Den 2 oktober förra hösten satte sig Johan Rosenlind i TV-fåtöljen hemma i Haverdal utanför Halmstad för att titta på premiären av dramaserien Vår tid är nu. Det var inte första gången han skulle se det timslånga avsnittet. Ändå var han nervös, hade gått omkring med en vag känsla av ångest veckorna innan premiären. Ängsligt sneglade han på sin livskamrat och skrivarkollega Lotta Fritzdorf, som satt bredvid honom i det nedsläckta vardagsrummet.
På TV-skärmen möttes överklassflickan Nina och kökspojken Calle för första gången. Serien tog sin början i Stockholm den 7 maj 1945, då beskedet om Tysklands kapitulation nådde Sverige, och i folkvimlet bland konfetti och flaggor, kysstes Calle och Nina hastigt. Medan titelmelodin tog vid följde sedan en sekvens dokumentära bilder: Tage Erlander som klippte ett band, kvinnliga arbetare i vita rockar i en fabrikslokal, nybyggda höghus som reste sig mot himlen. Ögonblick från ett folkhem i uppbyggnad.
Johan satt blickstilla i fåtöljen. Det hade gått fem år sedan han på ren chans skickade en handfull sidor till SVT:s dramaredaktör, med ett förslag på en TV-serie. När han nu fick se sin idé förverkligad, kändes det magiskt.
SVT, i sin tur, hade på ett bräde köpt två säsonger utan att veta något om hur publikmottagandet skulle bli. Redan nu var tjugo avsnitt inspelade och en enorm budget investerad. Det var en unik och vågad satsning som på ett sätt kändes fullkomligt logisk. Suget efter kvalitativa TV-serier tycktes bara öka, och utomlands hade så kallade epoker – stora och myllrande familjedramer likt Downton Abbey – blivit succéer. Samtidigt hade Vår tid är nu ett berättargrepp som låg långt ifrån de nordiska kriminalserier som drog storpublik i Sverige. På SVT:s dramaavdelning var de ansvariga, med all rätt, ganska ängsliga.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara prenumerant för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digitala Skriva!
Har du redan ett konto? Logga in här.
