I höstas i samband med diverse bokmässor fick jag träffa Arundhati Roy. Det var en liten sak, för mänskligheten. Bland nazistdemonstrationer och rasande debatter satt vi i en skybar och såg ut över Göteborg när piketbussarna rullade in. Hon såg på ruljansen med sorgsen men knappast uppgiven blick, författaren som nyss hade avslutat en hel roman om just högerpopulism och de förödande följder den haft i hennes Indien. Men Arundhatis främsta förmåga som författare är kanske att hon kan se in i de mest fruktansvärda rum, utan att tappa tron på mänskligheten. För mig var det en overkligt stor sak att sitta där, med Henne. När jag började skriva min debutroman Kalmars jägarinnor satte jag en bild av Arundhati Roy på datorn. Jag hade aldrig skrivit en längre text, inte ens en novell. Och varje gång jag drabbades av tvivel – »det-här-kommer-aldrig-gå-kommer-ändå-aldrig-bli-något-lägg-ned« – och stängde dokumentet, så satt hon där med sin outgrundligt djupa blick och såg på mig tills jag fortsatte igen. Hon hade blivit min ikon, som en gudinna: The Storyteller. När refuseringarna från förlagen haglade fanns hon där, med sin uppfordrande min. Jag vet inte om Arundhati Roy läst Astrid Lindgren men hon utstrålade Jonathan Lejonhjärtas bevingade ord till Skorpan när han är rädd, och tvekar. Och någon liten lort ville jag inte vara. Så jag fortsatte. Skrev. Och blev refuserad. Och skrev igen.
Jag tror att alla behöver just detta: något som får dem att fortsätta.
ARUNDHATI ROY
Föddes 1961 i Sydindien, utbildade sig till arkitekt och jobbade som aerobicsinstruktör samtidigt som hon började skriva filmmanus. Hon romandebuterade med De små tingens Gud 1997 och slog igenom stort över hela världen, översattes till 30 språk och belönades med Bookerpriset. Sedan dess har hon engagerat sig politiskt i kampen mot högerpopulismen, ockupationen av Kashmir, samt kämpat för urfolkens rättigheter i norra Indien. Hon har publicerat politiska essäer, som samlats i bokform, bland annat Capitalism – a ghost story, och Things that can and cannot be said om sitt möte med Edward Snowden. Hon har talat vid stora politiska konvent i hela världen, och bor och verkar i New Dehli. 2017 publicerade hon sin efterlängtade andra roman Den yttersta lyckans ministerium, som även den nominerades till Bookerpriset och översattes till ett 30-tal språk.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara medlem för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digitala Skriva!
Har du redan ett konto? Logga in här.
Andra läser
Självbiografi & Memoar
-
Sanna Samuelsson: »Alla har sitt liv som en språklig resurs«
Intervju
-
Klaus Stein: »Min önskan är att den ska slå ett slag för demokratin«
Intervju
-
Sofia Parland: »En större utforskning av vad sorg, våld och krig gör med en människa«
Intervju
-
Atefeh Sebdani: »För första gången som vuxen har jag gråtit över mig själv«
Intervju
