den här får varje avsnitt vara en egen enhet och de kan ha lite olika smak, temperatur och känsla. En bok ska oftast vara en sammanhållen helhet, här går det att tillåta sig mer olika stämningar. Men man måste vara väldigt detaljorienterad och noggrann. Allt skrivs om många gånger, ibland efter en inspelning då man kanske hör att någonting inte funkar, eller bara får en bättre idé.

Ungefär samtidigt som De dödas röster släpptes kom de första serierna i Storytel Original, strömningstjänstens motsvarighet till Netflix Original. Ett antal författare hade fått i uppdrag att skriva originalföljetänger till företaget som del i ett experiment att utveckla ljudboken till ett helt eget medium.

 

För Storytel började det med Margit Sandemos Sagan om isfolket. Den 47 böcker långa fantasyserien handlar om ättlingarna till Tengel den onde; de som bland annat plågas av en förbannelse där vissa ”drabbade” får ta del av ”det onda arvet” och som följd får märkliga utseenden, mystiska krafter och exceptionellt stora penisar eller ”höga bröst”.

För ganska exakt tre år sedan hade skådespelerskan Julia Dufvenius inläsning av serien premiär på Storytel och blev en av strömingstjänstens absolut största succéer.

– När vi lade ut en fråga om intresset för Sagan om isfolket höll vår Facebooksida på att braka ihop, säger Anna Öqvist Ragnar som är förläggare på Storytel. Jag hade inte fattat hur stort intresset var.

Böckerna pytsades ut i säsonger och där någonstans föddes en första idé om det som skulle bli Storytel Original, den satsning på egenproducerade ljudböcker som precis har haft premiär. Idén kanske kan låta lite konstig, inte minst med tanke på att Storytel köpt förlagen Massolit och Norstedts och därmed inte direkt borde lida någon brist på böcker att läsa in till sin tjänst. Men genom kundkontakter och undersökningar har Anna Öqvist Ragnar och hennes kollegor fått klart för sig att ljudböcker kan upplevas som svåra att hänga med i.

Annons

– Man blir lätt distraherad som lyssnare. Det behövs något lite rakare för att palla att lyssna och hålla sig kvar. Och Sagan om isfolket innehåller inga konstigheter. Det är ganska enkla recept, säger hon.

Lästips! Att skriva för ljud är att konkurrera med Facebook, att överrösta lokaltrafikens brus och vara sällskap vid diskhon. Det är också att överlåta sitt manus till en skådespelare – som kanske är viktigare för lyssnaren än du som författare.

»Att vi älskar att följa en person eller ett gäng människor under en längre tid är ju sedan länge etablerat inom bokvärlden, se bara på alla deckarserier«

Serierna i Storytel Original tar hänsyn till det. De är skrivna för att fungera direkt i hörlurarna, med ett direkt, ”pratigare”, språk, högt tempo och många cliffhangers. Tanken är att de ska funka när lyssnaren tränar för tjejmilen eller betalar på Hemköp. Det är inte alltid en höglitterär Augustprisvinnare funkar i den sortens sammanhang. På företaget har de också märkt att lyssnarna även söker på olika inläsare. Därför är det tänkt att en och samma person ska ha hand om hela serien så att hen ska kunna leva sig in i och verkligen kunna hela den potentiellt väldigt långa berättelsen.

Det finns förstås även en strikt affärsmässig anledning till att Storytel Original valt följetongsformen.

– Man behöver förstås unikt material, men också material som får lyssnaren att stanna kvar ännu en månad. Han eller hon ska ju känna att här finns hur mycket som helst som ingen annan har. Allt det där ligger i prenumerationens natur och följetänger har ju alltid varit populära. Charles Dickens böcker gick som följetong, i Japan finns det sms-noveller som går bra och som går att köpa i mobilen. Vi ville testa något eget.

Hennes kollega, Storytel-förläggaren Bia Sigge, fyller i:

– De ska vara rakare och inte ha för mycket blommighet i språket. Berättandet ska vara mer fokuserat och renodlat och förstås innehålla många cliffhangers som pekar framåt mot nästa avsnitt. Nu är det ingen som gjort det än, men man skulle också kunna tänka sig en serie som följer ett antal karaktärer som i tv-serien Vänner.

En motsvarighet till en sitcom alltså, där handlingen i viss mån kan vara underordnad huvudpersonerna. Det skulle gå att testa. Och det är en av de saker som Anna Öqvist Ragnar och Bia Sigge ser som styrkan med formatet; blandningen av nytänkande och gammalt beprövat koncept. I själva verket svarar följetongsformen mot något väldigt grundläggande i vårt sätt att konsumera berättelser.

  Jag tror att det är lite grand som när ens mamma läste för en på kvällen, säger Anna Öqvist Ragnar. Plötsligt knäppte hon igen boken och sa att nu får vi läsa resten imorgon. Och det hände ofta när man var mitt i och hade sugits in. Nyfikenheten väcks på ett effektivt sätt. Man kan inte låta bli att vilja veta hur det går. Det är ju därför deckare fungerar.

 

En av författarna som rekryterades till Storytel Original var Daniel Åberg. Han var ”ljudboksvän sedan länge” och hade bloggat en hel del om formatet och varit med och debatterat dess framväxt i branschpressen. Och sin förra roman läste han in på eget bevåg, något som Storytel då uppmärksammade på sin blogg. Så det föll sig naturligt.

– Jag har alltid gillat att skriva berättelser med högt driv och framåtrörelse och då är följetongsformatet – där man hela tiden ska lockas in i nästa avsnitt – perfekt. Att lyckas hålla kvar läsarna är ju en konst, säger han.

Hans berättelse Virus är en dystopi där mänskligheten under fyra dagar går från någon sorts normaltillstånd till närmast utplånad. Det är redan klart att det blir en andra säsong som kommer i vinter.

– Att vi älskar att följa en person eller ett gäng människor under en längre tid är ju sedan länge etablerat inom bokvärlden, se bara på alla deckarserier där en inte obetydlig del av behållningen ligger i att vi under ett antal år och böcker får följa exempelvis en kriminalare vars liv utvecklas i takt med tidens gång. Storytel Original är ju tänkt att fungera på samma sätt. Sedan har författarna som skrivit för Storytel Original valt att tackla uppgiften på olika sätt, jag har en berättelse som till sin form liknar en traditionell roman, men några liknar mer tv-serier där varje enskilt avsnitt innehåller en avslutad historia samtidigt som det kanske finns en större berättelse som löper i bakgrunden. Det är spännande. Genren är på sätt och vis fortfarande i början av sin utveckling.

Lästips! Vilken typ av manus letar förlagen efter och vad letar de INTE efter? Vi bad fyra förläggare rannsaka sig själva.

Svårigheten låg främst i att han tvingades behärska sitt språk och dämpa ”språkliga tics”.

– Jag har en förmåga, eller ovana, att skriva rätt omständliga meningar fyllda av bisatser i tid och otid. Det fungerar oftast i tryck, men kan bli svårt att hantera vid inläsning. Det har jag jobbat hårt med att komma ifrån.

En annan av de författare som Storytel var i kontakt med redan tidigt var Ida Kjellin som främst arbetat med tv-manus och bland annat skrev julkalendern Piratskattens hemlighet som gick i december 2014. Just nu skriver hon en serie om en kvinnlig äventyrare på tjugotalet.

– Det känns som att jag har hjälp av att ha skrivit tv-serier. Ingenting kan vara jobbigare än att skriva en julkalender och därför känner jag mig ganska säker på cliffhangers och vet att ingen del kan ha någon startsträcka, det går inte att gå ner i tempo för mycket. Varje del måste innehålla allting som går att hitta i en hel bok, det måste vara lite rolig karaktärsutveckling i varje avsnitt och så klart någon sorts dramaturgisk kurva samtidigt som det finns en större båge.

– Jag försöker variera mig i alla de tio delarna och identifiera vilket stort problem som ska kunna introduceras i början av varje del. Men nu behövs det förstås mer text än i ett tv-manus…

 

Skillnaderna mellan Storytel Originals och Sveriges Radios satsning med De dödas röster är förstås stora, även om båda projekten till stor del handlar om att utveckla ljudbaserat berättande i en ny riktning. För Sara Bergmark Elfgren var det lite som att skriva en tv-serie, ”fast där lyssnaren skapar sina egna bilder”.

– Det är ett annat tilltal än vanlig radioteater, säger hon. Och det är inte heller en inläst bok. En dramatiserad text är något annat. Det finns en annan sorts nu-upplevelse i den.

Judith Kiros, en av de manusförfattare som hon tog till sin hjälp, är poet och en av grundarna till den feministiska och antirasistiska sajten Rummet. Hon kallar sig ”en kollektivmänniska” vilket underlättade arbetet. Manusförfattarna fick välja de avsnitt som Sara Bergmark Elfgren skissat upp och ibland hände det att bra stycken lyftes över till ett annat avsnitt som skrevs av en annan författare.

– Sånt får man acceptera, säger hon. Det handlar mycket om att tänka på berättelsen som helhet och inte att ett visst avsnitt tillhör mig och vilja briljera på egen hand. Fast personligen var mitt problem – förutom att ständigt fråga sig om det var läskigt – att stryka alla långa monologer. Jag skrev många och de blev bara kortare och kortare och kortare och försvann till slut helt och hållet.

Just dialoger och monologer var en inspirerande utmaning säger Judith Kiros.

– Vi lyssnade väldigt mycket på dokumentärer för att höra hur de intervjuade pratade. Det var intressant att de ofta beskrev saker ganska målande, även om de var traumatiska.

Även om Bia Sigge säger att man ska tänka mer som en manusförfattare än som en vanlig författare när man skriver för Storytel Original så tror varken hon eller Anna Öqvist Ragnar att Storytel Original kommer att gå samma väg som De dödas röster.

Lästips! Svårigheter att orientera sig i utbudet och försämrad kvalitet. Det är ett par av farhågorna med det växande antalet egenutgivare på bokmarknaden.

– Det är inget vi har råd med än, för det krävs skådisar, regissörer och grejer, säger Anna Öqvist Ragnar. Det blir ett jätteprojekt som nästan bara Sveriges Radio kan göra. Vi ska inte lägga till något i onödan utan bara hjälpa lyssnaren att behålla bubblan. Ska man till exempel arbeta med bakgrundsljud så måste man höra hela miljön och vara oerhört konsekvent. Samtidigt så öppnar det förstås upp en massa dörrar för hur man kan berätta. Jag tyckte ju att Serial löste det hela på ett smart sätt. Det gick att höra att saker hände under produktionen och det gav en extra nerv. Sånt kan man använda för att utveckla berättandet.