Foto: Danne Eriksson

»Hästboken skildrar något allmänmänskligt«

Kanske har den lägre status än deckare, chick lit och barnböcker tillsammans. Malin Eriksson försvarar en genre med feministisk potential.

Du har bland annat skrivit ett hästboksmanifest. Varför?

– Det finns en idé om att hästboken är dålig litteratur och recensenterna väntar på att det i framtiden ska komma en bra hästbok. Men det har alltid funnits hästböcker som är litterärt spännande. Tillsammans med författaren Katja Timgren och litteraturvetaren Anna Nygren skrev jag därför det här manifestet och startade bloggen Bara Hästböcker. Vi önskar att folk ska läsa våra och andras hästböcker i relation till den tradition som finns. Och vi upplever en brist i hur man talar om hästboken.

Hur menar du då?

– Hästboksförfattare skriver i relation till tidigare häst­böcker, då måste kritiker ha kun­skap om de böckerna för att kunna förhålla sig till dem. När det finns väldigt lite forskning och kulturartiklar om en genre, då saknas det språk. Det är ­något som all barnlitteratur lider av. Vi behöver få igång ett samtal, hitta begrepp och ringa in vad som är typiska stildrag och teman i hästböcker.

Om Bara Hästböcker

Gruppen och bloggen med samma namn består av författarna Malin Eriksson och Katja Timgren samt litteraturvetaren och konstnären Anna Nygren. Det hela började med att de tre hade en hästboks­cirkel i Göteborg och ville sprida sin kunskap vidare. Vad som förenar dem är en feministisk analys av häst­boken. De har haft scensamtal på bland annat Bokmassan på­ ­Heden och Littfest i Umeå.  I augusti kommer Malin Eriksson ut med två böcker i två olika serier: Dalsboryttarna: Ett eget lag (Lilla Pirat) och Ponnykompisar: Hoppet (Opal). Katja ­Timgren är aktuell med bok nummer två i sin kritiker­rosade serie: Amanda och Ila – Vad som än händer (Alfabeta).

Vad är en hästbok?

Annons

– Det finns en föreställning om en bok för nio- till tolvåringar som utspelar sig i ett stall med en hästintresserad tjej i huvudrollen. Men vi brukar säga att hästboken är allt möjligt. Den kan vara Insekternas sång av Kristina Sandberg eller Grethe Rottbölls Tio vilda hästar som är en rimräknesaga, så det är väldigt brett. Men den sysselsätter sig med hästar och hästkultur.

Ditt förlag beskriver din bok Rakt mot hindret som »ingen vanlig hästbok«.

– Det beror på vad folk tror att en »vanlig hästbok« är. Rakt mot hindret handlar om prestationshets, men också om vad som händer med en häst som blir halt. Samtid­igt skildras olika ­positioner i stallet. Jag förhåller mig bakåt i tiden, har litterära anspråk och vill säga någon­ting om häst­världen. Men det finns det andra författare som också har gjort. Jag känner en djup relation till Nan Inger Östman som skriver om ponnysporten och de problem som finns där.

Vad finns det för fördomar om hästboken?

– Det är väl ungefär tio år sedan debatten där Leif GW Persson säger att Camilla Läckberg skriver »som en novell i Min Häst« och jag är ju en av dem som skrivit noveller där. Jag skrattade bara eftersom de flesta som uttalar sig om hästboken aldrig har läst en hästbok. Många tror att en »vanlig hästbok« handlar om något internt, något som bara är ­intressant för hästtjejer och att det är något gulligt. De tror också att den är lite overklig och är av låg litterär kvalité. Rent statusmässigt ska en »bra« hästbok handla om något annat än bara hästar, men det går jag helt och hållet emot. Man kan vara djupt inne i hästvärlden och ändå skildra något som är allmänmänskligt. Vad gäller tävlingshets är det inte bara ryttare som upplever press. Det är en intressant fråga för alla som idrottar och man kan vara pressad i skolan och många andra sammanhang också. Men om jag ska ha med en massa om världen utanför stallet kan det snarare hindra mig från att gå på ­djupet.

Ur Hästboksmanifestet:

»Få litterära genrer är så lästa och så älskade. Generationer av tjejer och kvinnor har vuxit och växer upp med hästböckerna. Hästböckerna lär oss saker om livet, om litteraturen, om språket och världen. Ändå har hästboken omgetts av tystnad. Om man pratar om hästboken i offentligheten och vuxenvärlden gör man det ofta för att avfärda den. Det är bara en hästbok. Det är bara hästböcker. Vi kräver att tystnaden bryts. Vi bryter tystnaden nu. Vi säger att tystnaden är ett svek mot läsarna. Det är dags att fler vuxna börjar ta unga tjejers och andra hästboksläsares läsning och liv på allvar. Därför ska vi prata om hästböcker nu. Bara hästböcker.«

Vad har hänt med genren över tid?

– På slutet av 1800-talet skrevs Black Beauty som ett inlägg om hästarna i det viktori­anska England där de for väldigt illa. Målgruppen var absolut inte tjejer, utan vuxna och pojkar, för det var de som höll på med hästar då. Den första klassiska hästboken med en tjej i huvudrollen skrevs av Joanna Cannan och kom 1936. Efter det följde en stor mängd liknande böcker. När Britta och Silver skrevs i Sverige på ­60-talet var Lisbeth Pahnkes idé att skapa en realistisk hästbok som verkligen skildrar hur livet i stallet var. Men det finns en annan gren, till exempel böckerna av Anna-Lisa Almqvist, som blandar in drömlivet, att en tjej får tävla en jättesvår häst och vinner tävlingen. Det finns mycket som är platt och kliché, men det finns också ­bitar som är spännande litteratur och väcker frågor. I svensk hästbokstradition har det varit en kvalitets­norm att skriva realistisk, men under 2000-talet har författarna breddat och utmanat genren. Hästboks­kulturen är en speciell kultur som speglar vårt samhälle och tar upp dagsaktuella frågor på ett tydligt sätt. Det finns teman kring klass och etik, hur man ska vara mot varandra och hur man ska vara mot djur.

I bloggen skriver ni om hästboken som en feministisk strategi, hur?

Annons

– Det går inte att förstå hästböcker utan att titta på könsmaktsordningen. Vad flickor eller kvinnor gör anses inte vara intressant medan det som män gör är allmänmänskligt. För 60 år sedan var det mili­tärer som ägde ridsporten, men när hästarna försvann från försvaret blev de gamla ryttmäst­arna ridlärare. När man läser till exempel Rosettjakten av Nan Inger Östman är tjejernas tränare en gammal avdankad militär. Den auktoriteten finns inte i dagens hästböcker, stallet är nu till stora delar ett matriarkat. Omvärldens syn på stallet har förändrats. Från att häst­arna har varit ett redskap för krig har de blivit något gulligt man tar hand om för att öva sig i omvårdnad. Det ställer frågor om vad kvinnligt och manligt är. När vi snackar om den ­klassiska hästboken så snackar vi berättelser om tioåringar som hanterar ett djur på ­400–500 kilo.

Och ändå ses hästböcker ibland som lite töntiga?

– Det är något jättefarligt med tjejer som helt fokuserar på sitt görande, sitt förverk­ligande med hästen och inte är intresserade av att anpassa sig i en lydig kvinnoroll. Femininiteten med rötter i det militära är något hotfullt och därför behöver man förlöjliga och nonchalera hästboken och hästkulturen. Det finns även ett problem i att prata om häst­bokens låga status för det har man gjort i 30 år. Då är det mer intressant att få igång ett samtal om vad som finns i böckerna, vad vi bär upp och har för ­berättelser.