Emma Ångström: »Jag ville skriva en standardskräckis«

Emma Ångström debuterade med en rosad relationsroman – sedan följde sju år av tystnad och tvivel. Det var inte ­förrän hon testade att skriva genre­litteratur som det lossnade.

Emma Ångström greppar en av trollhasselns grenar, studerar den ett par sekunder och släpper taget. 

– Det här är inte skräck, den är på tok för gullig! 

Vad hon egentligen letar efter är ormhassel, men busken med slingrande reptilgrenar finns inte på Bergianska trädgården. Däremot kommer både den klibbiga bolmörten och spikklubban med sina taggiga frukter snart att vakna till liv i örtagården. Växterna med de mystiska namnen spelar en viktig roll i Emma Ångströms senaste rysare Det sista experimentet. De sommarlovs­lediga ungdomarna Dante och Freja snor med sig medicinalväxter från farfars trädgård och utövar en seans för att få kontakt med »den andra sidan«.

– Från början hade jag bara farfarn, hans fru, huset och trädgården, men ingen historia, säger Emma. Jag var tvungen att hitta på något läskigt som gjorde att det blev en rysare.

Berättelsen, som utspelar sig sommaren 1995 i Sundborn, är Emmas tredje roman och andra rysare. Det är just i rysargenren som hon har ­börjat göra sig ett namn. Det sista experimentet publicerades i höstas och Mannen mellan väggarna släpptes våren 2016. Båda är utgivna på Piratförlaget. Hennes första bok Och allt är förvridet gavs ut redan 2009 av Alfabeta.

Att det tar tid att bygga ett författarskap är något som Emma har fått erfara. Hon skrev Och allt är förvridet när hon var 23 år. Boken kom till efter en vistelse i Berlin där hon hade gått en skrivarkurs på distans. Själva skrivandet tog bara tre månader och hon skickade in manuset till förlag på vinst och förlust. Inte helt oväntat blev hon refuserad. 

– Fast jag tyckte att de hade slarvat lite med läsningen, säger hon med ett skratt.

Emma Ångström 

FÖDD: 1982 i Västerås.

Bor: Stora Essingen i Stockholm.

Annons

Romaner: Och allt är förvridet (2009), Mannen mellan väggarna (2016), Det sista experimentet (2017).

FaCKBÖCKER: Ljussätt ditt hem, tillsammans med Kai Piippo (2010), Kvarnholmen – en unik historia (2013).

Aktuell: Är halvvägs in i arbetet med en ny rysare som har arbets­namnet Avkomman. Följ processen på instagram: @_emmaangstrom_

Fyra år senare hittade hon manuset i byrå­lådan, skickade in det igen utan att ändra ett ord och blev antagen. Recensionerna var blandade men hon fick beröm av Per Wästberg, ledamot i Svenska Akademien, som jämförde hennes Stockholmsskildring med Hjalmar Söderberg. Romanen blev även nominerad till Nöjesguidens Stockholmspris med motiveringen att geniali­teten låg i språket. Förväntningarna på bok nummer två var höga. Men det blev varken som för­laget eller hon själv hade tänkt sig. 

– Jag var fortfarande ganska ung när jag debuterade, säger Emma. Så jag funderade på vart mitt författarskap skulle ta vägen. Jag produce­rade mycket text och fick bra övning under de där sju åren.

Hon vrider sig i korg­stolen som står i det gamla orangeriet. Förr var det en djungel här inne med medelhavsväxter som apelsiner och citroner. Nu är växthuset omgjort till café och de enda växter som syns till är ett par trötta kaktusar. Här har Emma suttit med sin laptop och skrivit under förmiddagen.

– Jag ska fortsätta ett par timmar i eftermiddag, säger hon. Men det är ganska obehagligt att räkna arbetstimmar och upptäcka hur lång tid det tar att skriva en ­roman. Då blir det övermäktigt att börja med ett nytt projekt.

 

Det är Emma Ångströms författaronsdag, vecko­dagen då hon ägnar sig åt skrivandet. Övriga dagar jobbar hon som kommuni­ka­tions­chef på en arkitektbyrå och på helgerna är hon ledig. Sambo och hus, utlandsresor och restaurang­besök. Hon vill ha råd att leva, inte bara skriva. Vad gäller tidigare romanprojekt har hon sparat ihop pengar och tagit tjänstledigt en period. Nu har hon bara onsdagarna. Att ständigt hoppa in och ut ur ­historien är en utmaning. För att komma i rätt stämning skapar hon spellistor på Spotify.

– Det brukar börja med fyra-fem låtar som går i en loop tills jag blir galen, då bygger jag på. När jag är klar kan det vara ett 20-tal låtar. Musiken måste vara instrumental för om det är musik med text pockar den på för mycket och stör. 

Hon sträcker sig efter sin telefon för att ta fram de ­artister hon brukar lyssna på. Dödens dal. Boards of Canada. Helios. Det får ­gärna vara dov musik, inte skräckfilmsaktigt, men dystert.

Att hon skulle hamna i skräckgenren var inget hon hade planerat. Många läsare dras till skräck för att de vill bli skrämda och få ett adrenalinpåslag. Själv är hon rädd för skrymslen och vrår, öde hus och mörker. Hon vågar inte se på skräckfilm och har bara läst några få rysare. Ändå verkar genren ha funnits där i bakgrunden hela tiden. Redan i hennes första roman, Och allt är förvridet, fanns det inslag som gav läsaren ilningar utmed ryggraden. Huvudpersonen är en kille som sitter i buskarna utanför ett radhus och spionerar på sin före detta flickvän.

– Jag tycker att det är en relationsroman med spänningsinslag, säger Emma och rätar på sig. Det behöver inte vara krångligare än så.

Men bokhandlarna visste inte på vilken hylla de skulle placera Och allt är förvridet. I Aftonbladet skrev en kritiker: »För att vara skräckroman är den inte tillräckligt skrämmande. För att vara relationsroman är den inte tillräckligt inträng­ande«. Emma suckar åt detta. När hon arbetade med den första boken hade hon inte reflekterat så mycket över sin genretillhörighet.

– Branschen vill ha fack, men jag skrev om det som kändes rätt och spännande för mig att ut­forska. Då blir det ofta en produkt som kan vara svår att sätta en stämpel på.

Första tiden efter debuten läste hon mycket av den japanska författaren Haruki Murakami och kom in på ett spår med magisk realism.

– Jag skrev en del konstiga grejer. Men min förläggare sade att jag borde gå lite mer åt andra hållet, säger Emma och skrattar.

Hon jobbade även på en relationsroman eller skröna om en man som heter Manfred. 

– Det är den bästa bok jag någonsin skrivit och antagligen kommer den aldrig att läsas, men det finns ett »schwung« i den som jag gillar. 

Emma fortsatte att experimentera. En dag kom beskedet att hennes förläggare skulle byta karriär och helt lämna litteraturbranschen. Kontakten med förlaget ebbade ut.

– Det var inte alltid så lätt eller kul att försöka hålla ångan uppe. Men så kände jag att jag ändå skriver för min egen skull.

Plötsligt vräker regn ner över växthuset. Det känns som att vara inuti en storm utan att bli blöt. Emma tittar upp mot taket. Jag frågar om hon kände sig som en författare under åren då hon stod utan förlag. Hon funderar en lång stund, skakar undan det långa håret som ligger utsläppt över axlarna.

– Många pratar om att de i sina yrkesroller eller förhållanden känner att de fejkar på något sätt. Jag kanske inte kände mig som en författare, men jag kände mig som en skrivande person och det är gott nog … Man behöver inte bli publicerad. Fast det ger andra möjligheter att vara det, man får mer utrymme till skrivandet och det i sig är värde­fullt.

Samtidigt som hon försökte hålla igång det skönlitterära skrivandet gjorde hon andra saker: fortsatte med sin påbörjade arkitektutbildning och frilansande som journalist. Hon skrev även två fackböcker. Tiden tickade på och en dag slog bomben ner i form av en helt ny idé. Emma promenerade runt Stora Essingen där hon bor. Bland lummiga träd och kluckande vatten dök det upp en person som lever tätt in på andra människor, men som ingen ser. Det var denne man som blev Mannen mellan väggarna. Tack vare sina arkitekt­kunskaper visste Emma att det rent tekniskt skulle gå att skriva om ett hyreshus med lönngångar och dörrar där någon lever ett liv i hemlighet.

– Jag tänkte att jag skulle skriva en standard­skräckis, säger hon och ler lurigt. För trots att jag inte har läst så mycket skräck i mina dar så tyckte jag mycket om Stephen King när jag växte upp. 

Läs också: Emma Ångström om sitt synopsisarbete.

Även om Emma visste med sig att det skulle bli lättare att sälja in ett manus som går att placera i ett fack var det inte därför hon satsade på spänning. Framför allt ville hon utmana sig själv. Ganska snart insåg hon att det inte skulle bli någon traditionell spänningsroman med ledtrådar där författaren försöker »lura läsaren«. 

– När jag läser spänningslitteratur blir jag ofta imponerad av berättelsebygget, som kan vara sjukt avancerat. Hur har man lyckats tänka ut det här och lägga ut krokarna? Sedan är det inte lika ofta jag blir imponerad av språket och får sinn­liga upplevelser. Men att skriva en bra spänningsroman är superavancerat om det ska bli bra.

Istället för att försöka följa genrens alla konventioner utgick Emma från sin egen rädsla och fantasi. Hon hade haft stunder då det kändes som att någon iakttog henne när hon sov och bestämde sig för att ta de tank­arna ett steg vidare.

– Tänk om det verkligen var en man som stod där! Varför skulle han göra det? Hur kom han dit? Vad skulle driva honom? Jag var mer intresserad av karaktärerna än själva intrigen.

Även om läsaren hela tiden vet vem som är skyldig till de läskigheter som händer – det avslöjas ju genom titeln – lyckas Emma ändå hålla spänningen uppe. Hon använder sig mycket av detaljer och tänker filmiskt när hon skriver, som att hon har en kamera som hon riktar mot olika saker. När kameralinsen riktas åt ett håll kan det hända saker någon annanstans som karaktärerna inte vet om. Mat försvinner ur ett kylskåp, ett par ögon kikar fram ur en ventil i ett badrum, en hund ramlar ut genom ett fönster. Frågan som driver läsaren är inte »vem är mördaren?« utan när och hur han ska bli upptäckt.

När Mannen mellan väggarna var klar insåg Emma att det var dags att kontakta andra förlag än moderförlaget. Till slut fick hon napp hos Pirat­förlaget, ett förlag med stora resurser för ett fåtal utvalda författare. Romanen har nått långt utanför Sveriges gränser. USA, England, Tyskland, Tjeckien och Ryssland. Den här gången skrev Aftonbladet: »Lättläst och välskriven rysare med betoning på psykologisk skräck snarare än våldsamheter och blod«. 

Lätt att läsa, lätt att skriva. Så sammanfattar Emma själv Mannen mellan väggarna. Men hon känner inte att hon har behövt göra avkall på sitt språk.

– Jag tycker att man kan ha flera stilar. Jag skriver annat också som inte är skräck eller spänning. Och det vet jag inte vad det blir av. Jag tycker att det har blivit mer lustfyllt att skriva.

Hon drömmer sig bort en stund, rör om i sitt te. Luften fylls av en frisk, blommig doft. En av hennes litterära förebilder är Marguerite Duras, den franska författaren som driver sina berättelser med ett böljande, målande språk. I Det sista ­experimentet finns stråk av lyriska passager, men just nu får de mer litterära projekten vänta. 

 

När Emma Ångström väl hade blivit antagen på Piratförlaget fick hon snabbt en ny idé. Det fanns inga garantier, ingen tvåboks­deal eller krav på en till rysare, men hon passade på att skriva inom den genren medan hon hade flyt. Första utkastet till Det sista experimentet rann ur henne på en månad. Själva grunden lade hon på julafton. När sambon och hans familj satt i soffan och myste framför teven slog Emma upp sin laptop och skrev ett utkast till det som skulle bli första kapitlet. Det tog bara en kvart, sedan återvände hon till julgodiset.

Någon författaronsdag var det inte, men det var då Emma hittade tonen, själva stämningen. »Hettan låg som ett lock över hela byn« och »Det klibbade under sandalerna«. Hon hade redan börjat skriva ett synopsis, så hon visste ungefär vad som skulle finnas med i kapitlet. Miljön hämtade hon från sin egen barndoms somrar, likaså farfarn och hans fru Signe som hade ett stort träd­gårdsintresse. Men så var det ju det där med att peta in skräck också. Emma valde att kombinera den idylliska sommaren med en karaktär som är besatt av döden, andar och magi. Denna karaktär är Freja, och den yngre Dante deltar motvilligt i hennes ­seanser.

Där hade Emma sitt skräckupplägg, men när förlaget tittade på texten tyckte de att det blev för mycket ungdomsroman. Något fattades. 

– Jag frågade mig själv: »Vad är det läskigaste som kan hända?« 

Emma bestämde sig för att lägga in en parallell historia, med en inlåst kvinna, som utspelar sig i nutid. Hon skrev den i ett svep och fick sedan jobba med att varva de båda berättelserna. Men det är Dante och hans sommar i Sundborn som är huvudspåret för henne själv.

Kändes det som en kompromiss att lägga in den andra berättelsen?

– Nej, jag tycker att helheten blev bättre och starkare. En fara i att skriva snabbt är att jag ibland glömmer att pausa och låta berättelsen vila ett tag.

Skriver du kronologiskt?

– Det är lite olika. Jag tror att det var Monika Fagerholm som sa »Börja med det som blänker«. Det måste jag faktakolla känner jag …

Emma tar upp sin telefon igen och meddelar att citatet kommer från en intervju i Skriva från 2013.

– Jo, man ska börja med det som får en själv att bli förtrollad. Det måste kännas spännande, ­annars går det inte. Man kan inte sitta och trycka fram en bok utan att själv vara intresserad av vart berättelsen tar vägen.

 

Vädret växlar snabbt. Solen strålar igen och vi förflyttar oss till Edvard Anderssons växthus. Emma Ångström stannar framför en monter med insektsätande växter. Hennes ögon glimmar till inför synen av en kann­ranka. Växtens mynning ser ut som en knallrosa ihoprullad larv. 

– Den var läskig! säger hon.

Men hon kan inte skryta med att vara någon botaniker. Hon fick göra research kring medicinalväxterna och andra ockulta element som förekommer i boken. Även Mannen mellan väggarna är full av referenser till det ockulta med lekar som »anden i glaset« och försök till automatisk skrift. Till sin hjälp hade Emma bland annat boken Naturligt övernaturligt, det klassiska uppslagsverket om paranormala fenomen.

– Den är så rolig för författarna skriver om det övernaturliga på ett helt ovetenskapligt och icke underbyggt sätt, men samtidigt är det otroligt kittlande med en bok som innehåller lite allt möjligt om mystik. Alltifrån akupunktur till folk som kan levitera eller utför exorcism.

Hon äger två exemplar av uppslagsverket. Det ena är från barndomen och helt sönder­tummat, sidorna faller ur när hon bläddrar i det. Det andra exemplaret hittade hon i sin farfars hus. Att låta karaktärerna tro på och ha ett intresse för det övernaturliga är ett sätt att skapa spänning. Men till skillnad från skräckförfattare som John Ajvide Lindqvist och Johan Theorin, som skriver om vampyrer och spöken som om de existerade, så är det övernaturliga inte en sanning i Emmas böcker. Andarna finns bara i karaktärernas fantasi.

– Men jag tycker att det är intressant att utforska vad tanken på det övernaturliga gör med männi­skan, hur det psykologiskt påverkar oss. Vi är intelligenta varelser som har ett behov av att veta vad saker beror på och tar till olika metoder för att skapa en typ av ordning. Då kommer det övernaturliga ofta in.

Det övernaturliga tar hon även med sig till nästa bok som handlar om »världens mest ondskefulle man«. Fast det här manuset lutar åt ett något annat håll. Framöver vill hon fokusera på att skriva psykologiska thrillers.

– Jag är ju bara 35 år, säger Emma Ångström. Det är tråkigt om man inte får utvecklas som författare överhuvudtaget. Om jag bara skrev rysare resten av livet skulle jag nog tröttna på det.