Foto: Kim Svensson

Dokumentära romaner

Genom att låna romanförfattarens berättartekniker skapades en ny slags journalistik i USA på 1960-talet – ”new journalism”. Idag har det litterära reportaget utvecklats till en självklar genre i bokutgivningen. Den har dessutom fått ett uppsving i takt med att utrymmet för längre texter i dagspressen minskat.

En omtalad kidnappning av två svenska journalister i Syrien, flickor som kläs ut till pojkar för att föräldrarna är desperata efter söner och svenska pensionssparare som luras på miljonbelopp. Det är några av ämnena som avhandlas i vårens nya reportageböcker.

Och visst går det att skapa odödliga historier, många gånger lika spännande som gastkramande thrillers, även när man skildrar händelser som ägt rum på riktigt. Många reportageböcker har stora stilistiska kvaliteter och fängslar läsaren på samma sätt som en välskriven roman. Även om skillnaden mellan fakta och fiktion förstås är uppenbar finns det många beröringspunkter, och att låta arbetssätten korsbefrukta varandra har varit nyckeln till flera stora författarskap; Svetlana Aleksijevitj, Sven Lindqvist, Ryszard Kapuściński, Joan Didion, Gitta Sereny för att bara nämna en handfull, listan kan göras lång.    

 

Mycket talar också för att detta är en genre på uppgång, åtminstone om man ska tro Pelle Andersson, vd och förläggare på Ordfront förlag. Han menar att reportageboken har vunnit mark och blivit allt viktigare när utrymmet för längre texter i dagstidningarna har minskat.

– Idag bygger mycket av materialet i de traditionella medierna på reproduktion av nyheter från nyhetsbyråer. Men jag tror att det finns en stor grupp som fortfarande är intresserad av att läsa en berättelse från A till Ö, säger han.

Ordfront förlag ger årligen ut omkring tio reportageböcker, där författaren undersöker något och gestaltar det han eller hon har varit med om.

Annons

– Till skillnad från fackboken kräver den här typen av böcker ett visst mått av närvaro, att man själv är med i texten, samtidigt som man som författare inte får ställa sig i vägen för berättelsen, säger Pelle Andersson.

Richard Herold, förlagschef på Natur & Kultur, delar hans inställning.

– Det som har hänt är att utrymmet för längre reportage inom den traditionella journalistiken har minskat. Därför har reportageboken blivit allt viktigare när det kommer till vem som sätter agendan för vad man pratar om.

 

Även om genren har utvecklats och fått en allt självklarare plats i bokfloran, så är fenomenet med reportageböcker inte nytt. När Truman Capotes Med kallt blod kom ut 1966 klassades den som världens första ”verklighetsroman”. I boken, som ursprungligen publicerades som en reportageserie i tidningen The New Yorker, använde sig författaren av romanens stilgrepp för att ge liv åt berättelsen om de verkliga morden på en lantbrukarfamilj i Kansas. Han laborerade med tid och dialoger, beskrev detaljerade händelser, gick in i huvudpersonernas tankar – och blev ifrågasatt.

Han anklagades bland annat för att ha utnyttjat mördarna för att kunna få sin roman så verklighetstrogen som möjligt. Och hur kunde han veta allt – till exempel att kommissarie
Al Dewey kom att tänka på en dröm när han tittade ut genom fönstret och såg en fågelskrämma iklädd klänning som han trodde tillhörde den mördade hemmafrun Bonnie Clutter? Det liknade ju mest påhitt!

– Det där var något som jag själv var väldigt nervös för när jag började – att inte ha tillräckligt med detaljer och fakta för att kunna bygga upp en hel berättelse, säger Lena Sundström, journalist som har skrivit flera reportageböcker.

Hennes senaste bok, Augustprisnominerade Spår, är skriven som en roman men baserad på fakta och bygger på ett tv-avslöjande i TV4:s Kalla Fakta om Sveriges avvisning av två asylsökande män till tortyr i Egypten 2001.

Enligt Lena Sundström motsvarar det som ryms i nyhetsförmedling på tv eller i ett grävande reportage oftast bara de fyra sista sidorna i en deckare –”man får veta vem som gjorde det och hur det gick till”.

Annons

– I en bok kan man skildra bakgrunden, där kan man ge nyanser och skapa förståelse. Man brukar säga att tv och bild talar direkt till hjärtat, medan texten går via hjärnan. Ett bra tv-reportage går rakt in, men beskriver du det väl i en text kan du också väcka minnen och helt andra bilder till liv hos läsarna, du försätter dem i ett stämningsläge som de inte var i innan, säger hon.

Under arbetet med en reportagebok behövs det, enligt Lena Sundström, en särskild intervjuteknik.

– För att få hela berättelsen måste man hela tiden bromsa och fråga intervjupersonerna: vad hade du för modell på din mobiltelefon, vilken ringsignal var det? Vad tänkte du på då? Folk kan bli otåliga och tycka att det är onödig information, men när de ser boken förstår de oftast nyttan med alla detaljerna.

Det viktiga är att aldrig göra avkall på sanningen.

– Det är lätt att ryckas med – ”tänk så mycket bättre det hade blivit om hon bara hade sagt på det här sättet, eller om den personen hade befunnit sig på samma plats som de andra vid ett visst tillfälle”. Men man måste förhålla sig till det material man har, säger Lena Sundström och berättar att detta förhållningssätt resulterade i att Spår innehåller något avsnitt som består mer av fakta än miljöbeskrivningar. Hon hade till exempel inte så mycket detaljerad information kring statssekreterarens besök i Kairo.

– Fast jag tror att läsaren köper de avsnitten om de bäddas in med andra, mer detaljrika kapitel.

När hon gör intervjuer till längre reportage och böcker tar hon numera alltid sin mobilkamera till hjälp för att dokumentera och minnas fler nyanser än hon kan ta in under själva intervjusituationen.

– Jag har upptäckt att om man kommer till en plats så klarar sinnena av att ta in en viss mängd information. Nästa gång man kommer dit ser man nya saker, ”oj går det en spårvagn här bakom – det märkte jag inte sist”. Under intervjuer är man ofta så upptagen med intervjupersonerna ifråga att det kan vara svårt att ta in allt.

Varför är det då så viktigt att rama in berättelsen med detaljer, scener och närvaro?

– Alla texter som är över 15 000 tecken kräver en annan typ av språkbehandling. Annars skulle läsaren aldrig mäkta med och vilja läsa vidare. Det räcker inte med att man har en stark historia, menar Lena Sundström.

I fallet med Capote hade The New Yorkers nitiska korrekturavdelning nagelfarit texten och konstaterat att alla rena faktauppgifter var korrekta. Det var snarare skrivsättet, att i ett journalistiskt reportage utge sig för att veta vad en viss person kände i ett visst ögonblick, som ansågs kontroversiellt.

Att låna berättartekniska grepp från romanförfattare döptes några år senare till ”new journalism” och är idag ett vedertaget begrepp inom reportageboksgenren.

Men det finns många, betydligt tidigare exempel på hur skönlitteraturen och journalistiken har korsbefruktat varandra. När Charles Dickens som 21-åring arbetade som riksdagsreporter för dagstidningen Morning Chronicle 1836, fick han förslaget av sin redaktör att fokusera mindre på vad som hände inne i parlamentet och mer på vad som hände på Londons gator. Snart började Dickens texter röra sig i det som kallats gränslandet mellan fakta och fiktion och han gestaltade inte bara sina intervjupersoners yttre liv utan även det inre: deras tankar och drömmar. Ett annat exempel är Stig Dagermans klassiker Tysk höst från 1947, som blev en stilbildande samling reportage om livet för vanligt folk i det sönderbombade Tyskland, först publicerade i Expressen.

 

Sakprosan och facklitteraturen har med tiden vuxit till sig och blivit en litteratur i egen rätt, skriver kritikern Jan Eklund i Dagens Nyheter den 14 december 2013. Han menar fortsatt att många som skriver i det vida fältet har lärt sig berätta genom att läsa skönlitteratur.

När Maciej Zaremba fick Kellgrenpriset 2013 för bland annat reportageboken Patientens pris – ett reportage om den svenska sjukvården och marknaden var han inne på samma linje och hävdade att det litterära, granskande reportaget står sig bra i dagens digitala medielandskap, att det mår bättre än på många år, kanske för att det behövs mer än någonsin. ”Fragmentiseringen, twittrandet och tsunamin av osorterad information skapar en hunger efter genomarbetade berättelser”, sade Zaremba.

Traditionellt är det främst journalister som skriver reportageböcker.

– Många journalister fastnar ofta för ett särskilt ämne som de sedan skriver om många gånger i sitt yrke. Kanske känner de att de inte har fått skriva färdigt om ämnet och så föds tanken om att skriva en hel bok. Det viktiga i sammanhanget är att man måste ha tillräckligt med kunskap för att kunna skriva en hel bok, och då räcker det inte med att man har varit inne och nosat på ett ämne, menar Pelle Andersson på Ordfront.

Du måste dock inte vara yrkesverksam journalist för att ge dig på verkligheten. Det är långt ifrån alltid som just journalisterna bär på de bästa berättelserna.

– Det som kan bli tungt är om en person som inte är van vid att skriva kommer med en väldigt bra berättelse men är medveten om att han eller hon inte klarar av att berätta den. Förlaget kan hjälpa till, men det kan bli svårt att komma ända in i mål.

 

Det där känner polisen Jonas Trolle väl till. Han var den som ledde spaningsarbetet som resulterade i att polischefen Göran Lindberg kunde åtalas och fällas för våldtäkt och sexköp 2009. Redan 2010 började han skriva ner sina minnen från händelseutvecklingen och efter några års tragglande resulterade arbetet förra våren i boken Jakten på Kapten Klänning.

– Jag gillar att skriva, men som polis skriver man som regel kort och kärnfullt, till exempel refererande förhör och underlag till åklagare. Jag hade fruktansvärt dåligt självförtroende och tänkte att den här berättelsen ryms på max 30 sidor, hur fan ska det kunna bli en hel bok?

Tack vare en engagerad förläggare på Leopard förlag fick han uppbackning i skrivprocessen med regelbundna hemläxor inför varje möte.

– När jag först skrev berättade jag i princip bara att ”jag klev ur bussen och gick in på polisskolan”. På förlaget blev jag tillsagd att försöka måla med orden, att skriva på ett sätt som fick läsaren att känna att hon också stod där och tittade in mot skolan. Hur såg där ut? Hur kändes det att köra bil i 200 knyck och prata i telefon samtidigt? Det skrivsättet var helt nytt för mig, men genom att förlaget började fråga ut mig gick det lättare efter ett tag, säger Jonas Trolle.

Tror du ändå att det finns fördelar med att inte vara författare eller journalist när man skriver en reportagebok?

– Fördelen för mig var att jag kunde bygga boken på förstahandsinformation och upplevelser som jag själv hade haft. Det skulle vara jädrigt svårt för någon att komma och säga att ”nej, så där gick det inte till”. Och om de ändå gjorde det skulle jag alltid kunna svara att ”okej, men detta var i alla fall min upplevelse av händelseförloppet”.

 

Enligt Pelle Andersson tackar Ordfront generellt nej till ”en väldig massa reportageboksidéer”.

– Det man bör fundera på innan man hör av sig till oss är om historien räcker i sig självt. Har den så många komplikationer och intressanta detaljer att den håller för ett reportage på 300 000 tecken? Har ämnet eller huvudpersonen bärighet för en hel roman?

Störst chans att nå hem hos förlaget har den som kommer med en hemlig historia, ett avslöjande i originalform.

– Det handlar om att lyckas berätta något som vi tidigare inte visste, som till exempel SvD-journalisten Mats-Eric Nilsson gjorde med Den hemlige kocken, om tillsatser i mat, säger Pelle Andersson men tillägger att de allra flesta böcker bygger på redan kända avslöjanden.

Richard Herold på Natur & Kultur ser en trend när det gäller typen av reportagebok som släpps på marknaden just nu:

– Författare har börjat våga ta sig an komplicerade politiska förlopp på ett annat sätt än tidigare.

Det var just som ”dokumentär politisk thriller” som Bo-Göran Bodin och Sveriges Radio-kollegan Daniel Öhmans reportagebok Saudivapen lanserades när den kom ut förra året. Boken beskriver hur den statliga myndigheten FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut), hjälpte diktaturen Saudiarabien med planeringen av en avancerad vapenfabrik via ett bulvanföretag. Avslöjandet, vilket först gjordes genom ett antal radioreportage, ledde till dåvarande försvarsministern Sten Tolgfors avgång och att vapenfabriken stoppades.

– Jag har tidigare gått en del deckarkurser och har alltid varit fascinerad av att kunna presentera fakta på det sättet. Att skriva om tunga ämnen i den här formen tror jag kan göra materialet tillgängligt för väldigt många fler – en vanlig läsare skulle kanske inte varit så intresserad av saudivapenaffären annars, säger Bo-Göran Bodin.

Boken blev annorlunda än vad författarna hade sett framför sig från början. När redaktören kom in efter tre-fyra månaders arbete och ville se mycket mer av journalisterna själva i berättelsen kändes det inte alls bra.

– Nu i efterhand kan jag se att det blev en bra dramaturgi när vi började berätta om vårt eget arbete, men i början kände jag mig spyfärdig varje gång jag behövde skriva om mig själv. Det är man inte van vid som journalist.

 

Arbetet med boken innebar mycket mer jobb och var svårare än han först hade trott.

– Även om vi hade en massa virvlande och spännande bihistorier så upptäckte jag ganska brutalt att det var svårt att hela tiden skriva med en tydlig framåtrörelse, att få varenda sida att bli bra.

Han menar att reportageboksförfattaren är mycket mer begränsad än romanförfattaren då allt som skrivs måste bygga på fakta.

Vårens reportageböcker

Ett axplock ur vårens utgivning av reportageböcker

Sammansvärjningen av Joel Dahlberg

De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg

Vi säger vad du tänker av Anna-Lena Lodenius

Idag ska vi inte dö av Magnus Falkehed och Niclas Hammarström

Eurafrika. EU:s koloniala rötter av Peo Hansen och Stefan Jonsson

Krim tillhör oss. Imperiets återkomst av Kalle Kniivilä

Jagade. Livet på flykt i en amerikansk stad av Alice Goffman

Klickokratin. Nya medier och en gammal journalistroll av Ulrika Kärnborg

– För att få fram så mycket korrekta detaljer som möjligt gjorde vi en mängd intervjuer, vi kollade upp gamla taxikvitton och tog reda på vilket rakvatten folk använde. Framförallt ägnade vi mycket tid med huvudpersonerna som figurerar i berättelsen för att få förståelse för deras drivkrafter.

Som journalist menar Bo-Göran Bodin samtidigt att det finns mycket att lära av skönlitteraturen.

– Inte minst hur man gör för att fånga in läsarna och hålla dem kvar. Många romanförfattare är å sin sida ofta väldigt intresserade av den densitet som vi journalister har i våra berättelser, att vi genom att skriva intressant om sanna historier lyckas komma närmre läsarna.

Avslöjandet kom ju i mars 2012, boken släpptes i augusti 2014. Vad ville ni berätta som inte redan hade sagts?

– Även om nyheten var känd så fanns det en hel del kvar att berätta – om maktspelet och alla dråpliga historier. Mycket av det vi var med om påminde om de politiska dramaserierna som vi satt hemma och glodde på om helgerna. Vi ville visa hur processen hade gått till, få fram karaktärerna och skapa en hel berättelse. Det hade vi aldrig lyckats med om vi bara hade lagt gamla radioreportage efter varandra.

All denna research kräver dock som regel sin rundliga tid, något som Lena Sundström gärna vill poängtera. Det krävs en djup förälskelse i ämnet och egen nyfikenhet för att orka ro sitt projekt i land.

– Det går inte att gå på något bara för att någon annan tycker att det är intressant. Det är enormt tidskrävande och man jobbar jämt. Samtidigt vill jag tro på reportagebokens framtid, för vi behöver berättelser som rymmer ett större helhetsperspektiv, och som också kan ge en djupare förståelse för saker och ting.

Pelle Andersson tror också att reportageboken har en ljus framtid.

– Att sälja reportageböcker i stora mängder är svårt, men det finns absolut en möjlighet att gå med vinst till slut om resultatet blir bra. Jag tror dessutom att reportageboken kommer att stå sig och kanske till och med få ett ännu större uppsving framöver, beroende på utvecklingen inom dagspressen.