Lek som Arundhati Roy

Tove Folkessons debutroman hade inte blivit till om det inte vore för förebildens mod. Här berättar Tove hur hon låtit sig inspireras av Arundhati Roys språkliga universum, som är fullt av egna uttryck och detaljer.

I höstas i samband med diverse bokmässor fick jag träffa Arundhati Roy. Det var en liten sak, för mänskligheten. Bland nazist­­demonstrationer och rasande debatter satt vi i en skybar och såg ut över Göteborg när piketbussarna rullade in. Hon såg på ruljansen med sorgsen men knappast uppgiven blick, författaren som nyss hade avslutat en hel roman om just höger­populism och de förödande följder den haft i hennes Indien. Men Arundhatis främsta förmåga som författare är kanske att hon kan se in i de mest fruktansvärda rum, utan att tappa tron på mänsklig­heten. För mig var det en overkligt stor sak att sitta där, med Henne. När jag började skriva min debutroman ­Kalmars jägarinnor satte jag en bild av Arundhati Roy på datorn. Jag hade aldrig skrivit en längre text, inte ens en novell. Och varje gång jag drabbades av tvivel – »det-här-kommer-aldrig-gå-kommer-ändå-aldrig-bli-något-lägg-ned« – och stängde dokumentet, så satt hon där med sin outgrundligt djupa blick och såg på mig tills jag fortsatte igen. Hon hade blivit min ikon, som en gudinna: The Storyteller. När refuseringarna från förlagen haglade fanns hon där, med sin uppfordrande min. Jag vet inte om Arundhati Roy läst Astrid Lindgren men hon utstrålade ­Jonathan Lejonhjärtas bevingade ord till Skorpan när han är rädd, och tvekar. Och någon liten lort ville jag inte vara. Så jag fortsatte. Skrev. Och blev refuserad. Och skrev igen.

Jag tror att alla behöver just detta: något som får dem att fortsätta.

ARUNDHATI ROY

Föddes 1961 i Sydindien, utbildade sig till arkitekt och jobbade som aerobics­instruktör samtidigt som hon började skriva filmmanus. Hon romandebut­erade med De små tingens Gud 1997 och slog igenom stort över hela världen, översattes till 30 språk och belönades med Bookerpriset. Sedan dess har hon engagerat sig politiskt i kampen mot högerpopulismen, ockup­ationen av Kashmir, samt kämpat för urfolkens rättigheter i norra Indien. Hon har publicerat poli­tiska essäer, som samlats i bokform, bland annat Capitalism – a ghost story, och Things that can and cannot be said om sitt möte med ­Edward Snowden. Hon har talat vid stora politiska konvent i hela världen, och bor och verkar i New Dehli. 2017 publicerade hon sin efterlängtade andra roman Den yttersta lyckans ministerium, som även den nominerades till Bookerpriset och översattes till ett 30-tal språk.


Vi beklagar, men du har gått in i väggen. Dessbättre är det bara en betalvägg.

Merparten av vårt material är öppet bara för våra prenumeranter (som gör det möjligt för oss att existera). Nu hoppas vi på dig också!

Som prenumerant får du:

  • Sveriges mest prisbelönta magasin i brevlådan varannan månad.
  • Fri tillgång till alla nummer digitalt samt färska artiklar som bara publiceras på hemsidan.
  • Fri bindningstid.

Dessutom får du rabatt i vår webbshop och inbjudningar till releasekvällar samt förhandsvisningar av både film och teater.

Klart jag ska bli prenumerant!

Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto

För dig som redan är prenumerant är det bara att logga in och botanisera i vårt digitala arkiv.

Glömt lösenord?


Artikeln publicerades i Skriva #3 2018 (12 juni 2018) och är skriven av .