Ulf Kvensler, Johan Rosenlind och Malin Nevander utgör manustrion som tillsammans skapat SVT-succén Vår tid är nu.

Skriva för film och tv – Deras tid är nu

Suget efter TV-serier är större än någonsin och många drömmer om att skapa nästa stora succé. Skriva har ­träffat tre som lyckats.

Den 2 oktober förra hösten satte sig Johan Rosenlind i TV-fåtöljen hemma i Haverdal utanför Halmstad för att titta på premiären av drama­serien Vår tid är nu. Det var inte första gången han skulle se det timslånga avsnittet. Ändå var han nervös, hade gått omkring med en vag känsla av ångest veckorna innan premiären. Ängsligt sneglade han på sin livskamrat och skrivarkollega Lotta Fritzdorf, som satt bredvid honom i det nedsläckta vardagsrummet.

På TV-skärmen möttes överklassflickan Nina och kökspojken Calle för första gången. Serien tog sin början i Stockholm den 7 maj 1945, då beskedet om Tysklands kapitulation nådde Sverige, och i folkvimlet bland konfetti och flaggor, kysstes Calle och Nina hastigt. Medan titelmelodin tog vid följde sedan en sekvens dokumentära bilder: Tage Erlander som klippte ett band, kvinnliga arbetare i vita rockar i en fabrikslokal, nybyggda höghus som reste sig mot himlen. Ögonblick från ett folkhem i uppbyggnad.

Johan satt blickstilla i fåtöljen. Det hade gått fem år sedan han på ren chans skickade en handfull sidor till SVT:s dramaredaktör, med ett förslag på en TV-serie. När han nu fick se sin idé förverkligad, kändes det magiskt.

SVT, i sin tur, hade på ett bräde köpt två säsonger utan att veta något om hur publikmottagandet skulle bli. Redan nu var tjugo avsnitt inspelade och en enorm budget investerad. Det var en unik och vågad satsning som på ett sätt kändes fullkomligt logisk. Suget efter kvalitativa TV-serier tycktes bara öka, och utomlands hade så kallade epoker – stora och myllrande familjedramer likt Downton Abbey – blivit succéer. Samtidigt hade Vår tid är nu ett berättargrepp som låg långt ifrån de nordiska kriminalserier som drog storpublik i Sverige. På SVT:s dramaavdelning var de ansvariga, med all rätt, ganska ängsliga.

 

Ett halvår senare, i Frihamnen i Stockholm, väller kalluften in genom ett öppet fönster. Det är mars, men våren tycks ha uteblivit. Johan slänger upp en påse Vicks Blå på bordet.

Annons

– Ifall någon behöver en sockerkick.

Huvudförfattaren Ulf Kvensler tackar nej medan Malin Nevander, utvecklingsansvarig på SVT Drama, drar åt sig påsen och stoppar en hals­tablett i munnen. Efter en lång arbetsdag är hjärnorna mosiga och syret slut.

Det är den här trion som tillsammans skapat Vår tid är nu. När Johan väl hade fångat dramaredaktionens intresse lades uppdraget ut på produktionsbolaget Jarowskij. Ulf, meriterad manusförfattare som bland annat skrivit Solsidan, Molanders och Om Stig Petrés hemlighet, kopplades in som huvudförfattare och tillsammans med Malin och Johan fick han uppdraget att skriva seriens två första säsonger.

Johan Rosenlind

Född: 1956.

Bor: Haverdal utanför Halmstad.

Bakgrund: Konstnär och industridesigner som bestämde sig för att satsa på skrivandet. Kläckte ursprungsidén till SVT-succén Vår tid är nu.

Övrigt: Har tillsammans med sin livskamrat Lotta Fritzdorf skrivit kokboken Vår tid är nu: mat, människor och möten på Djurgårdskällaren.

Malin Nevander

Född: 1972.

Bor: Stockholm.

Annons

Bakgrund: Har arbetat som dramaturg, manusredaktör och som kursansvarig för kursen TV-drama på Stockholms Dramatiska Högskola.

Övrigt: Har skrivit manus och varit redaktör för ett stort antal TV-serier riktade till barn. Manusförfattare till två av filmerna om LasseMajas detektivbyrå.

Trots att Johan aldrig tidigare hade skrivit ­manus, fick han alltså möjlighet att vara med i manus­gruppen.

– Johan är en på tusen, säger Ulf. Att han ­skickade in en grej och sedan fick vara med och skriva ett sånt här manus, det är snudd på unikt. Men det är inte utan skäl som han fått den chansen. Man ska ha en jättejättebra idé, och det hade han.

Johan arbetade tidigare som konstnär och industridesigner. När han för åtta år sedan beslutade sig för att satsa på skrivandet, var det romaner han ville författa. Efter att ha färdigställt två manus och fått båda refuserade skickade han ett av dem – en kriminalhistoria – till SVT: s drama­avdelning.

Den som tog emot Johans manus var Malin, som arbetade som redaktör på SVT Drama och var på jakt efter nya projekt att utveckla. Hon berättar att den absoluta merparten av de pitchar som SVT intresserar sig för kommer från produktionsbolag.

– Privatpersoners förslag består ofta av en idé, men vi är inte intresserade av idéer. Vi är intresserade av premisser. Det vill säga att du förvandlat din idé till en motor som en serie kan snurra runt på, säger hon.

Men vid just den här tidpunkten var det tunt med förslag i inkorgen. Dessutom närmade sig sommaren, vilket brukar betyda stiltje.

– Oddsen för att en dramaredaktör på SVT ska sätta sig och läsa ett litterärt manus till en opublicerad bok är låga. Men den här gången gjorde jag det, säger Malin.

Själva kriminalhistorien var hon inte det minsta intresserad av. Ändå fångade något hennes uppmärksamhet, och hon tog sig tid att svara ­Johan: kanske hade han något annat på lager?

Och det hade han. Johan, som jobbade på krogarna Vickans, Alexandras och Hamburger Börs i Stockholm på 1970- och 80-talet, hade länge drömt om att skildra den miljön. Restaurang­folket, jargongen, festerna på Alexandras och pyttipanna i köket på Vickans efter att klubben hade stängt klockan tre. Pitchen han skickade till Malin byggde på en berättelse om en restaurang och dess universum. Det var en stor krönika, full av karaktärer och tidsmarkörer.

Malin minns fortfarande hur hon omedelbart sögs in i själva miljön: restaurangen.

– Det var det som fick mig att fastna. Ett underbart litet mikrokosmos med en tydlig ägarfamilj, gäster och personal, hierarkier och konflikter, dramatik. Allting fanns där! Dessutom hade ­Johan själv jobbat på krogen och kunde sin arena väl. Helt plötsligt kändes det på riktigt. Och så fanns mellan raderna en ambition att berätta om folkhemsåren. Det var jättespännande.

SVT: s nytillträdde dramachef Christian ­Wikander var förstås också på jakt efter spännande idéer att utveckla. Så när han under ett redaktionsmöte förklarade att han bland annat letade efter en TV-serie i restaurangmiljö, och efter någonting som skildrade folkhemmet, kunde Malin bara räcka upp handen och säga:

– Vet du vad Christian, jag har den serien.

 

Hon drar åt sig påsen och stoppar ännu en halstablett i munnen. I dag har hon facit: magkänslan visade rätt.

– Lättnaden när det landade så fint hos publiken, den var … obeskrivlig, säger Malin.

Att trion nu får skriva en tredje säsong beror på att gensvaret blev just så omedelbart. Antalet tittare har ökat för varje avsnitt – det brukar snarare vara tvärtom – och minst lika viktigt: Vår tid är nu har fungerat bra även i SVT Play.

Medan Malin varit med och dragit upp de huvud­sakliga linjerna för säsong tre, befinner sig Johan och Ulf mitt i skrivprocessen. I dag har de gått igenom förstaversionerna till två avsnitt och på whiteboardtavlan står uppskrivet ett antal meningar i rött, som i korta drag beskriver två karaktärers utveckling under ett av säsongens avsnitt. Varje mening motsvarar en scen, och det hela är förstås lite hemligt.

Ulf Kvensler

Född: 1968.

Bor: Kärrtorp söder om Stockholm.

Bakgrund: Började som komiker. Har skrivit sketcher och manus för satirprogram och komedi­serier – bland annat Solsidan.

Övrigt: Har även regisserat och varit verksam som skådespelare. I ett avsnitt av Vår tid är nu, spelar han en nitisk alkoholinspektör.

– Du får titta på det. Men om du läser det måste vi tyvärr döda dig, säger Johan och skrockar.

Serien sträcker sig över decennier och följer ett stort antal karaktärer. Manuset utgör därför ett avancerat bygge.

– Ett tag var det körigt. Då kollade vi klippningen av säsong ett samtidigt som vi skrev säsong två och skissade på säsong tre, säger Ulf.

Samtidigt blir vissa saker enklare med tiden. Att skriva dialog, till exempel, är lättare nu när de har fått se skådespelarnas tolkningar av karaktärerna.

– Nu hör jag Hedda Stiernstedt prata som Nina inne i huvudet när jag skriver. Och Mattias Nordkvist, hur han gör Gustaf, hur han artikulerar, säger Johan.

Johan, Malin och Ulf på plats i Jonsered Studios. Det tar några sekunder innan de lyckas klura ut vilken scen som just nu ska spelas in.

En dryg månad senare har det äntligen blivit vår. I det lilla brukssamhället Jonsered öster om Göteborg lyser en blekgul sol över det gamla fabriksområdet, men av april­vädret märks ingenting bakom dörrarna till ­Jonsered Studios.

Länge stod här tomt, men för några år sedan blåste de nya ägarna liv i studion. Nu rymmer den just det där mikrokosmoset som Malin såg framför sig när hon bläddrade igenom Johans första pitch: restaurangen. Köket med sina kopparkärl och silverbestick, köksmästaren Stickans lilla arbetsrum med skrivbordet fullt av autentiska beställningslistor och recept, och så festvåningen och källarmästarens eleganta kontor. Överallt pumpar rökmaskiner luften full med en lagom mängd vit dimma. Det är bestämt att serien ska ha just en rökig, dammig ton i bilden för att skapa rätta krogkänslan.

Ett TV-seriemanus lever in i det sista, för även under inspelning kan saker inträffa som gör att författarna måste skriva om. Däremot är det ovanligt att manusförfattare kommer till en inspelning, men i dag har Malin, Johan och Ulf rest hit från Haverdal och Stockholm. De är uppsluppet förväntansfulla, pekar på sminkösernas uppsatta inspirationsbilder som visar »progg och proletärer« och diskotekserans mode, och hälsar glatt på huvudrollsinnehavaren Hedda Stiernstedt som glider förbi i Birkenstocktofflor med en lila morgonrock över klänningen.

När de får stiga in i själva kulisserna häpnar de över den stora förändring som skett inför att serien tagit klivet in i 1960-talet. Det dröjer inte många sekunder innan alla tre halat upp sina mobiltelefoner för att föreviga allt det nya.

– Men kolla på matsalen!

– Kristallkronorna!

De betraktar den nya möbleringen, färgskalan som uppdaterats och de väggfasta sofforna som ersatt de runda borden från första säsongen. ­Johan, som känner igen sig från sin egen tid på krogen, rättar till sin svarta bomberjacka och myser.

– Hit hade jag gärna gått. Det här påminner mig lite om Vickans, just hur det fortfarande finns kvar en touch av det gamla, säger han.

Producenten Susann Billberg har gjort i ordning ett hörn där de får slå sig ner på hopfällbara stolar framför en skärm och förses med hörlurar. I köksgången intill ska en kort scen spelas in och genom de tunna väggarna hörs huvudregissören Harald Hamrell be om »mer drag i statisterna« innan en kvinnoröst instruerar: »tystnad för tagning, allihop«.

Malin viskar till Ulf:

– Ser du Haralds lilla rynka mellan ögonbrynen? Nu du, nu är han koncentrerad.

Regissören ger anvisningar, högt och bestämt:

– Pass på! Bööööörja!

Karaktären Nina Löwander – Hedda Stiernstedt – sveper ut från ett kontor, slänger en sjal över vänsteraxeln och försvinner ut genom en svängdörr. Hela scenen är inte mycket mer än femton sekunder lång. Ändå tas den om, först efter ett tiotal tagningar är regissören nöjd.

– Som manusförfattare måste man tänka på det, och sträva efter att berätta på ett avskalat sätt, viskar Malin.

– Det går fort att skriva »Nina går från kontoret till matsalen«, men att spela in det kan ta en timme. Ju mer man vet om produktion, desto bättre manus kan man skriva.

 

Kvalitativa TV-serier är sedan länge något som den breda publiken efterfrågar, och många drömmer om att ta sig an det längre formatet. För de som vill skriva manus finns ett antal utbildningar att söka. Till exempel ger Biskops-Arnös Författarskola en ettårig kurs i att skriva dramatik och på bland annat Gotlands folkhögskola och Dalarnas högskola finns utbildningar i att skriva manus för film och TV.

En av de mer ansedda utbildningarna är Alma Lövs manusutbildning i Värmland. Huvudläraren Petra Revenue berättar att studenterna har varierande bakgrund. Vissa är prosaförfattare, några har skrivit manus för kortfilm eller sketcher och andra arbetar med annat inom film- eller TV-branschen och vill utöka sin kompetens. På Alma Lövs manusutbildning får de lära sig dramaturgiska modeller, att disponera tid och att driva handlingen framåt – vilket är avgörande för den som skriver för film och TV.

– Vi övar också mycket på att tydligt och uttalat arbeta med karaktärernas vilja, mål och konflikter, säger Petra Revenue.

Hon konstaterar att film- och TV-världen ligger nära varandra, och att skillnaden i att skriva för de två olika formaten egentligen inte är särskilt stora – men att det helt tydligt är serier som lockar.

– Alla sysslade ju med film tills för några år sedan. Nu jobbar de med TV-serier.

Hon tillägger att många förstås arbetar med både och.

– Men vårt samhällsklimat skapar en efterfrågan på mer komplexa historier, snarare än långfilmer med tajt dramaturgi, tydliga slut och enkla protagonister. I en serie får du skapa långa linjer för flera karaktärer med olika perspektiv. Och alla författare längtar ju efter att få djuputveckla karaktärer.

 

Så också Ulf, som redan tidigt i processen drömde om att få skildra och följa seriens karaktärer under lång tid.

Vår tid är nu var ju en stor satsning och det kändes lustfyllt redan från början, säger han.

Efter att ha läst Johans utvecklade synopsis, började Ulf genast rota i materialet för att vaska fram berättelsens styrkor och bestämma vilka som skulle bli de övergripande linjerna. En nyckel var då han kom att tänka på restaurangprofilen Tore Wretmans historia och beslutade sig för att lyfta upp köks­pojken Calle.

– En erfarenhet jag hade med mig var att vi behövde tydliga hjältekaraktärer som tittarna kunde identifiera sig med. Och de hjältarna skulle ha tydliga mål, då blir det lättare för publiken att hitta in i serien. Egentligen är det ganska enkelt: en Romeo och Julia-historia och en fattig kökspojke som kommer från ingenstans.

LITEN ORDLISTA

Beatsheet Redogörelse för de viktigaste ögonblicken (vändpunkter och nyckelscener).

Flashback Återblick, eller när man rör sig mellan olika tider i en film.

Logline 1–2 meningar kort beskrivning av manuset.

Onepager En skriven pitch för filmen. Omfång på cirka en sida.

Outline Stegvis redogörelse för händelseförloppet genom hela manuset.

Pitch Kortfattad, säljande beskrivning av manuset.

Premiss En kärnfull formulering på några rader av det som ska driva serien framåt: hjärtat, motorn, förutsättningarna.

Programbeskrivning 1–5 sidor som beskriver idén. Ska innehålla titel, format, genre, premiss, kort beskrivning av karaktärer, referenser, upphovsperson.

Rewrite Omarbetningar av eget eller andras manus.

Synopsis Kortfattad (1/2–2 sidor) beskrivning av en historia.

Treatment Längre och mer berättande beskrivning av manuset.

Redan i första avsnittet står Calle i köket på den anrika Djurgårdskällaren och säger: »Någon gång ska jag ha en egen sån här restaurang«.

– Och då vet alla vart han är på väg. Sen kan man bygga på allt det där komplexa runtomkring, skildra samhället, folkhemmet, efterkrigstiden. Får tittarna bara en hjälte står de ut med mycket, säger Ulf.

Medan vissa karaktärer fick lyfta under skrivprocessen, ströks andra helt.
En äldre syster i ägarfamiljen plockades till exempel bort, eftersom hon blev mer perifer ju längre skrivandet fortgick.

De tre författarna är överens om att så fungerar det i ett manusrum: feedbacken kommer direkt och ett beslut om att stryka en scen eller ta bort en överflödig karaktär kan fattas snabbt. Det gäller därför att kunna ta kritik och samarbeta inom gruppen.

– I manusrummet har det varit väldigt omedelbart, säger Johan. Det har hänt att vi har skrivit hela tavlan full och på eftermiddagen säger någon av oss: nä fy fan, det här är inte bra nog. Då är det bara att sudda ut en hel dags arbete och börja om nästa morgon. Det blir omedelbara puckar och jag gissar att det är högre i tak än när en författare diskuterar sin bok med en redaktör.

Ulf håller med, och tillägger:

– Jag har jobbat i många manusgrupper och en anledning till att vi kunnat hålla på med det här i fyra år är att vi haft en konstruktiv inställning. Det har hela tiden funnits en arbetsglädje och varje konflikt har fört oss framåt, säger han.

Alla tre har haft sin ingång i projektet. Medan Ulf hittade Tore Wretman, plöjde Malin Astrid Lindgrens krigsdagböcker och Kristina Sandbergs trilogi om hemmafrun Maj, och funderade mycket över kvinnors förutsättningar under folkhemstiden. Johan hittade mycket stoff i jubileumsboken Kampen bakom svängdörrarna om restaurangbranschens fackföreningsrörelse. Var och en har haft sin bakgrund, sina käpphästar och sina idéer om vad serien bör skildra.

Den som haft sista ordet är dock alltid Ulf, i egenskap av huvudförfattare. Det är också han som formulerat den övergripande visionen för manuset, och som skrivit sistaversioner av alla avsnitt så att tonen blivit konsekvent säsongerna igenom. Men han är förstås lyhörd inför de andras åsikter.

– Jag brottas hela tiden med att lägga undan mitt ego och ta till mig av de andras åsikter, för det hjälper mig att göra manuset bättre.

En ganska vanlig sak som de får åtgärda, oavsett vem som skrivit, är att det händer för lite. Ulf frågar sig ofta: driver de på tillräckligt? En skicklig manusförfattare vågar berätta mycket och drar inte ut på storyn i flera avsnitt.

Det finns en anekdot från Hollywood – en sann sådan, intygar Malin – om när upphovspersonerna till den numera kultförklarade serien Lost skulle pitcha sin idé.

– När de hade dragit vad hela första säsongen skulle handla om sa beställarna: det här är jättespännande, vi vill gärna ha det här, men det ni har pitchat är inte första säsongen.

Malin gör en liten konstpaus.

– Utan första avsnittet.

I säsong tre har Vår tid är nu tagit klivet in i 1960-talet, och Nina Löwanders dotter Kristina har hunnit bli 21 år gammal.
Charlie Gustafsson, som spelar Calle i Vår tid är nu, passar på att repetera sina repliker under en paus i inspelningarna.

Inspelningen fortgår, och den som vill röra sig i studion får antingen tassa tyst, eller snabbt förflytta sig i de korta pauserna mellan tagningarna.

Ulf, Malin och Johan har lämnat hörlurarna och skärmen och smyger nu ut ur studion. Kändes det svårt att sitta bredvid utan att ha något att säga till om? Aldrig, menar Malin, medan Ulf medger att det kan klia lite i fingrarna någon gång. Särskilt om han tittar på en dialogdriven scen.

– Vid något enstaka tillfälle kan jag känna att » ah, det var inte riktigt så jag tänkte «. Men jag har själv regisserat och vet hur det är. Jag måste våga släppa allt vidare och låta de andra göra sitt jobb. I slutändan blir det i princip alltid bra, säger han.

Det har blivit dags för rast och lunchbuffén dukas upp. Skådespelarna och produktionsteamet radar snabbt upp sig i en kö till de rostfria ­blecken. Malin och Ulf fyller sina fat men Johan skippar lunchen – en gammal vana från restaurang­tiden.

De summerar förmiddagens intryck, konstaterar att det är tacksamt att säsong tre tagit ett kliv framåt i tiden. Tittarna kommer att känna igen sig, men får också se någonting nytt. 1968 är ett intressant årtal, tycker Ulf.

– Det finns någonting spännande rent visuellt med clashen mellan diskotekseran, den flotta restaurangen och det superproggiga och proletära, säger han mellan tuggorna.

De börjar närma sig slutet av manusarbetet. Säsongens första avsnitt är i princip färdiga, på de sista återstår redigering, finputs. De har lämnat manusrummet för den här gången, kanske för sista gången – någon fjärde säsong är inte planerad.

– Man ska inte hålla på för länge bara för sakens skull. Karaktärerna har åldrats och vi kan inte hänga kvar vid dem för alltid. Det är viktigt att det finns ett slut, och just nu känns det som att vi har ett fint slut, säger Malin.

Och Johan då, som helt oväntat fick en ny karriär – hur känner han?

Faktum är, berättar han, att han just nu skriver på en ny kriminalroman ihop med sin sambo Lotta. Den här gången hotar ingen refusering, de har redan kommit överens med ett av landets största förlag. Så även om det känns vemodigt att gå vidare, finns där också en känsla av lättnad.

– Vi har jobbat med det här så hårt och länge. Det är dags att rikta blicken åt ett annat håll, säger Johan.

Ulf nickar. Visst är det så. Fast samtidigt – karaktärerna som åldrats har fått barn, det finns en ny generation i seriens universum.

– Det är klart … dem skulle vi kanske kunna återvända till. Någon gång.

 

Läs merSå går du från idé till färdigt manus