Lek som Arundhati Roy

Tove Folkessons debutroman hade inte blivit till om det inte vore för förebildens mod. Här berättar Tove hur hon låtit sig inspireras av Arundhati Roys språkliga universum, som är fullt av egna uttryck och detaljer.

I höstas i samband med diverse bokmässor fick jag träffa Arundhati Roy. Det var en liten sak, för mänskligheten. Bland nazist­­demonstrationer och rasande debatter satt vi i en skybar och såg ut över Göteborg när piketbussarna rullade in. Hon såg på ruljansen med sorgsen men knappast uppgiven blick, författaren som nyss hade avslutat en hel roman om just höger­populism och de förödande följder den haft i hennes Indien. Men Arundhatis främsta förmåga som författare är kanske att hon kan se in i de mest fruktansvärda rum, utan att tappa tron på mänsklig­heten. För mig var det en overkligt stor sak att sitta där, med Henne. När jag började skriva min debutroman ­Kalmars jägarinnor satte jag en bild av Arundhati Roy på datorn. Jag hade aldrig skrivit en längre text, inte ens en novell. Och varje gång jag drabbades av tvivel – »det-här-kommer-aldrig-gå-kommer-ändå-aldrig-bli-något-lägg-ned« – och stängde dokumentet, så satt hon där med sin outgrundligt djupa blick och såg på mig tills jag fortsatte igen. Hon hade blivit min ikon, som en gudinna: The Storyteller. När refuseringarna från förlagen haglade fanns hon där, med sin uppfordrande min. Jag vet inte om Arundhati Roy läst Astrid Lindgren men hon utstrålade ­Jonathan Lejonhjärtas bevingade ord till Skorpan när han är rädd, och tvekar. Och någon liten lort ville jag inte vara. Så jag fortsatte. Skrev. Och blev refuserad. Och skrev igen.

Jag tror att alla behöver just detta: något som får dem att fortsätta.

ARUNDHATI ROY

Föddes 1961 i Sydindien, utbildade sig till arkitekt och jobbade som aerobics­instruktör samtidigt som hon började skriva filmmanus. Hon romandebut­erade med De små tingens Gud 1997 och slog igenom stort över hela världen, översattes till 30 språk och belönades med Bookerpriset. Sedan dess har hon engagerat sig politiskt i kampen mot högerpopulismen, ockup­ationen av Kashmir, samt kämpat för urfolkens rättigheter i norra Indien. Hon har publicerat poli­tiska essäer, som samlats i bokform, bland annat Capitalism – a ghost story, och Things that can and cannot be said om sitt möte med ­Edward Snowden. Hon har talat vid stora politiska konvent i hela världen, och bor och verkar i New Dehli. 2017 publicerade hon sin efterlängtade andra roman Den yttersta lyckans ministerium, som även den nominerades till Bookerpriset och översattes till ett 30-tal språk.

TOVE FOLKESSON

Är född 1981, växte upp i Kalmar och bor numer på Öland efter många år i Stockholm. Hennes hyllade romantrilogi om den sökande småstadstjejen Eva Zackrisson består av Kalmars jägarinnor (2012), Sund (2015) och Ölandssången (2017). Debutboken ska bli film och den senaste romanen vann både ­Svenska Dagbladets och Aftonbladets ­litteraturpris. Hon är även verksam som musiker.

LÅT SPRÅKET TA MAKTEN

Jag hittade Arundhati Roys debutbok De små tingens Gud i mammas bokhylla långt innan jag själv börjat drömma om skrivande. När jag hade läst ut den kunde jag inte sluta, utan fortsatte direkt från början igen. Det var något med hennes språk. Jag ville stanna kvar i det.

Annons

Hon målade upp en alldeles särskild sorts universum i den sydindiska hålan där grymma saker pågick. Orden hade öppnat en lucka mot något jag kände igen, men inte kunde sätta fingret på. Det var inte exotiska dofter som fångade mig, det var tvärtom en känsla av att komma hem. Arundhati Roys språk gjorde världen, i all sin fruktansvärda våldsamhet, uthärdlig. Hennes sätt att leka med orden, slänga in nya uttryck, sammansättningar och förkortningar. Huvudperson­erna, tvillingbarnen Esta och Rahel, använder sitt enda vapen, språket, när de ironiserar över dumheter och gör de mäktiga männen löjliga. Roys förmåga att genom språket ta makten över berättelsen, fick mig att förstå hur jag själv hanterat min uppväxt. Hur jag alltid använt språket som ett skydd. En textremsa mellan mig och världen.

I min Kalmars jägarinnor låter jag ett gäng tjejer bygga upp ett eget språkligt universum. De skapar ord och uttryck som får dem att ta makten över sina kroppar, orättvisorna, killarna och de frånvarande vuxna. I den världen är Jägarinna det finaste man kan vara. Och man kan skita i om folk kallar en för hora, för det är ändå bättre än att vara Handbollstjej. De leker sönder den vanliga världen. Men kan vad som helst skämtas om? Kan till och med en våldtäkt skojas bort?

I De små tingens Gud är smärtpunkten en tragisk dödsolycka, och den visar sig vara det första tvillingarna inte kan rå på med sina finurliga språklekar. Sorgen tränger plötsligt genom allt. Varje skämt. Varje tugga sprickfärdigt fullmogen mango. Arundhati Roys sätt att närma sig katastrofen är genialt. Hon går i cirklar, berättar precis allt som finns att berätta utom om olyckan och de fruktansvärda följderna. När hon bygger upp sin romanvärld kring olyckan, till skillnad från hur författare ofta koncen­trerar sig på det dramatiska, gör det att vi som läsare känner av hela katastrofens magnitud när den väl avslöjas. Det är obarmhärtigt och skickligt genomfört. Hon får tid genom att hålla läsaren i ett järngrepp – antydningar, ständiga påminnelser om katastrofens förödelse – och kan istället ägna hela kapitel åt utsvävningar där hon bygger upp en släktberättelse över flera generationer. För att kunna förstå det våld som sker vid Historiens Hus, där den slutgiltiga uppgörelsen får ett avskyvärt avslut, behövs en tillbakablick över hundratals år av kolonialt förtryck, religiöst förtryck via kastsystemet, kapitalismens framfart i landet, men också en sargad familjs krossade drömmar, tragedier och hemligheter.

ETT EGET UNIVERSUM

Arundhati Roy var den stora internationella stjärnan under förra årets bokmässor. Vi hade blivit placerade i den nästan tomma skybaren och servitören kom fram med en pärm med drinkar. Vi ville ha bubbel. Han började räkna upp prosecco och cava och champagne och crèmant och höll fram en lång lista.

This is the west, sade hon och skrattade högt.

Alla dessa val.

Ge oss något bubbel bara, sade jag. På något vansinnigt vis hade jag nu fått möjlighet att moderera henne i ett panelsamtal på en av de alternativa mässorna. Eller, jag hade bjudit in henne, och hon hade tackat ja. Här uppe bland molnen skulle vi nu sitta för att prata ihop oss. Skåla i västvärldens gyllene droppar. Röka en cigarill. Och jag skulle få höra ­Arundhati berätta om sin familj, vilket var som att få bakgrunds­historien till hennes första roman, även om familjemedlemmarna så småningom börjat leva sitt eget liv. När vi satt där förklarade hon hur alla hänger ihop via släktband och händelser som inte finns med i de slutgiltiga böckerna. Och jag började förstå vad det är som gör hennes författarskap så unikt. Arundhati Roys totala hängiv­enhet och lojalitet med sina romangestalter. Hon lyssnar på dem dagligen. Frågar om råd. Vaknar och somnar med dem. Bär dem med sig var hon går. Och refererar till dem i var och varannan mening. Under dag­arna i Göteborg skulle jag höra hennes säga: »Att skriva en roman är att bygga upp ett universum och sedan bjuda någon du älskar att vandra igenom det.«

Och om hon kan lära oss något om skrivandets hantverk är det att det måste få ta tid.  Som sediment låter hon delar av berättelsen singla ner mot botten och byggas upp lager för lager. Tjugo år tog den andra romanen. Personerna som befolkar romanen behöver utrymme – ingen får beskrivas i förbifarten. Precis som författarinnan själv tar sig tid att se människor i ögonen, fnissa åt absurda detaljer, låter hon texten varsamt stanna till vid varje uppgiven gatsopare, eller grym ämbetsman. Ge dem färg, ett klädesplagg, en förlorad ungdomskärlek, en frukt att äta. Alltid både för- och efternamn. Som järnvägsdåren på milstolpen mot Cohin, han med en gen­omskinlig plastpåse på huvu­det. På en och en halv sida berättar hon genom en bifigurs öde om inbördes­kriget, krymplingarna eller så kallade veteraner, de stora politiska besluten som fortfarande skälver genom folket. Hon beskriver allt med en outtröttlig vilja att förstå den lilla människan i den stora strukturen.

Annons

SMÅ SAKER SOM GER LIV

Ständigt är det en större värld som styr individernas handlingar. Och just förmågan att skapa dessa världar, är ju det som får en att längta tillbaka in i en riktigt bra roman. I både Kalmars jägarinnor och min senaste bok Ölandssången har jag gjort så att platserna skapar själva berättelsen och inte tvärt­om. Platsen står över huvud­personen Eva, den dikterar hennes villkor, hennes värld. Och världarna beskrivs med stilgrepp som jag omedvetet tagit med mig efter alla omläsningar av De små tingens Gud. Ett exempel är besjälning som Roy alltid drar till det ytter­stas gräns – hon låter liv­lösa ting få känslor och tankar. Historiens Hus med taket som en neddragen hatt. Eller versala initialer för att skapa en införstådd känsla med läsaren, återkommande interna idiom. Där en felhörning påminner läsaren om att det är tvillingarnas värld vi befinner oss i, ingen annan. »En Nuggla « som hoar i den ekande tomma fabriken. Långa epitet på människor som återkommer gång på gång oavsett hur krångliga: »Apelsinläsk-Citronläskmannen«. Eller återkommande dofter som påminner om det förfärliga som ska ske. »Lukten av blod: som en fläkt av gamla rosor.«

Men också: citat, små sånger som sprängs in, roliga listor som bryter prosan. Jag hade inte fattat att det kunde vara så lekfullt att skriva romaner innan jag läste De små tingens Gud. Alla mina böcker inne­håller också ordlistor, sångtexter och fragment, talspråk och uppräknande av saker som kan te sig »onödiga«. Alltid utifrån vad huvudpersonerna ser, vet, längtar efter och förstår. De hakar upp sig på språkliga grejer, så som jag alltid nämner Kalmar (med omnejd), Världen (med omnejd) när det gäller någon plats som Kalmars jägar­innor skulle ta över. Det är alltså huvudpersonernas språk som bygger romanens universum. När hon zoomar in på detaljer, som att beskriva hur världen ser ut genom den genom­skinliga plastpåsen på järnvägsdårens huvud, för att i nästa sekund hastigt zooma ut och låta tvillingarna fundera över om de efter sin död ska lämna efter sig ett hål i världsrymden. Men för att göra världen levande, så att läsaren kan »komma in i den« behövs konkreta detaljer, så att man kan känna, höra, dofta och – senare – sakna den.

VÅGA TA RISKER

I Den yttersta lyckans mini­sterium är scenen New Delhi: alla människor, gatstumpar, lysrörsskyltar, hundar, träd med snirkliga initialer inristade i barken, politiska rörelser, demonstrationståg, övergivna kyrkogårdar och fåglar som kommer tillbaka i skymningen för att vila. Den boken inne­håller minst hundra namn­givna personer. Vilket är kanske det sämsta tipset man kan ge för en som vill lära sig att »hålla kvar läsaren«. Och resultatet är utmanande. Men samtidigt är det just den osvikliga integriteten som krävs för att bli en författare.

Man måste vara beredd att riskera något.

Gå dit där det bränner och stanna kvar.

Inte sluta förrän man är färdig.

Tills man har förstått något, som man inte förstod innan.

Arundhati Roy äger en kaxig tillit till läsaren, men också ett mod. De risker hon själv har tagit innebär att hon är hotad till döds i sitt hemland. Under vårt samtal visade hon upp en mobilbild av en vän och för­fat­tarkollega som nyligen blivit mördad. I Indien gjorde Arundhati inga officiella framträd­anden eftersom hon ville undvika att lanseringen av Den yttersta lyckans ministerium skulle förgås av olika spräng­attentat. Hon var inte uppgiven men luttrad, när vi talade om nazist­marschen. Sedan debuten som fick ett enormt internationellt genombrott har hon skrivit politiska essäer och ägnat sig åt aktivism mot den höger­populism som breder ut sig i Indien. Men ­efter tjugo år var den nya romanen, med alla dess vindlande gator och våldsamma bakgator, färdig att publiceras. Och när stunden var inne för vårt scensamtal pågick en mängd motdemonstrationer runt om i staden. Jag frågade Arundhati varför vi skulle sitta därinne medan folk var ute på gatorna och protesterade.

– Vi ska aldrig flytta på oss, för deras skull, sade hon.

Jag avslutade framträdandet med att berätta om bilden av henne. Hur hon i hemlighet varit min läromästare.

Ett nytt gapskratt brast ut och hon höll sig för munnen när hon svarade:

– En mycket opålitlig läromästare.