Konsten att fängsla

Det är inte bara ­författare som våndas över hur deras ord ska ­kunna fånga en publik. Skriva har träffat tre personer ur yrkeskårer där formuleringarna kan vara helt avgörande.

Prästen

»Jag håller min predikan en gång. Det är här och nu, sedan är det borta«

Att präster skriver mycket – var det något du tänkte på innan du valde yrke?

– Jag har alltid tyckt om att skriva och läsa – jag läste litteraturvetenskap och tänkte kanske bli kulturjournalist, innan jag bestämde mig för att bli präst. Men det är inte alltid man tänker på att skrivandet är en så stor del av jobbet. En vanlig vecka har jag en lunchandakt, en veckomässa, och så är det söndagens predikan. Dessutom skriver jag begravningstal, doptal, vigseltal och böner.

Vilken betydelse har det hur man lägger orden i en gudstjänst?

– Det har jättestor betydelse! Ord kan vara så laddade. Som det här med ordet synd. Vad är det? Många förknippar det med vissa typer av handlingar, och kan uppleva det som ett ord som trycker ner människor. Om jag ska använda det måste jag förklara vad jag menar med det. Handlar det mer om hur vi behandlar vår jord? Om vår konsumtion, och vilka konsekvenser den får för andra människor? Om jag inte kan prata om vad det handlar om, utelämnar jag hellre ordet. Det innebär inte att ta bort något, utan att se till att orden öppnar upp – inte stänger för människor.

Cecilia Nyholm

Arbetsplats: Haga församling i Göteborg

Annons

Ålder: 47

Inspireras av: Diakonen Britta Svensson »Vi för många samtal om texter och ords betydelser«, böcker – just nu Härligt är att leva här av Marie Darrieussecq – och musik, som Townes van Zandt.

Du ska predika på söndag. Var börjar du?

– Jag börjar läsa bibeltexterna för söndagen som kommer, som är bestämda enligt kyrkoåret. Sedan sätter jag mig med den tjänstgörande musikern och diakonen och samtalar om gudstjänsten. Då hittar vi ibland en mening som jag bär med mig. När jag väl sätter mig och skriver, poppar det ofta upp låttexter, filmer eller böcker i mitt huvud som jag använder för att illustrera något, men det finns olika skolor. En del ägnar all tid åt att förklara bibeltexten. En del stolpar upp det i tre huvudpunkter. Jag är nog mer poetisk, vänder och vrider på orden, och gillar att hålla mig kort, 7–10 minuter.

Nidbilden av en präst är väl typ som i Sune-böckerna; någon som står och säger »blablabla« i en sövande ton.

– Det värsta jag vet är det här »kyrkiska« språket. När man slänger sig med ord som nåd, barmhärtighet, salighet … Jag försöker hitta ord som är mer begripliga. Eller den här präströsten som en del lägger sig till med. Det blir ju faktiskt patetiskt. Sedan finns det en hel del klyschor som 98 procent av alla präster använt sig av. Som att citera Leonard Cohen; »There’s a crack in everyting, that’s how the light gets in«. Jättevackert, jag har själv använt mig av den. Men det borde vara förbjudet.

Hur gör du för att komma runt dem?

– När jag snappar upp något i musik eller böcker, skriver jag upp det, så att jag kan använda det senare. Men det handlar också om att våga släppa in kollegor. När jag skriver en predikan är det inte säkert att det är min formulering som blir den bärande.

Vad tycker du är svårast att skriva?

Annons

– Begravningstalen. Därför att det finns så olika förväntningar. En del tror att jag ska återberätta hela den människans liv. Jag vill såklart göra det personligt – men jag känner oftast inte personen som gått bort. Sedan är det detta med att tala om hopp och tröst. Går det ens att trösta någon? Det ställer höga krav. Och jag kan känna mig så trött på mina egna ord.

Vad hoppas du själv att dina formuleringar ska få för effekt på människor?

– Jag hoppas att de ska bli lite gladare, känna sig befriade eller bekräftade. Eller åtminstone ställa frågor kring Gud och existensen. Vissa söndagar känner man »åh, det här blir inte bra.« Man går upp där med skammens rodnad i predikstolen. Ändå kan någon efteråt säga: »Tack, det här var precis vad jag behövde höra idag.« Jag skriver ju inte för min egen skull. Jag håller min predikan en gång, för en grupp människor. Folk frågar ibland: Ska du inte ge ut en bok om det där? För mig är det helt ointressant. Det är här och nu, sedan är det borta.

 

Advokaten

»Jag försöker vara så precis som möjligt, direkt och konkret«

Hur mycket skriver du i jobbet?

– Det är väldigt olika hur man jobbar som advokat. Jag skriver i stort sett ordagrant ner vad jag ska säga i slutpläderingen. Många tycker att i princip allt ska vara spontant, men det tror jag inte alls på.

Funderar du på vilken roll det spelar, vilka ord du använder?

– Ja. Jag går och tänker på det nu, för jag ska plädera imorgon i ett lite större mål. Min klient och en annan kille är dömda till fyra års fängelse av tingsrätten för att ha innehaft en stor mängd vapen. Min klients uppfattning är att det är den medtilltalade som styrt allt. Så där kommer jag att försöka övertyga domstolen om det. Jag kommer hålla på 15–20 minuter – blir det längre tappar rätten lätt koncentrationen.

Mia Sandros

Arbetsplats: Gaestadius Advokater i Göteborg

Ålder: 46

Inspireras av: Självständ-iga människor som vågar gå sin egen väg, till exempel Josefin Bengtsson som grundat Yogiakademin.

Hur gör du för att sälja in din sak då?

– Vi talar ju dels till juristdomaren men också till nämndemännen – då måste man tala på ett sätt som de förstår och som engagerar. Jag försöker vara så precis som möjligt, direkt och konkret. Och ibland personlig. Jag försvarade en tjej i en härva av blocket-bedrägerier, där det fanns ett par huvudmän och en rad medhjälpare. Det var ganska uppenbart att hon var imponerad av de här äldre killarna och kanske hade varit lite förälskad i en av dem. Där tyckte jag det kändes helt relevant att säga: »Det hade lika gärna kunnat vara jag.« När jag sa det var det flera som tappade hakan. Det är ett ovanligt grepp – och så klart något man får vara sparsam med. Sedan gillar jag inte att uttrycka mig alltför dramatiskt. Då blir det lite som ett skådespel.

Den bilden av försvarsadvokater har ju många från amerikanska filmer.

– Vissa advokater försöker göra mer av en show av det. En del gör det jättebra, och andra … det blir liksom inte trovärdigt. Kör man den stilen får man ju ha den personligheten även utanför rättssalen.

Det juridiska språket tänker man är rätt tråkigt och byråkratiskt. Försöker du aktivt jobba bort det?

– Vissa saker kan bli tråkiga och klyschiga, särskilt slutklämmen i pläderingen. Det brukar låta ungefär såhär: »Sammanfattningsvis, med den här utredningen som åklagaren presenterat, så kan det inte ställas utom rimligt tvivel att det är min klient som har gjort detta, och därför ska åtalet ogillas«. Men om man inte sagt innan vad man menar med det, blir det ju helt platt. Sedan kan lagtexter faktiskt vara rätt spännande – man kan riktigt se hur man vänt och vridit på orden för att fånga det straffbara beteendet. Där det har helt avgörande betydelse om det står ett »och« eller ett »eller«.

Du har företrätt flera uppmärksammade mål, senast i samband med bilbränderna i Göteborg, och får ofta uttala dig i medierna. Hur formulerar du dig då jämfört med i rättssalen?

– Jag vill nog uttrycka mig mer neutralt och sakligt – du vet inte vilket sammanhang det kan hamna i. Nyligen efter ett mål ringde en person som presenterade sig som frilansjournalist. I sin andra fråga kallade hon mig för Trump-hatare och kom med en rad andra felaktiga insinuationer och påhopp. Jag var tvungen att klicka henne. Det visade sig att hon spelat in samtalet och lagt ut det på Flashback.

Rättsapparaten är en enormt viktig bas för hela vårt samhälle. Kan du känna det allvaret, att hur du lägger fram det här har bäring på något större?

– Nej, man är så mycket här och nu i caset. Men jag kan tänka på att det just nu verkar vara många som har ett lågt förtroende för hela rättsväsendet. Det är väl mest en politisk fråga. Men språket kan nog spela en viss roll. Särskilt de som leder förhandlingarna har ett ansvar. Vissa domare lyckas förklara för parterna vad som händer. Men jag har flera gånger varit med om att klienten efter en hel dag i rätten frågar: »Vad blev det?«

 

mäklaren

»Där många försöker få med precis allt, skriver jag hellre lite klurigt«

Hur kommer det sig att du blev mäklare?

– Jag är från början reporter och formgivare och hade aldrig tänkt att bli mäklare. Men så flyttade jag till en lägenhet på samma gata som Alvhem öppnade 2007. De var lite coola, inte så slipsiga, och hade en butik där man fick komma in och fika. Jag tyckte det var ett så nytt koncept. Så jag gick in till dem och sa: »Jag vill jobba här«. Jag fick i uppdrag att göra om deras prospekt, så att de skulle bli mer som ett magasin. Sedan gav det ena det andra.

Ni producerar en hel del text till varje försäljning.

– Ja, folk tänker kanske inte på det så ofta. Jag säljer ibland flera lägenheter per vecka och försöker sticka ut lite från mängden. Det är så mycket blablabla. Jag kan inte få till sju rader om ett badrum från 90-talet. »Till vänster i hallen finner ni ett badrum«. Satan! säger jag. Det ligger där till vänster. Man finner inte någonting! Eller: »…välkomnas ni in i hallen.« Vem säger välkommen? Jag hör inte!

Så hur skriver du istället?

– Jag försöker skriva mer rakt på, men med en positiv glimt. Ofta känns det som att mäklaren skriver för den som ska sälja lägenheten. Att om vi skriver mycket text – då är vi värda vår provision. Äh, jag köper inte det. Jag skriver kortast av alla. Mest energi lägger jag på de fem första raderna, som syns på Hemnet. Där många försöker få med precis allt, skriver jag hellre lite klurigt. Till exempel: »FINNES: Sekelskiftestvåa med balkong i högsta söderläge. Panoramavy från Slottsskogen ända bort till Liseberg. Plankgolv, fungerande kakelugn och fint renoverat kök. SÖKES: Par eller singlar som gillar att äta middag med himlen som närmaste granne och vill bo i extremt lågt belånad brf.«

Tony Henschel

Arbetsplats: Alvhem Mäkleri & Interiör i Göteborg

Ålder: 52

Inspireras av: Kreativa människor som verkligen använder sina hem till både jobb och fritid. Författare som Vilhelm Moberg, Gellert Tamas, Stieg Larsson och Lena Andersson – alla mästerliga på research och berättande.

Det händer att man ser rena stavfel och felaktig meningsbyggnad i annonser.

– Det är många mäklares ångest, texterna, för vi är traditionellt inte textfolk. Sedan är det ganska stressigt. Man kopierar in en tidigare text, och så hänger felen med. Något annat som är väldigt typiskt är förkortningar. Vån 3/6, TM&TT. Våning tre alltså. Och tvättmaskin och torktumlare.

Hur reagerar de som ska sälja sin bostad på det du gör?

– Oftast väldigt positivt. Men jag har stött på patrull ibland. Vi hade en fantastisk lägenhet, som tidigare varit supersunkig men där de hade vänt på varenda spik och gjort den jättefin. Jag tänkte: Jag gör texten som en intervju där de får förklara hur de gjorde. Men de vågade inte.

Vad inspireras du av?

– Byggnadens historia är bra att använda sig av, det är ju också den inriktningen vi har på Alvhem. Det är utmanande också. »Sekelskiftet« – det ordet kan man stava baklänges. Men man kan ju också skriva: »Den här gamla stallbyggnaden byggdes när Oscar II var kung över Sverige och Norge …« Sedan kan jag gå loss på fina fönster, det är det bästa jag vet.

Vad tycker du är svårast att skriva?

– Det svåraste är när man inte har några känslor för lägenheten. En vanlig tvåa med tråkig parkett, vita väggar och igensatt kakelugn. Och bildtexter. En bild på tre höga fönster på rad, och så står det: »Tre höga fönster på rad« under. Ibland hade det varit bättre att inte skriva någonting.

Hur stor roll spelar texten för att sälja en bostad?

– Det är många bäckar små som leder till en affär. Om det är fula bilder, en otrevlig mäklare och en tafflig text blir ju känslan inte så bra. Men om mäklaren är mån om att höra av sig, bilderna är bra och texten känns genomarbetad och klar, då blir köparen på bättre humör. Till syvende och sist handlar det ändå om affärer – men det skadar ju inte om vi har roligt på vägen.