Hitta läsarna!

Din byrålåda är full och dina olästa dikter och romanfragment blir allt fler. Men ­misströsta inte! Skriva guidar dig bland internet­plattformarna där texter publiceras och ­vänskapsband knyts.

Du sitter framför datorn och har precis fått till den sista ­me­n­­ingen i din novell. Men vad ska du göra med den? Vänta på att det dyker upp en novelltävling? Eller på att en tidskrifts­redaktör ska be­möda sig med att svara på ditt mejl? ­Nickie Snäll, 67 år och aktiv på skrivar­sajten novell.nu, har hittat en betydligt snabbare väg till ­läsarna.

– Mina texter har legat i lådor och skåp, men så provade jag att lägga ut en dikt på sajten. Att se den publicerad var stort för mig, säger hon.

För många år sedan fick hon visser­ligen några noveller publicerade i dagstid­ningar. Fast då var det svårt att veta hur de togs emot, nu får hon direkt respons.

– Ganska ofta tänker jag » det här är väl inte mycket att lägga ut «. Men så kan en novell eller dikt få stort gehör och det får mig att fortsätta, eftersom jag märker att det är till glädje för folk.

Ibland vaknar Nickie Snäll mitt i natten och skriver en text direkt på forumet. Hon minns sin barndom då det bara fanns radio och tackar tekniken för att det blivit lättare för skrivande människor att nå varandra. Att skapa ett konto på en skrivarsajt är lika enkelt som att skaffa en mejladress. Ofta kan du koppla ditt konto till sociala medier.

– Jag brukar dela mina texter vidare via Twitter, säger Nickie Snäll. Då kan jag se att det är många som varit inne och läst.

Annons

»Jag har mot­tagare samtidigt som jag kan föra en diskussion kring mina texter.«

Nickie Snäll är långtifrån ensam om att förflytta texter från byrålådan till internet. I år firar två av de största ­svenska skrivarsajterna, poeter.se och novell.nu, 15 respektive 20 år. Att surfa in på sajterna är som att dra ut en låda utan botten. På poeter.se har över två miljoner verk publicerats av 80 000 medlemmar som kommit och gått under åren. På ­novell.nu ligger 40 000 texter, skrivna av 15 000 unika författare, ute till allmän beskådan. ­Läsarna kan stöta på traditionell kärleks­poesi, följetonger i futur­istiska landskap, dagsaktuella dramer och allt där­emellan. Alltifrån tonåringar som gör skolarbeten till författare som publicerat sig i tryckta böcker lägger upp texter på sajterna.

Genom sociala medier har vi blivit vana vid att dela med oss av våra liv. Men att lägga upp en bild på sommarens ­första jordgubbe är inte lika känsligt som att visa upp en skönlitterär text. Det finns fortfarande de som vill skilja på text och person. En av de mest hängivna textförfattarna på poeter.se är en 37-årig kvinna, verksam under pseudonymen Tina-sol.

– Jag kanske inte vill att min arbets­givare eller mina kollegor ska gå in och tolka saker jag skrivit, så på det viset är det skönt att vara anonym, säger hon. Nu har jag en bild på mig själv, men där är jag iklädd peruk.

Tina-sol gick med i poeter.se ett par år efter att sidan grundades och har lagt ut över 2 500 texter. Hon tycker att det är skönt att skriva av sig och få svar från andra poeter på sajten.

– Det som lockar är att jag har mot­tagare samtidigt som jag kan föra en diskussion kring mina texter både på en känslomässig och språklig nivå, säger hon.

Till vardags arbetar Tina-sol som lärare i svenska som andraspråk på en hög­stadie­skola, men tack vare poeter.se har skrivandet blivit en del av hennes iden­t­itet. Genom åren har hon skaffat sig flera skrivarvänner som hon kommuni­cerar med på forumet. De har också ­dragit med varandra på uppläsningar och författarbesök.

– Första gången jag träffade folk från sajten tänkte jag » wow de här männi­skorna finns på riktigt «, säger hon. Det var starkt.

 

Annons

Att samlas kring litteratur är i och för sig inget nytt. Även om det låter mer romantiskt att dela berättelser kring lägerelden än att ­utbyta texter på en skrivarsajt, fyller ­aktivi­teterna en liknande funktion.

– Det finns en social gemenskap som har präglat skrivande och läsande historiskt sett, säger litteraturvetaren Julia Pennlert.

Hon har skrivit en avhandling om ­poeter.se och påpekar att skrivarsajterna inte utgörs av en isolerad subkultur, utan tillhör den folkrörelse som skrivande är i stort. Många av medlemmarna har gett ut egna böcker och på det sättet befruktar de digitala och tryckta texterna varandra. Hon ser också likheter mellan de digitala sajterna och studieför­bundens skrivarcirklar.

– Men på de här sajterna behöver du inte följa någon tid, du kan logga in när du vill. Det är inte » onsdagar 18 – 21 «. Du är inte heller beroende av att befinna dig på samma plats som dina skrivar­kompisar.

En annan skillnad från till exempel skrivarkurser är att deltagandet på ­sajterna helt utgår från ditt eget skriv­ande. Det finns ingen kursledare som piskar på utan det är upp till dig vad du producerar och lägger upp. Att ge respons till andra textförfattare är inget tvång, men det är större chans att bli läst om du kommenterar andras ­texter. Från sociala medier är vi vana vid hjärtan, tummar och glada smileys. På poeter.se kan du dela ut en digital applåd ifall du gillar en text. Fler än 80 procent av ­texterna har blivit kommenterade och responsen domineras av tillrop som » starkt « eller » fint «.

 

Bland medlemmarna på skrivarplattformarna finns de som uttrycker en vilja att lära sig nya grepp och tekniker. Ibland uppstår ­diskussionstrådar kring hur en novell eller en viss typ av dikt ska skrivas. ­Annars går kvantitet ofta före kvalitet. På ­novell.nu blir den som laddat upp flest texter under en vecka utsedd till » veckans författare «. Och på poeter.se har flera medlemmar klagat på ­svårigheten i att navigera i det stora materialet.

– Det blir lätt att man staplar text efter text, säger Tina-sol. Jag kanske inte går tillbaka och bearbetar dikterna.

Visserligen är det många poeter från sajten som medverkar i antologier, ger ut böcker och uppmärksammas i lokal­pressen, men det finns en risk att fastna på forumet och inte gå vidare till nästa fas. Ibland önskar Tina-sol att hon visste om förläggare var inne och läste. Då skulle hon bli motiverad att samla ihop sina bästa dikter.

– Samtidigt hade nog många blivit hämmade om det hade funnits professionellt granskande ögon, säger hon. Sidan är ju till för alla.

Somliga har kritiserat texterna på skrivarsajterna för att vara jagcentrerade. Det finns också en tendens att folk bara berömmer varandras verk istället för att ge konstruktiv kritik. Men andra menar att uppmuntran kan leda till bättre självförtroende och göra att man utvecklas, inte minst på ett personligt plan. Nickie Snäll på novell.nu tillhör dem som ­faktiskt brukar gå in och redigera det hon skrivit.

– Det är en ömsesidig kommunikation, säger hon. Från den dagen jag skapade ett konto har bemötandet varit väldigt bra.

 

Om du vill ha hjälp att komma igång med skrivandet finns ­ytterligare ett ­forum: ­Skrivar­Sidan. Där kan du i din egen
takt delta i olika skrivövningar och utmaningar.

– I mån av tid ger jag respons, säger grundaren Iréne Svensson Räisänen. Jag ger i alla fall någon form av feedback så att folk ser att de blivit lästa.

När hon drog igång SkrivarSidan ­redan 1999 var det först för att lägga ut infor­ma­­tion om sina egna skrivarkurser och snart började folk skicka texter till henne.

– Det var inget jag hade bett om. Men mycket av det jag fick in var bra och jag började publicera både noveller och dikter på sajten.

Nu har textförfattarna flyttat över till SkrivarSidans Facebookgrupp, men ­konceptet med skrivövningar finns kvar. Sådant är livet på nätet, inget är beständigt. Plattformar blommar upp en tid och när de förmultnar börjar genast något nytt växa upp. Även om många lägger ut texter på sociala medier tror inte ­litteraturvetaren Julia Pennlert att Face­book helt kan ta över skrivarsajterna.

– Man ska komma ihåg att Facebook är uppbyggt på ett sådant sätt att vi främst umgås med våra vänner där. Skrivar­sajterna däremot gör det möjligt för folk som inte känner varandra att träffas ­genom text.

De band som knyts på poeter.se ­fortsätter ibland ända in i döden. Det finns skribenter som avlidit och an­höriga som har bett om att texterna ska få ligga kvar på forumet för efter­världens skull. Men det finns inga ­garantier. ­Kanske är det inte heller riktigt samma sak som att hitta sin mormors dagbok med handskrivna dikter. Så det kan vara en idé att spara kopior av sina bästa ­alster, och lägga tillbaka dem i den där byrålådan.