David Wiberg och Erik Titusson

Erik såg min föreställning en kväll och efteråt kom han backstage och frågade om jag inte ville göra en bok om huvudpersonen Linnea. Innan dess hade tanken aldrig slagit mig men jag tvekade aldrig inför att försöka. Att skriva den här boken har varit fruktansvärt svårt och väldigt roligt och bitvis mentalt jobbigt. Det senare beror mycket på att det ingår i min metod att öppna spjäll mellan mig och Linnea och låta de brister i självkänsla som jag själv har synas. Erik har tillfört massor, jag kände från allra första början att han förstod precis vad det handlade om.

Det som Linnea går igenom; det sociala spelet och den relativa utsattheten, det är sådant som jag själv främst upplevt från åren kring tjugo och framåt. Erik känner igen detta mer från sina egna tonår. Det är intressant att det finns så många beröringspunkter mellan våra tonårsperioder eftersom jag tror att de på ytan såg ganska olika ut. Den fina hjälpen jag fick från förlaget gjorde att jag efter ett tag kunde börja redigera min egen text, jag började se de sakerna Erik och redaktören påtalat tidigare. Jag var positivt överraskad över vilket lagarbete det är att ge ut en bok, det är märkligt att förläggare och redaktörer inte lyfts fram mer med tanke på vilken betydelse de har. Jämför med musikproducenter som alltid lyfts fram, det här är ju samma sak.