En yttre blick gör texten bättre

Alla manus blir bättre av kvalificerad respons. Men alla har inte tillgång till en förläggare eller kursledare.  Tobias Regnell har pratat med skribenter som hittat lösningar – på ett kafé, i en sluten Facebookgrupp och på en specialbyggd plattform för läsarrespons.

Som vanligt hänger de på låset till Café Kastello i Göteborg klockan nio på söndagsmorgonen.

Erika Engström, som jobbar med en hel serie på fyra ungdomsböcker.

Leia Dehlin, som funderar på hur hon ska formulera en historia som i stor utsträckning handlar om tigande.

Och Julia Andersson, vars vilja att skriva väcktes av föreläsarnas true crime-­berättelser på den brittiska juristutbildningen.

De träffades på en skriva deckare-kurs på Folkuniversitetet för tre år sedan och har fortsatt träffas sedan dess, varannan vecka – med varsitt manus i datorn.

Utifrån sett är de omaka, och har olika förutsättningar för sitt skrivande. Erika har utflugna barn och jobbade som civilingenjör innan hon sa upp sig från jobbet för att satsa på skrivandet. Leia pluggar digital marknadsföring, har småbarn och plågas av dåligt samvete när hon försöker vika tid åt sin roman. Julia är den som går rakast mot mål där de andra skriver mer intuitivt; hon svämmar alltid över av idéer, gillar att fundera ut dramaturgin och skriver sedan 500 ord per dag.

Men alla skriver spänning och alla är fast beslutna att få sina verk utgivna.

Annons

Från början var de sex personer men halva gänget har fallit ifrån på grund av barnafödsel, bristande intresse och annan vardagsverklighet. Leia, Erika och Julia har däremot kommit allt närmare både varandra och varandras manus. Internjargongen är närmast ogenomtränglig när jag slår mig ner vid de små kaféborden där laptops, lattekoppar och högar med facklitteratur om skrivande samsas om utrymmet på ett riskabelt sätt. Erika vill omdefiniera en av sina huvudkaraktärer och funderar på att ge honom en »negativ inre resa«. Julia har just avslutat – och avpolletterat – ett manus och skissar nu på en ny historia, med en »unreliable narrator«. Leia har trillat ner i en period av tvivel och tycker att hennes huvudperson tappat sin röst, att hon »beskriver och beskriver, det är bara inre resa och ingen yttre handling«. Protagonister, antagonister, mentorer, sidekicks och andra karaktärer med för mig okända, men för dem självklara, namn studsar runt mellan de tre kvinnorna.

– Våra projekt är olika och vi har kommit olika långt med dem, men vi skriver alla spänning och driver varandra att utvecklas. Vi har blivit kunnigare under de här åren, genom att läsa skrivhandböcker och analysera böcker och filmer, men också genom att analysera varandras texter. Oftast har varje träff ett tema, till exempel »vändpunkter« eller »öppnings­scener», säger Erika och Leia fyller i:

– I början tog vi med oss det bästa vi hade skrivit och hoppades på beröm, men sedan … det var väl jag som sa: »Nu måste jag verkligen ha hjälp.« I dag går vi mer på djupet. Förra veckan sa till exempel Erika att »det här låter inte som din huvudpersons röst« när hon hade läst en ny del av mig. Vilket stämde. Vi känner varandras berättelser och karaktärer.

Alla menar att de skulle ha svårt att skicka sitt manus till någon okänd innan det är klart, att det därför är värdefullt att ha kunniga och insatta »skrivvänner«. De säger att skrivandet är bland det viktigaste, ibland det allra viktigaste, i deras liv men att det inte går att diskutera med partners eller vänner. Ännu mindre räcker de närstående till för att ge respons.

– Det är lite som när jag arbetade med produkttester i livsmedelsbranschen, säger Erika. Antingen gör man konsumenttester: »Tycker du bäst om potatis­gratäng A eller potatisgratäng B?« Eller så gör man en sensorisk analys, där människor som är tränade för sin uppgift analyserar struktur, smak och så vidare utifrån en skala, och diskuterar vad skillnaden blir om man använder mjölk istället för grädde. En vanlig läsare kan säga att »kapitel 14 var lite tråkigt« men med Leia och Julia kan jag komma fram till vad jag ska göra åt saken.

 

Att träffas fysiskt är emellertid inte en nödvändig förutsättning för att ge och få stöd i skrivandet.

Annons

När Kristin Fägerskjölds historiska roman hade gått i stå stod skrivkompisen Ifyenia Hyde för den knuff som fick ny fart på Kristins manus. Kristin, som bor i Nässjö, och Ifyenia, från Stockholm, hade både kommit en bit på väg med sina böcker men blivit osäkra på hur de skulle komma i mål.

– På Instagram finns det en massa taggar som #författardrömmar och #aspirerandeförfattare, och där någonstans hittade jag ett inlägg från Ifyenia där hon uttryckte en vag önskan om att få sitt manus läst. Att jag vågade slänga iväg ett meddelande till henne är bland det bästa jag gjort vad gäller mitt skrivande. I det läget hade bara min högst partiska syster läst mitt manus. Det var fruktansvärt läskigt att sedan skicka iväg texten till en okänd människa, säger Kristin.

Kristin fick noveller publicerade i ungdoms­tidningar under gymnasietiden och har på senare tid extraknäckt som inredningsskribent, men hennes yrkesliv är sedan drygt 20 år civilekonomens. Hon hade inte skrivit något längre än noveller och hade ingen skrivutbildning innan hon började med sitt romanprojekt, men tänkte att »ingen ser ju om jag misslyckas«. Ifyenia där­emot har gått flera kurser och studerar just nu på Skrivpedagoglinjen på Skurups folkhögskola.

– Jag hade skrivit mig knappt halvvägs när jag skickade mitt manus till Ifyenia. Hon kunde bland annat sätta fingret på de partier i manuset som var svaga, men som jag hade varit för lat för att ta itu med. Jag hoppades typ att ingen skulle upptäcka dem. Men är det något Ifyenia och jag lärt oss under resans gång är det att man inte ska blunda för svagheter, det blir bara svårare att ändra dem ju längre man väntar. Jag har också utvecklats massor av att läsa och ge respons på Ifyenias manus. Det är fantastiskt att på nära håll se hur en annan person bygger sin värld, funderar över struktur och beskriver miljöer. Och det är förstås extra positivt att hon skriver väldigt bra.

– Jag har bytt manus med andra också, genom Facebookgruppen »Författare söker testläsare«, men Ifyenia blev så mycket mer än en engångs­läsare. Vi har följt varandra genom processen, peppat och berömt, och vi kan varandras manus; våra mejltrådar kan bli 30 svar långa och jag förstår vad Ifyenia menar om hon mitt i natten messar: »Nu har jag kommit på hur jag ska lösa Mirandas problem.« I höstas, efter ett och ett halvt år, träffades vi för första gången också, på Bokmässan. Det var kul, kanske särskilt för mig. Hon träffar andra skrivande människor genom bland annat #skrivhängstockholm. I Nässjö är det svårare.

När Kristin hade kommit så långt hon kunde tillsammans med Ifyenia anlitade hon en professionell lektör, Jenny Bäfving, för en sista genomgång av manuset.

– Hon var mer hardcore och hade väldigt precisa synpunkter, vilket är precis vad man vill ha i slutet av arbetet. När manuset sedan blev antaget av LB förlag, tre veckor efter att jag hade skickat in det, hade förläggaren Louise Bäckelin ungefär samma synpunkter som Jenny – jag fick bara fortsätta ett par steg till på den inslagna vägen.

I januari nådde Kristins debut, Klar himmel, bokhandeln.

 

Generellt har författande blivit mer av ett lagarbete under 2000-talet. För läsarna är det tydligaste tecknet böcker som skrivs av två författare, som Lars Kepler, Roslund & Hellström och föräldrar och barn-konstellationer som Viveca och Camilla Sten. Författarparen pekar ofta på just den löpande responsen – bollplankandet och idéspånandet – som en viktig anledning till att de vill skriva kollektivt. Men det kan också handla om att den ena författaren besitter en djup ämneskunskap medan den andra är stilistiskt skickligare. Eller att den ena halvan är duktigare på, eller mer road av, en viss del av skrivprocessen.

Även skrivarutbildningar, särskilt de allt vanligare distansutbildningarna, använder ofta textrespons från lärare och medstudenter för att driva studierna. Det ger naturliga deadlines och vässar också förmågan att hantera den egna texten: att se olika vägval medan den skrivs och identifiera delar som kan bli bättre när man som skribent går igenom texten på nytt.

Teknikutvecklingen har naturligtvis skyndat på utvecklingen. Etablerade författare har i alla tider träffats i olika sociala sammanhang och kunnat hjälpa varandra (eller sticka kniven i ryggen på varandra) men aspirerande författare var länge isolerade med sina manus och funderingar. I dag gör hashtaggar, specialiserade Facebookgrupper som Skrivgäris och sajter som Poeter.se det lätt att få snabbrespons av okända men likasinnade. Mer avancerade responsprocesser har blivit smidigare genom allt bättre lösningar för att skicka texter med spårbara ändringar eller jobba i samma dokument från olika platser.

 

Mattias Lönnqvist, som gett ut två böcker på egen hand genom Type & Tell, har medvetet byggt en hel rad av responsstationer på vägen från idé till utgiven bok. Han jobbar som IT-konsult och säger att arbetssättet faller sig naturligt för honom. Hans dagliga värld är ju fylld av buggar, betaversioner och prestanda­optimeringar, och han tillbringar en stor del av sin arbetstid hos kunder där han finslipar IT-system och ser till att de blir så lättförståeliga och effektiva som möjligt.

– Jag skriver fantasy och det är en genre som de stora förlagen inte intresserar sig särskilt mycket för, trots att det finns en stor och entusiastisk publik. Så jag har satsat på egenutgivning och då blir man väldigt ensam med – och osäker på – sitt projekt om man inte aktivt tar hjälp på olika håll.

Mattias träffar därför meetup-gruppen Stockholm writing group nästan varje torsdag. Även meetup-begreppet kommer från IT-världen och innebär att man träffas på en bestämd tid och diskuterar ett bestämt ämne eller tacklar en bestämd uppgift. Inom Stockholm writing group, som har omkring 250 medlemmar, kan Mattias lyfta stora och små skrivar­fundering­ar. Han deltar också i den kritikgrupp som är kopplad till verksamheten och där deltagarna ger sina synpunkter på två, tre manus per träff. Liksom Kristin Fägerskjöld har han använt »Författare söker testläsare«, där han ibland fått några övergripande responsrader, ibland flera detaljerade synpunkter per manussida.

Med de synpunkterna har Mattias arbetat igenom sina råmanus på egen hand två, tre gånger innan han anlitat en redaktör. För Mattias del: skräckförfattaren Caroline Grimwalker.

– Caroline går igenom sida för sida i boken, till skillnad från en lektör som ger mer övergripande vägledning och omdömen. Det har kostat mig omkring 15 000 kronor per bok, men jag har velat komma så nära processen för en förlagsutgiven bok som möjligt. Eftersom jag sedan alltid hittade nya fel trots att jag läste om slutmanuset gång på gång, anlitade jag en korrekturläsare också. Med den hjälpen fick jag bort ytterligare en del inkonsekvenser och upprepningar.

Mattias säger att IT-jobbet inte gett honom något språkligt, snarast tvärtom, men att arbetsdisciplinen och vetskapen om att det egna arbetet nästan alltid måste putsas i flera omgångar för att bli bra har varit till hjälp.

– Den första boken, Den mörka portalen, tog mig flera år eftersom jag backade och gjorde om så många gånger. Konflikternas tid jobbade jag nog med ungefär 40 timmar i månaden under ett år och nu arbetar jag med den sista delen i trilogin, vilket verkar bli utmanande eftersom jag måste få ihop alla trådar som jag har lagt ut.

 

Även Jonas Frid var IT-konsult med författarambitioner för några år sedan. Men där Mattias lade kraften på sitt manus, bestämde sig Jonas och hans Spotifyanställda bror Axel för att erbjuda författare och förlag ett nytt slags digital plattform för textrespons. Som så många innovationer hade projektet sitt ursprung i personlig frustration. När Jonas skickade sitt nästan färdiga science fiction-manus till 20 testläsare – bekanta och bekantas bekanta – blev resultatet nedslående.

– Några svarade snabbt, andra dröjde jättelänge och några svarade inte alls. Berodde det på hur mycket de gillade läsningen eller berodde det på att vardagen lade hinder i vägen? Och de svar jag fick – vissa skickade respons efter varje kapitel, andra bifogade en annoterad pdf och några kommenterade övergripande i ett mejl … det var helt oöverblickbart.

Jonas ville därför bygga ett slags Google Docs för bokmanus, där författaren skulle kunna dela sin bok med hundratals läsare och samla och filtrera responsen i ett enda dokument. Men framför allt ville han skapa ett slags överblickbar wisdom of crowds. Om en författare kunde se till exempel hur lång tid det tar för en läsare att ta sig igenom olika kapitel och om läsarna dessutom får svara på enklare frågor av typen »Hur spännande var det här kapitlet på en skala 1–5?«, då skulle författaren få något som närmade sig de testvisningar som Hollywoods filmbolag använder sig av före slutklippningen.

Alfred Ruth, IT-entreprenör och mångmiljonär, bestämde sig för att investera i projektet – om han fick bli den första riktiga betaanvändaren. Ruth var nämligen lämpligt nog i slutfasen av den första delen i en planerad science fiction-trilogi med AI-tema.

Sagt och gjort. Resultatet, Fermis Filter, recenserades i Aftonbladet i november 2018 och kritikern fokuserade delvis på att boken vässats med hjälp av Betareader, som Jonas Frids tjänst döptes till:

»Visst kan man se hur tydligt receptet tillämpats. Korta kapitel, gärna avslutade med cliffhangers – check. Växling mellan några olika huvudpersoner och parallella handlingsspår för att hålla intresset uppe – check. Utnyttja miljöer du som författare är bekant med – check.

Men resultatet är också en produkt av hög kvalitet. Berättelsen är driven och spännande, och kryddad med tänkvärd och intelligent samhällskritik.«

I mars 2019 lanserades tjänsten på riktigt, på ett antal olika språk. Den finns i en gratisversion och tre betalversioner, och vänder sig både till förläggare och författare. Om man vill utnyttja plattformens alla möjligheter är användartröskeln relativt hög – både tekniskt och utifrån det faktum att man helst bör samla ihop åtminstone några dussin engagerade testläsare för att få ut vettig statistik.

– I dagsläget är de flesta av våra 4 500 användare egenpublicerande eller aspirerande författare i USA och England. Självpubliceringskulturen har kommit längre där, och man är mer van vid den här typen av testande. Dessutom har e-boken en starkare ställning där, vilket gör det lättare att nå ut med sin bok, säger Jonas Frid, som efter ett par års intensivt programmerande nu fått fart på det egna författandet igen.

Han har bland annat skickat in ett barnboks­manus till Bonnier Carlsens manustävling, där vinnaren belönas med 100 000 kronor. De pengarna ska Jonas, om han vinner, dela ut till de 100 barn i åldern 7–12 år som har fått testläsa manuset – och i stor utsträckning påverkat slutresultatet.

– Det var verkligen superspännande att se responsen ticka in från läsare som varken kände mig eller varandra. Det som en tyckte var bra kunde en annan tycka var dåligt, men trenderna blev tydligare allteftersom folk läste klart. Till slut landade jag i fyra slutsatser som jag åtgärdade. För det första tog det lite för lång tid att komma in i huvudintrigen. För det andra uppdagades ett litet hål i intrigen. Intressant nog var det bara föräldrarna – inte barnen, som ju är målgruppen – som störde sig på hålet, men jag valde ändå att fixa det. Sedan svors det lite för mycket – där zoomade jag in svordomarna på en av karaktärerna. Och så avslutades berättelsen för hastigt efter upplösningen.

 

Till syvende och sist är det ändå inte responsen som avgör om en bok blir bra, eller blir – överhuvudtaget. Det är skrivandet.

En vecka efter träffen på Café Kastello sitter Erika Engström i sin skrivarvrå under snedtaket hemma i huset i Kungsbacka. Hon har gjort merparten av planerandet och knappt hälften av skrivandet på sin serie, där fyra olika ungdomar och fyra olika brott inom samma krets bär varsin bok, och indirekt ger svar på det övergripande temat: »Hur är egentligen en bra förälder?« Totalt lär det bli en bit över en miljon putsade tecken som ska in i manusen och Erika säger att hon snarast jobbar mer nu än när hon jobbade på Astrazeneca. Hon går upp klockan sex varje morgon och de fem arbetsdagarna blir ofta sex.

– Jag hade funderat en tid på att börja skriva på heltid och när det skulle bli ytterligare en omorganisation på jobbet började jag räkna. Dels pengar och dels hur många timmar i veckan jag hann skriva på mina böcker. Jag kom fram till att ekonomin skulle fungera även utan anställningen – och så insåg jag att jag skulle behöva bli flera hundra år gammal för att bli klar med böckerna om jag inte ökade takten. Det avgjorde saken.

– Jag gav faktiskt ut några barnböcker redan för 15 år sedan, som handlade om adopterade barn. Det fanns nästan inga sådana böcker då och jag nådde ut med böckerna inom Adoptions­sverige, pratade inför publik och så vidare. Det lärde jag mig mycket av men jag känner ändå att det tillhör det förflutna.

Erika ägnade de första månaderna efter att hon slutat på jobbet åt självstudier. Skrivhandböcker, smart upplagda romaner … hon behövde helt enkelt lära sig hantverket bättre.

– Egentligen är det ju galenskap att skriva fyra böcker på en gång. Och när jag började på den här berättelsen på riktigt för fyra, fem år sedan fanns det liksom varken röd tråd eller djup. Det var bara en massa trådstumpar. Jag hade ingen kunskap om »yttre handling«, »inre resa« och andra sådana begrepp och verktyg. Men nu känner jag att jag inte bara hittat en röd tråd, det blir liksom en hel väv, en gobeläng. Texten blir så otroligt mycket bättre och det är så otroligt mycket roligare att jobba med den än när jag startade.

– Och det är faktiskt vår lilla grupps förtjänst.

Artikeln publicerades Publicerad 5 februari 2020 och är skriven av .